Herregud vad jag försummat dig, bloggen. Aldrig har väl ett år inletts med så lite skrivet i dessa spalter, men så har det också varit sju sorger och åtta bedrövelser med att få ihop den sista säsongen i Virus– och Smittad-sagan, och jag har känt mig allmänt loj och oinspirerad och fan och hans moster.
Till och med blev det så illa att jag helt glömde bort att jag ju de senaste åren har försökt att på egen basis hålla liv i den fina traditionen att blogga hundra dagar i sträck med start 1 mars. Och nu är det ju redan 7 mars. Voj voj.
Så vad göra? Well, i fjol lyckades jag ju trots att jag började på rätt datum bara nå upp i 77 inlägg på de 100 dagarna (efter att tidigare år ha snittat någonstans kring 94-96), så det vore väl själva fasiken om jag inte skulle kunna nå upp i minst 77 även i år, även om jag ligger en vecka back redan från början.
För det är ju alltjämt så som jag skrev i fjolårets summering – jag behöver dessa bloggintensiva månader, de håller dessa spalter levande åtminstone en dryg fjärdedel av året. Och det är ju alltjämt så att jag älskar det här lilla hörnet av internet, det var ungefär vid den här tiden för 15 år sedan som jag skapade den här sajten, även om den under sitt första levnadsår bara var en rätt statisk författarsida som presenterade mig och min debut Dannyboy & kärleken (som fyller moppe om en knapp månad, herreminjesus). Själva bloggens 15-årsjubileum äger rum först i maj nästa år.
Men nog nu om detta. Låt startskottet på årets utmaning höras över nejderna. Vi ses i morgon!