Han är fullständigt hopplös nu, katten Karlsson. Drar in fåglar flera gånger om dagen, dissekerar dem och lämnar ett blodigt spår av fjädrar efter sig. Ofta under sängen i sovrummet medan vi sover i den, annars ofta på den stora skomattan i hallen där det är ett fullständigt hopplöst att få bort resterna. I morse visade det sig att han glufsat i sig en fågel på den stora vita monstermattan som ligger på golvet i barnens rum, med rejäla blodstänk som resultat. Mysigt.
Jag börjar nästan längta efter vintern då kattluckan i källarfönstret stängs och han börjar gå in genom dörren, då går han att stoppa när han försöker ta sig in med en björktrast i gapet.
Samtidigt är han ju mysig, den lilla slaktaren. Aldrig får man vara upprörd i fred.