Vad är väl sömn? Bah – överskattat!
Det blev ingen sista pendel mot stan i går kväll, istället blev det alldeles alldeles för sent i Uppsala. Men jag hade självdisciplin nog att dricka hallon- och apelsinläsk när klockan slog sent (känns som att jag har käkat ett kilo socker i munnen i dag) så någon direkt bakfylla kan jag inte påstå att jag känner. Och tur är väl det eftersom jag åkte direkt vidare från tåget till jobbet. Men ögonen känns tunga, ack så tunga. Och oj vad jag längtar efter att få sova i min egen säng i kväll. Klockan nio är det lights out. Senast.
Kan inte direkt påstå att jag har så mycket vettigt att säga just nu. Tåget ner var proppfyllt med kvinnor som skulle springa något sorts Lidingölopp. Jag skämdes som en hund över min egen bleka uppenbarelse. Det börjar bli dags att ta tag i den här rishögen till kropp och göra något vettigt av den.
I morgon.
Ja, det riktiga Lidingöloppet sprangs ju på lördagen.
Ja men just ja, jag har ju glömt att fråga dig hur det gick! Hur gick det?
Det gick mycket bra! Jag hade som mål att springa under tre timmar, men med några kilometer kvar tänkte jag saker som ”fuck it, jag går resten”. Krafterna återvände dock (eller var det viljestyrka?) och räckte till att spurta in på 2:54:57.
Det är ju kalasbra på den där banan, den är väl otroligt kuperad och jävlig om jag förstått saken rätt. Du är kungen!
Jag vill minnas att den första krönikan du skrev i UNT för ett decennium sedan eller så handlade om att du hade köpt ett terminskort på något gym och äntligen skulle göra något åt rishögen till kropp. Men vi som gillar Gertrude Stein och hennes efterföljare har ju inget emot upprepningar. Det kan bli rätt suggestivt till slut.