Så är Bergman död och jag får beskedet via TT:s flashtjänst till min mobil när jag promenerar genom en snårig skogsdunge jag snurrat in mig i i Hagaparken. Genast drabbas jag av en längtan efter att vara med, för även om jag verkligen gillar att vara ledig och även om det må låta hyeneaktigt, så är det vid just den här typen av händelser som det är roligt att jobba. Nej, samtalen man måste ringa för att få kommentarer är hemska, men spänningen, anspänningen, behovet av snabbhet och korrekthet skapar en särskild känsla som lägger sig över hela redaktionen, ett sorts ordnat kaos fyllt av adrenalin. Och en större död i Sveriges kulturvärld finns inte jämte Ingmar Bergmans, inte efter Astrid Lindgrens frånfälle för fem år sedan.
När Astrid Lindgren dog hade jag ännu inte börjat jobba på kultur/nöjesredaktionen. Eftersom jag några år tidigare varit hemma hos Lindgren i ett lite ovanligt ärende fick jag visserligen vara med på ett hörn och skriva en text om händelsen, som jag bloggat om här. Och den här gången har jag semester. Mina personliga sammanstötningar med Bergman är dock av ringa art, så de klarar sig nog ypperligt inne på redaktionen ändå. Lycka till hörnini.
Mina Bergmanfavoriter? ”En lektion i kärlek”, ”Smultronstället” och ”Fanny och Alexander”.
Och jag undrar. Jag undrar vad vi nu ska säga istället för Ring mig bara om Bergman dör när man vill poängtera att man verkligen verkligen inte vill bli störd på sin lediga tid.
jasså det var du som var den som skrev om bergman.
ibland känns det stora nätet pyttelitet.
jag sitter ju mitt i det idag och kan rapportera att det går ganska lugnt till. men samlat och effektivt. samtidigt är det ju så paradoxalt – ett dödsfall är ju en konstig ”snabb” nyhet. nu ska ju bergman vara död i all evighet. man kan ju lika gärna skriva om det i morgon eller om en vecka. läget kommer att vara exakt detsamma.
Jo, men det ligger väl i sakens natur att man vill läsa om saker i anslutning till att de skett. Fast visst, de långa essäliknande texterna får ju gärna odlas långsamt, men om man sitter vid nyhetsdesken, vilket ju jag vanligen gör, så tycker jag att hastighet är av vikt.
Fast ibland går det visst lite väl fort, hehe:
http://www.kulturbloggen.com/2007/07/tt-ingmar-bergm.html
nja, jag håller inte med. varken för dig eller mig är det ju någon skillnad om bergman är död eller levande. eftersom han sedan en tid helt klivit ut ur offentligheten kan han ju ha varit död i ett halvår utan att vi ens har märkt det. hastighet kan vara viktigt vid säg ett terrordåd, men när en 89-åring går ur tiden…
Ring mig när Norén är död?
Vad man nu ska säga? Enkelt: ”Ring mig bara om Hasse dör”. (Alfredsson, alltså)
I mitt jobb ingick idag att ringa till en del kändisar. En del som brukar vara omöjliga att få tag på gick faktiskt att få tag på just idag. Förmodar att de gjorde sig tillgängliga.
Ring mig:
När Dr Alban ligger etta på listorna.
När Tomas Brolin är med i världslaget.
När Björn Borg gör storstilad come back.
När Björn och Benny skriver musikalen Crazy Frog.
När Hasse Alfredsson är rolig igen.
Men kom igen Robert, varför måste Hasse bli rolig igen? Förväntade du dig att Bergman skulle fortsätta vara produktiv ända in till slutet?
Nej, Hasse måste inte bli rolig igen.
Men det handlade ju om att bli uppringd vid någon exceptionell händelse, helst aldrig.
Hur man än vrider och vänder på det går det inte att jämföra några andra svenska kulturpersonligheter med Ingmar Bergman och Astrid Lindgren. De var de enda riktiga ikoner vi hade, djupt rotade i folkmyllan och samtidigt världsnamn. Självklart kommer det att bli brandkårsutryckningar massvis med gånger, men i närheten av den här omfattningen kommer vi nog aldrig igen. Till och med Povel Ramels död för knappt två månader sedan var ju en västanfläkt i jämförelse.
Ring mig bara om det visar sig att Bergman inte är död på riktigt?
alltså, det är bara genom blågula dunster som man kan jämföra astrid lindgrens och ingmar bergmans internationella berömmelse. utanför sverige är det förvisso många som har läst pippi långstrump, men säg astrid lindgren så är det inte en kotte som vet vem det är. det omvända gäller för bergman. alla känner igen hans namn, men be någon nämna en av hans filmer så blir de flesta svaret skyldiga. rent mediadramaturgiskt är bergmans död därför väldigt mycket sexigare än lindgrens.