Så som i en spegel

Nej, någon spegel av samtiden är väl ändå inte Elin Wägners ”Norrtullsligan”, även om den jämställdhet som berättarjaget Pegg och de övriga kvinnorna i ligan kämpor för på intet sätt uppnåtts i samhället 103 år efter dess ursprungliga utgivning.

Men ändå tycker jag att det känns som en spegel, om än förvrängd. Det Stockholm Elin Wägner skriver om i sin debutroman känns så nära, men är ändå så annorlunda. Kvartetten går längs de gator jag sedan länge gjort till mina, om jag inte misstar mig bor de till och med i samma kvarter som jag förlade huvudpersonens lägenhet i ”Vi har redan sagt hej då” till, blott ett stenkast ovanför Odenplan på Norrtullsgatan.

Hur är den som roman då? Mer intressant som tidsdokument och debattinlägg än berättelse, skulle jag säga. Ett drygt halvår i kontoristernas strävsamma liv, några lyckas, andra dör, även fast ingen visserligen dör och ingen väl riktigt lyckas heller. De gjorde sällan det vid den här tiden, kvinnorna som gick i bräschen på arbetsmarknaden trots kraftigt motstånd från samhället i stort.

Har jag roligt under läsningen? Absolut. Det finns en uppfriskande lätthet i historiens jargong, dialogen är rapp och fyndig, karaktärernas öden berör även om själva handlingen inte riktigt förmår göra det.

Formgivningen av den nya ”Stockholm läser”-utgåvan så. Jag gillar den verkligen, när jag såg boken tänkte jag genast att det är så här jag vill att pocketversionen av min ovan nämnda roman ska se ut. Det passar visserligen inte riktigt, men jag kan väl få drömma?

En avslutande fundering. Jag undrar om den här nya utgåvan skapats genom att ett äldre original scannats in, och att sedan en ny text satts utifrån denna inscanning? På några ställen dyker nämligen småmystiska fel upp, som känns som att ett OCR-program inte lyckats tolka originaltextens bokstäver på korrekt sätt. Nu minns jag så klart inte exakt var de här grejerna dök upp och jag skrev inte ner det – och språket de uttrycker sig på i boken är annorlunda mot vad vi är vana vid drygt 100 år senare – men jag undrar jag om det inte var ett par u:n som tolkats som å:n eller om det var tvärtom eller åtminstone liknande.

Ja ni hör ju. Spiksäker på min sak.

——

I kväll talar för den delen litteraturvetaren Boel Hackman, som också skrivit efterordet till den nya utgåvan av ”Norrtullsligan”, om Elin Wägner på Skarpnäcks bibliotek i södra Stockholm, som en del i ”Stockholm läser”-satsningen. Åk dit vetja!