Dag nummer två har börjat, vi hängde på stranden i morse, tidvattnet drog sig hela tiden längre utåt, jag försökte förklara för Tage varför stranden blev bredare och bredare, men något säger mig att förklaringen gick över hans huvud.
Något som han inte kunde missförstå var dock nu ska vi gå upp Tage, sällan har han väl blivit så förbannad. Så fort han kommit upp till hotellet ljusnade dock humöret när han såg poolen, och sprang genast och hoppade i. Sällan har jag sett honom så förvånad som strax därefter, när han upptäckte att han inte kunde ”simma” utan sina armflytdon. Han sjönk som en sten tills hans pappa kom i för att hämta upp honom från botten. Det fick honom dock inte att tappa modet, efter att armpuffarna kommit på plats plaskade han runt i en timme innan han till sist accepterade uppklivning.
Det är väl det den här semestern kommer att handla om för mig och Johanna antar jag. Badvakteri.
Åh. Vilka minnen som ploppar upp.
Badgalna barn i pooler världen över, badgalna barn som aldrig ville kliva upp, som fick bäras upp och sättas blöta vid lunchbordet, barn som åt med cyklopen på för att slippa trassla till håret innan det var dags för att hoppa ner i poolen igen.
I poolen händer allt, det är där ungarna lär sig simma, ha respekt för vatten, lär sig dyka och lär sig att svidet i ögonen är klor.
Poolen är också en plats där mammor och pappor i panik försöker fånga en senapsgul diarré.
Haha, vad bra att han inte blev rädd! Och jag antar att ni fick er både en mini-chock och ett gott skratt 🙂
Sandra: Jag kan meddela att Tage har lyckats göra detsamma, sista punkten på listan alltså. Dock var det väldigt fast, och vi hann få upp honom i princip genast. Man känner sig inte så kaxig när det sker.
Bokbabbel: Han är helt besatt av att försöka dyka. Tar sig bokstavligt talat vatten över huvudet varje minut.