Det går en farsot från dörr till dörr, den bryr sig inte om att knacka utan stegar bara rakt in med lort under skorna och sprider smuts omkring sig.
Nej jag talar inte i liknelser. Jag pratar om helt vanlig influensa.
Just den här sjukan beter sig dock inte riktigt som vanliga åkommor. Den bryter nämligen inte bara ned den drabbades kropp, den lindrar också, kommer med Bamseplåster i bakfickan, klappar den febrige med len hand på huvudet och säger såja såja, det kommer att bli bra igen. Och sticker sedan med ett bländande tandläkarleende till sitt snörvlande offer ett exemplar av min roman.
Jag kallar den Dannyboysjukan, och hittills har två kollegor drabbats. Vid niotiden i måndags kväll pep mobilen och en kollega meddelade att det endast var läsningen av min bok – I’m impressed skrev han – som höll honom borta från den totala misären där han låg däckad i sin soffa. Och i går kom ett Facebookmeddelande där en annan kollega beskrev sig som nedbäddad med något som liknade lungsot och hennes enda sällskap var min roman och underbar bok Daniel var orden hon skrev.
Dannyboysjukan. Må läkarna aldrig finna någon bot.
Jaja, att boken är bra vet väl alla som har läst den och det är säkert en jättefin komplimang att få. Men det är väl inget som klår att jag faktiskt läst om den! Det är den första boken sedan mellanstadiet som jag läst mer än en gång. Det var väl något att pumpa upp ditt ego med!
Två gånger är faktiskt lagom skulle jag tro. Min egen siffra är nog tio under en fyraårsperiod. Rekommenderas inte, det är en smula tröttsamt i längden.
Det verkar vara bra medicin de där sidorna.