Slumpen kontra ödet

Jag har funderat en hel del på slumpen kontra ödet i helgen. Hur de små händelserna formar vår tillvaro. Hur en till synes slumpartad och oviktig händelse får livsavgörande konsekvenser.

Jag har aldrig trott på det här med att det skulle finnas ett öde, ett större skeende som styr det som händer runt oss. Jag förstår om andra gör det, det finns något trösterikt i det, ett substitut för en religion. En högre och odefinierbar makt som styr livet, lite som att lägga det i händerna på Jesus utan att behöva erkänna sig som troende. Det gör också att det inte känns så jobbigt att vara maktlös, inbillar jag mig. För om det bara är slumpen som styr så blir ju tillvaron på vissa sätt meningslös. Om livet bara är en massa random events så ter ju sig allt kanske rätt futtigt.

Själv tycker jag att det är precis det som lockar med slumpen. Tanken att livet hade kunnat vara totalt annorlunda om jag bara agerat lite annorlunda i en given situation.

För mig antar jag att den största enskilda händelsen i slumpavseende – som jag kan komma på i alla fall – inträffade i slutet av maj år 2000 när jag inte fick det sommarjobb jag fått ett muntligt löfte om på Upsala Nya Tidning. Jag stod utan arbete, och hade en klasskamrat på journalistprogrammet som hoppade in en dag i veckan och redigerade tv-tablåer på företaget Avisa, som jag aldrig hade hört talas om. Du kan ju alltid ringa och fråga sa hon, för redigera kunde jag ju, typ i alla all. Sagt och gjort, jag ringde till deras tv-redaktion, och fick prata med en kille som sa tyvärr, vi fyllde upp alla våra sommarjobbsplatser för flera månader sedan. Jag gjorde mig redo att lägga på, när han la till men undrar om jag inte hörde att de hade fått ett avhopp på in-/utrikesredaktionen för en timme sedan. Han kopplade mig vidare, jag fick prata med deras chef som undrade om jag kunde komma ner på intervju direkt. Det var en fredag. På måndagen började jag jobba, och sex och ett halvt år senare är jag fortfarande kvar, även om det är på en annan redaktion och företaget numera heter TT Spektra.

En dryg femtedel av mitt liv har alltså präglats av att jag råkade ringa det där samtalet vid just det där tillfället och hamnade hos en person som råkade ha hört att de fått ett sommarjobbsavhopp på en annan redaktion precis samma dag. Flera av dem jag räknar till mina närmaste vänner har jag lärt känna där. En betydande del av min bekantskapskrets kommer därifrån. Säkert en tredjedel av min adressbok i mobilen går till människor som jobbar eller har passerat jobbet under de här åren.

Hur hade livet sett ut om jag inte ringt? Om jag ryckt på axlarna och tänkt äh, jag gör det på måndag istället? Vilka hade jag känt? Var hade jag bott? Var hade jag arbetat? Vem hade jag varit?

I filmen Sliding doors bygger ju handlingen på just det där. Hur en till synes obetydlig händelse – huruvida du hinner med tunnelbanan eller inte – får livsförändrande konsekvenser. Det som är lite tråkigt med filmen är dock att Gwyneth Paltrows karaktärs liv visserligen tar olika stigar i de två olika versionerna, men de hakar ändå i varandra och styr mot ungefär samma håll, vilket alltså stöder ödestanken om att livet finner en förutbestämd väg hur du än beter dig.

Jag tror inte att det är så. Jag tror att de små händelserna kan få tillvaron att sticka iväg åt helt olika håll och även gör det. Och jag tror att de som inte tror det gör det för att det skrämmer dem. Skrämmer dem att det inte finns någon ordning, att ingen bestämmer och att det kan gå hur som helst i vilket ögonblick som helst. Själv tycker jag tvärtom att motsatsen är trösterik. För även fast jag på det stora hela är nöjd med mitt liv så finner jag tröst i tanken att det skulle ha kunnat varit helt annorlunda, om jag bara gjort så eller så eller så vid just det eller det eller det tillfället. Det öppnar helt nya perspektiv, och får ofta tanken att svindla när jag tänker på det.

Anledningen till att jag babblar på om det här nu är att jag kommit underfund med att jag tappat bort lite av det. Det var nämligen en av utgångstankarna när jag började skriva på Vi har redan sagt hej då. Att jag ville utforska hur slumpen påverkar våra liv. Nu har det inte blivit särskilt mycket av det, förutom i bokens fem första kapitel. Jag måste fundera mer på det, vända ut och in på det några varv till. Jag måste alltså ge mig själv bakläxa.

Så jävla typiskt när jag precis började känna mig tillfreds med det jag skrivit.