Söndagsmorgon i Sandviken, solen skiner och jag och mamma ska snart åka in till Gävle för att fira mina tvillingsystrar som behagar fylla trettio just i dag. Utan att avslöja allt för mycket kan jag väl ändå säga att de kommer att få precis det de önskat sig i present, på ett ungefär.
På tal om födelsedagar – när Slas dog i början av januari skrev jag att jag aldrig läst något av honom, varvid Peter stod mig bi och gav mig ”Rosine” i födelsedagspresent exakt en månad senare. I går när jag tog tåget norrut fick jag äntligen tid att läsa den, eller ja, jag kom åtminstone halvvägs i den lättflytande men koncentrerade prosan. En sak står dock redan klar trots att avslutningen återstår till kvällens hemresa – ett halvt sekel må ha gått och mina år som ung vuxen spenderades inte i Paris, men inte fasiken har särskilt mycket hänt när det gäller konsten att leva, verka, rumla och dumla. Det känns tryggt.
Jag läste nyss ut ”Efter oss syndafloden” som blev min första Slas. Även den handlar om hans tid i Paris. Tyvärr fann jag inte mycket nöje i att läsa vad en man på dryga 70 minns av de kändisar han träffade på 1950-talet. Det är namedropping på närmast komisk nivå.
Peter lånade ut den till mig, och tyckte att jag skulle läsa båda och jämföra verklighet och fiktion. ”Rosine” innehöll dock inte en enda kändis vad jag såg. Men så är ju min kunskap om femtiotalets Paris rätt ringa också.
Morgan förstår ju ingenting. Bortse från namndroppningarna och läs om Paris.
det är, i ett författarperspektiv, två intressanta böcker. rosine är romanen, medan ”efter oss syndafloden” är materialet han använde sig av. detaljer i den senare har blivit hela episoder i den förra och vice versa.