Lördagen förflöt i påskrekreationens tecken, brunch på Caffè Nero, promenadsnurr genom staden, en visning på Bonniers konsthall, inköp av ”Snabba cash” och ”Linda – som i Lindamordet” som påskekrim, tupplur (av komaformat), väldigt ickepåskig middag, ett avsnitt av ”Life on Mars” och därefter ”300” innan jag slocknade efter några sidors bokläsning strax efter midnatt.
Och ”300” alltså. Vilken … dum film. Okej, det är jättesnyggt och fantastiskt tekniskt imponerande men jag tycker ärligt talat vi börjar nå en nivå i datoranimationernas värld där man knappt höjer på ögonbrynen längre. Jaså, teknikutvecklingen fortsätter gå framåt och nu kan man göra ännu coolare grejer än förra året, det trodde jag aldrig. När sedan filmen är så jäkla genomkorkad och skrattretande genomförd på alla plan förutom de tekniska så känns det snarare som att grekerna borde vara de som är förbannade och inte iranierna. För även om de väldigt magruteutrustade spartanerna slaktar perser i tiotusentals på ett ”heroiskt” och atletiskt sätt som jag antar att tolvåringar går igång på så är det ju grekerna man skrattar åt. Det är som om en fyraåring sett ”Braveheart” och ”Gladiator” lite för många gånger och därefter fått för sig att skriva ett eget manus. Perserna ser ju åtminstone lite tuffa ut i sina rustningar emellanåt och slipper säga de mest pinsamma replikerna.
Nej, nuff time spillt på det pekoralet.
Jag har inte skrivit en skönlitterär rad under den här påsken ännu. I dag ska det dock bli ändring på det, jag ser framför mig ett trevligt fik och min dator i avslappnad symbios. Men först frukost och skattedeklarering. Oh joy.