Jag ska signera ett exemplar av min bok. Jag sitter här med pennan i hand. Jag är helt tom i bollen. Fan.
Jag vill ju att det ska kännas personligt. Unikt. Bra. Men samtidigt så där lite lagom personligt och bra. Eller det ska ju så klart kännas jättebra, inte bara lagom bra, men ändå. Det finns alltid en viss distans. Och signeringar är alltid så fyllda med förväntan. När jag skriver något till någon och personen i fråga genast öppnar och läser och jag står där och ser hur personen försöker dölja sin reaktion om jag skrivit något allt för opersonligt, eller om de möjligen inte förstår vad jag menar. Eller om det som kommer ut helt enkelt inte är särskilt charmigt, roligt, trevligt, spirituellt och bra. Allt det där som jag inbillar mig själv att jag är och hoppas att resten av världen ska anse också. Och så ska det kondenseras ner till maximalt tre – möjligen fyra eller fem om jag är riktigt ambitiös – rader och det är ju fasiken helt jäkla omöjligt.
Nu ska jag inte inbilla någon att jag sitter och signerar böcker hela dagarna. Men det händer ändå. Ibland.
Och jag sitter här med pennan i hand. Försöker minnas det där coola som någon skrev rätt nyligen, som jag såg någon plita ner på en releasefest som vore det den enklaste saken i världen.
Och jag är helt tom i bollen. Fan.
jag vet sannerligen vad du menar. ”vad ska det stå” frågar idioten jag – ”skriv något kul” blir så gott som alltid svaret. gah! varför kan det inte räcka med alla orden som redan finns mellan pärmarna?! härförleden fick jag be att få tillbaka en bok som jag några dagar tidigare improviserat i, så jag kunde riva ut försättsbladet och skriva något nytt och mer genomtänkt på nästa. dessutom drabbas jag alltid av akut dyslexi när jag ska sätta pennan mot pappret medan ägaren tindrar förväntansfullt framför mig – för min inre blick ser jag hur det blir fel och jag tvingas be om ursäkt och springa till närmaste bokaffär för att köpa ett nytt exemplar som jag sedan också skriver fel i… men nu har jag en stämpel jag ska använda i fortsättningen.
Lär dig att rita en liten stiliserad gubbe som ska föreställa dig själv.
Eller använd ordet ”vännen” – det tycker jag alltid är skitroligt. ”Till vännen XX med stort tack.”
Varför inte stjäla en klassiker?:
Snus är snus och strunt är strunt om än i gyllne dosor, men rosor i en sprucken vas är ändå alltid rosor…
🙂
Ja usch och fy, det är inte helt lätt sånt här. När jag på min releasefest efter ett tag började skriva lite mer allmängiltiga saker till människor jag egentligen inte kände, så kom en kille tillbaka efter att jag skrivit i hans flickväns bok och klagade för att jag inte ställt den till henne personligen. Eftersom jag inte var helt säker på vad hon hette så började jag mumla något överslätande, men han stod på sig och krävde att boken skulle ha en personlig dedikation. Jag plitade snabbt ner ett ”Till Linda” eller något sånt ovanför det jag ursprungligen skrivit, slog ihop boken, gav den till honom och gick därifrån. Jag är fortfarande inte säker på att det var så hon hette.