Spenderade dagen i Linköping igår, redigeringen av Melodifestivalbilagan som jag för tillfället basar över har på modernt manér outsourcats till Östgöta-Corren så jag åkte ner och pekade med hela handen på det där sättet jag alltid gör när jag styr och ställer här i tillvaron, plockade fram den stadiga blicken, barska stämman och kroppsspråket som entydigt visar vem som bestämmer. Den bilden ska ligga här, den texten bör du placera där samt vad tror du om en friläggning av Charlotte Perrelli? var några av fraserna som yttrades.
Efter förrättat värv hade jag lite tid över innan tåget åter skulle vända mot civilisationen. Jag irrade runt i staden, hängde i en galleria – jag älskar ju privatägda butikskluster mer än det mesta här i livet – kollade in domkyrkan som en god lutheran, pratade i telefon, låtsades att det fortfarande var nittonhundratal och besökte ett bankkontor och styrde slutligen stegen mot biblioteket. Jag bläddrade i en halvgammal Sonic, kollade om min roman stod i hyllan vilket den inte gjorde trots att den enligt bibliotekskatalogen inte var utlånad men någon hade väl snott den – maken till stöldbegärligt gods var det ju länge sedan Östergötland såg – och jag ställde mig vid en internetterminal för att spara in några kronors mobilsurf men gick bet eftersom de krävde lånekort och jag må äga rättigheter att låna böcker i Stockholm, Uppsala, Sandviken, Gävle, Karlstad, Malmö och Lund, men nej, något lånekort i Linköping har jag aldrig sett ett behov av så jag gick och tog åter gatorna i besittning, försökte känna mig som Lars Winnerbäck, beträdde avenyerna med foträta steg och önskade att jag passat på att använda bibliotekets toalett. Det var så dags då.
——
Uppdatering: Det kom ett Facebookmeddelande från en bekant: Men, du är väl inte särskilt barsk och helahandenpekande. Är du en djävul när du jobbar?
Nej. Jag är snäll som ett lamm både i staden och på landsorten. Det kallas ironi. Dessutom var det där med Lars Winnerbäck en ren och skär lögn.