Körde bil till Sandviken i går kväll. Reste mot den tidiga kvällen norrut genom ungdomens landskap. Hade sett fram emot att premiäråka nya E4:an utanför Uppsala, men när jag mötte faktum och körde den nya sträckningen kände jag mest vemod, att bara svischa förbi utanför staden kändes som att blunda för det förflutna – alla resor vi gjorde i samlad tropp norrut i Jennies bil mot Gästrikland, vägen vi reste gemensamt i den gula Toyotan – med den nya vägen finns de inte längre mer än i minnet och även om det väl snart var ett decennium sedan vi reste den tillsammans senast kändes det konstigt. Den nya fyrfiliga vägen var rasande effektiv och restiden har väl aldrig varit kortare om man bortser från den där gången jag och ett par kompisar skulle upp och se på när GIF fick stryk med 3-1 mot Blåvitt på Strömvallen och tvingades köra i 160 km/h större delen av vägen eftersom vi inte fick tag på en bil förrän en timme och fyrtiofem minuter före avspark. I går hade jag som tur var inte den brådskan.
Sandviken är likt andra bruksorter som vuxit till sig först på 1900-talet en oftast ful stad, bebyggelsen är låg och standardmässigt funktionell till sin form. Centrumkommersen är dessutom konstant minskande, delvis beroende på närheten till Gävle och det ständigt växande Valbo Köpcentrum men också eftersom ett lågprisområde med Willys, Dollarstore, Rusta och Ica Kvantum (tydligen snart Maxi enligt mamma) slagits upp bara en knapp kilometer från gågatan, vilket tillsammans med en McDonald’s drive-in verkar täcka de flestas behov.
Men ändå är staden min uppväxt och letar man lite finns det vackra stråk. Jag och mamma tog en promenad efter middagen och efter gågatans tomhet följde vi kanalen nordväst upp mot Stadsparken, förbi badhuset upp till Gävlevägen. Och även om bygdens megadominerande arbetsgivare Sandvik ständigt får skäll för att de inte tar hand om vattendraget de byggde genom staden då 1900-talet var ungt går det inte att förneka att staden ter sig rätt idyllisk där den slingrar sig fram. Och Gamla bruket, där arbetarna trängdes och levde sin fattiga tillvaro i relativ misär, har med den bakvända logiken som ofta präglar samhällsombildningen förvandlats till ett vackert, pittoreskt och högst eftertraktat område att bo i.
Hur som helst, enough med samhällsgeografi. Tänkte mest berätta att det här är del ett av fyra i en resa som under fyra dagar obönhörligen kommer att fortsätta söderut.
——
Vi ska gå på begravning om några timmar. Det känns inte så muntert, men jag tror att min känsla till större del är präglad av nervositet än sorg.
Vi ses i Svealand.