Det är ju faktiskt en smula underligt att jag finner skrivande så tråkigt. Att jag tittar på de texter jag skriver och ofta vill kräkas på dem. Inte bokstavligt talat, jag ser dem ju oftast på datorskärmen och jag är väldigt förtjust i min gamla fina Powerbook även om den nog ska pensioneras senare i år, men ändå, faktumet att jag inte är särskilt förtjust i att skriva ter sig ju en smula barockt med tanke på mitt yrke och min främst bisyssla vid sidan av arbetandet. Ja det som åtminstone borde vara min främsta bisyssla vid sidan av arbetandet.
Det här kommer väl inte direkt som en nyhet. Jag har ältat ämnet tidigare, även om det var en tid sedan och därefter har ju fler läsare tillkommit och en del har väl tröttnat och fallit bort, vad vet jag, jag skriver ju bara, läsa får någon annan göra.
Fast nu ljuger jag ju, för det är ju därför jag skriver trots att jag tycker att det är tråkigt. För att jag efteråt tycker om att läsa det som kommit ut. Att påta i texten, känna hur den formas i mina händer och blir bättre, rappare, fyndigare, vackrare, klipskare. För jag inbillar mig att min nya romantext är klipskare än den förra. Eller så är den bara svårare, omständligare, jobbigare. Ja, jobbigare är den, men frågan är hur mycket. Förhoppningsvis precis så mycket som jag eftersträvar.
Jag menar egentligen ingenting med det här just nu. Förutom att meddela att jag drabbats av akut skrivtristess. Att det inträffar när jag för första gången på rätt länge faktiskt suttit framför mitt romandokument åtminstone en stund under tre av veckans hittills fyra avverkade dagar är väl knappast en slump. Om jag skrivit något? Jodå, en del. Men mest har jag nog gjort det jag tror att jag egentligen gör bäst – klipper, återanvänder, gör om, lägger till, flyttar och pysslar.
Men varför blir du inte förlagsredaktör istället då? frågade någon för en tid sedan. För att jag inte vill jobba med andras texter, jag är ju så fruktansvärt egenkär och skriver bara jag jag jag hela tiden, är väl svaret.
Så ni får nog fortsätta stå ut med mitt jävla gnäll.
Du anar inte hur jag känner igen mig. Sitter och försöker skriva till min antologi medan klockan, som fysiskt inte befinner sig i detta rum, pockar på uppmärksamhet och säger skynda skynda, producera!.
Någon sa att en sådan sak som inspiration inte existerar, det är bara sätta sig ner och skriva.
Jag håller inte helhjärtatmed.
om du känner för att pensionera datorn till en som kommer ta väl hand om den så kan du tänka på mig när det blir dags att sälja av den…
Det ska jag absolut ha i åtanke, men du bör nog höra med din bror först, jag gissar att hans åsikt i frågan ”Hur det är att ta över elektronikprodukter efter Daniel” kanske inte direkt är till min fördel…
Jag gav Dannyboys Beg Elektr hela tre chanser – två telefoner och en ipod. Det är inget jag kan rekommendera.
Nåja, jag vill ändå för balansens skull säga att jag avyttrat såväl datorer som ipodar till andra i bekantskapskretsen, och från dem har det inte inkommit några krav på reklamationer. Jag tror det har något att göra med den magnetiska utstrålning som den fröbergska släkten besitter, begagnad elektronik pallar helt enkelt inte trycket, oavsett vilken hand de ursprungligen befunnit sig i.