Nomineringarna till Norrlands litteraturpris 2022

Årets nomineringar till Norrlands litteraturpris presenterades i fredags. Totalt tio böcker med norrländsk koppling har letat sig in på de två listorna till priset som delas ut av oss inom Norrländska litteratursällskapet.

De nominerade i vuxenklassen är:
Bondland av Gunnar Balgård (Ekström & Garay)
Jag faller som en sten genom tiden genom livet av Åke Smedberg (Albert Bonniers förlag)
Löpa varg av Kerstin Ekman (Albert Bonniers förlag)
När vi var samer av Mats Jonsson (Galago)
Älskade Ester av Kent Lundholm (Ord & Visor)

De nominerade i barn- och ungdomsklassen är:
Det är någonting som drar i mig av Elin Persson (Bonnier Carlsen)
Ett rum till Lisen av Elin Johansson, Ellen Svedjeland, Emma Adbåge (Rabén & Sjögren)
Himlabrand av Moa Backe Åstot (Rabén & Sjögren)
Ensamvargar av Katarina Kieri (Lilla Piratförlaget)
Den blixten tar av Therese Henriksson (Opal)

Titlarna tas fram av en särskild nomineringsjury, och just nu står vi som ingår i styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet/Författarcentrum Norr i startgroparna, redo att läsa, bedöma och rangordna titlar var och en för sig så att vi i slutänden kan nå konsensus i de två kategorierna. Mottagarna av priset, som förutom äran får 10 000 kronor, tillkännages i samband med sällskapets sommarmöte som i år arrangeras på Älggårdsberget i Bispgården i östra Jämtland 7-9 juli. Kul ska det bli!

Om Norrlands litteraturpris:
Norrlands litteraturpris premierar årets bästa bok med tydlig norrländsk koppling. Priset delas ut av Norrländska litteratursällskapet i de två kategorierna vuxen samt barn och ungdom. Prissumman i vardera kategori är 10 000 kronor. Priset instiftades år 1973 under namnet Rörlingstipendiet efter författaren Arnold Rörling men heter sedan 2008 Norrlands litteraturpris.

I fjol tilldelades priset Elin Anna Labba samt Alma Thörn. Om det kan man läsa mer här.

Tyvärr ingen finalplats för
”En värld i mörker”

Äsch, det blev ingen finalplats till Storytel Awards för mig i år heller. De slutliga nominerade presenterades nu på morgonen, och min En värld i mörker tillhörde inte den trio böcker som fick flest röster i ungdomsklassen. Trist så klart, men inte så oväntat, den långa nomineringslistan bestod ju av 21 titlar. Men tack alla ni som ändå röstade på min bok, jag vet att ni var rätt många!

Så här ser den slutliga nomineringslistan ut:

Spänning:
Ghettobröder av Sammy Jeridi, uppläst av Jonas Malmsjö, Bokfabriken
Fädernas missgärningar av Åsa Larsson, uppläst av författaren, Bonnier Audio
419 timmar av Dag Öhrlund, uppläst av Stefan Sauk, Lind & Co

Roman:
Löpa Varg av Kerstin Ekman, uppläst av Lennart Jähkel, Bonnier Audio
Räkna hjärtslag av Katarina Widholm, uppläst av Katarina Ewerlöf, Historiska Media
Ett lyckligare år av Jonas Gardell, uppläst av författaren, Norstedts

Feelgood:
Sista sommaren av Eleonore Holmgren, uppläst av Anna Maria Käll, Bazar Förlag
Den saknade systern av Lucinda Riley, uppläst av Gunilla Leining, Bazar Förlag
Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg, uppläst av författaren, Piratförlaget

Fakta:
Brev till mannen av Bianca Kronlöf, uppläst av författaren, Bonnier Audio
Hon hette Esmeralda av Melinda Jacobs och Minna Tunberger, uppläst av Philomène Grandin, Bokförlaget Forum
Hästpojken av Carl Hedin och Frida Bank, uppläst av Carl Hedin, Bokförlaget Forum

Barn:
Handbok för superhjältar 6: Utan hopp av Agnes och Elias Våhlund, uppläst av Frida Hallgren, Rabén & Sjögren
Fy, vad äckligt! av Anna Hansson, uppläst av Måns Nilsson, Rabén & Sjögren
Skattjakten av IJustWantToBeCool (Emil Beer, Victor Beer, Joel Adolphson, uppläst av författarna, Storytel Kids

Ungdom:
Alicia Månstjärna – Fängelsedirektören och det hemliga sällskapet av Nils-Petter Löf, uppläst av Maria Franceschi, Whip Media
Mokadji: Den gyllene stenens kraft av Mattias Olsson, uppläst av Tomas Norström, Bookea
Agnes Cecilia: En sällsam historia (lättläst) av Maria Gripe, uppläst av Viktoria Flodström, Bokförlaget Hedvig

Vad kan man säga om de här nomineringarna då? Tja, en sak som även Boktugg är inne på i sin analys, är att en tredjedel av de nominerade titlarna faktiskt är författarinläsningar, vilket får sägas vara lite uppseendeväckande, med tanke på att det brukar sägas att ljudboksinläsandet bör skötas av proffs. Nu är visserligen flera av de nominerade författarinläsningarna gjorda av väletablerade, erkänt ”bra” röster som Jonas Gardell, Emma Hamberg och Bianca Kronlöf (för att inte tala om humortrion IJustWantToBeCool), men att Åsa Larssons och Carl Hedins gestaltningar av sina egna böcker skulle bli så bra (och så populära!) var kanske inte lika självklart på förhand.

I övrigt är det ovanligt jämnt fördelat bland inläsarna. De tyngsta namnen i inläsar-Sverige har alla fått en nominerad titel vardera – Gunilla Leining, Katarina Ewerlöf, Jonas Malmsjö och Stefan Sauk. Och när det kommer till kampen mellan förlagsjättarna så är det övervikt Bonniers – förlag som tillhör Bonnierkoncernen har fått totalt sju nomineringar, och förlag tillhörande Storytelkoncernen fem.

Storytel Awards blir även i år en digital gala, och den sänds 31 mars. Ska bli spännande att se vilka som plockar hem statyetterna!

”En värld i mörker” nominerad till Storytel Awards

Ja men titta vad kul – ljudboksversionen av min lättlästbok En värld i mörker har blivit nominerad i ungdomsklassen till årets Storytel Awards. Konkurrensen är stenhård och än så länge är det bara den så kallade långlistan (som ska krympa från 21 till blott 3 finalnominerade), men strunt i det just nu – låt oss i dag glädjas! Och gå för den delen jättegärna in och rösta via den här länken, ni har till den 9 februari på er. Tack och bock för ert (eventuella) stöd, och ett särskilt tack till Måns Westling som gjort en så fin inläsning!

Så här har för övrigt ett par röster sagt om En värld i mörker:

”Jag är imponerad av Daniel Åbergs ungdomsdebut. Alla som gillar katastrofberättelser kommer verkligen att gilla den här boken.”
Babbel-podden

”En tänkvärd bok som öppnar för mycket diskussioner … ’En värld i mörker’ är en lyckad debut som lockar till mer läsning.”
Bibliotekstjänst (betyg 4/5)

Kul att bli nominerad! Och är ni intresserad av att köpa boken, så finns här länkar till Adlibris och Bokus. (Och jo, det kommer även en del två och tre vad det lider, jag är i redigeringsfasen av manuset till tvåan i detta nu.)

Krönika: Måste kvinnor återigen börja dalta med männen?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 23 december.

——

Har männen slutgiltigt kastat in handduken när det gäller skönlitteratur? Att män läser allt mindre och att det främst är romaner som får stryka på foten har det pratats om tidigare, men frågan aktualiserades igen för några veckor sedan genom en omtalad krönika av Åsa Beckman i Dagens Nyheter. Utgångspunkten var att en manlig bekant till henne ondgjort sig över att Augustpriset i skönlitteratur tilldelats kvinnor fyra år i rad – ”vill de som röstar att vi män HELT ska sluta läsa romaner?” ska den manliga bekanta ha sagt.

Det är så klart en extremt trist inställning. Men att män läser män, och kvinnor läser allt bär tyvärr på ett visst mått av sanning.

Själv kan jag dock inte låta bli att bara bli trött och tänka att ja men tack och adjö då, män. Om vi som släkte är så tjockskallade att vi inte orkar med romaner skrivna av kvinnor, vad ska vi då ens med oss till? Släng oss på soptippen. Och nej, jag är inte ironisk.

”Jag vet inte riktigt om jag skulle orka läsa en roman om Sylvia Plath”, ska den här mannen ha sagt, detta eftersom årets Augustvinnare Eufori av Elin Cullhed är en fiktiv skildring av Sylvia Plaths sista tid före självmordet. Att kvinnor i alla tider orkat läsa böcker om män skrivna av män eftersom det länge var vad som stod till buds, spelar ingen roll – den här mannen orkar inte läsa om kvinnliga erfarenheter. Trååkigt!

Behöver vi ta hänsyn till det här? Jag kan inte riktigt komma runt att Åsa Beckman verkar anse det. I textens ingress står att läsa att det visserligen är glädjande att kvinnors erfarenheter nu får synas, ”men vi måste också fråga oss vad det får för konsekvenser”. Man ska visserligen vara försiktig med att citera och dra slutsatser från just ingresser eftersom dessa ofta formuleras av en redaktör och inte av textskribenten själv, men jag tycker mig se att andemeningen går igen i själva texten – det här är problematiskt eftersom det ytterligare skjuter männens läsande i sank.

Vad betyder det i sådant fall? Att kvinnor återigen måste börja dalta med män så att de inte känner sig exkluderade? Kanske välja lite mer inkluderande ämnen i sina böcker, så att de handlar om typ … män? Eller varför inte återuppväcka traditionen att skriva under manlig pseudonym? Det funkade ju jättebra på 1800-talet för Victoria Benedictsson och Mary Ann Evans – förlåt, jag menar så klart Ernst Ahlgren och George Eliot.

Nej förlåt, jag ska inte raljera. Men om inte ”männen får fan ta och skärpa sig” är ett realistiskt alternativ, kan jag inte se att det här problemet går att lösa på något annat sätt. Ska manskollektivet räddas inom skönlitteraturen, måste vi strykas medhårs.
Tröttsamt är bara förnamnet.

Men jag då, som här i princip idiotförklarar mitt eget kön – är jag något föredöme för det kvinnliga? Det vet jag väl inte. Jag minns att jag för ett femtontal år sedan räknade de skönlitterära titlarna i min bokhylla, och då till min fasa upptäckte att endast tjugofem procent var skrivna av kvinnor – jag hade i förväg gissat på cirka fyrtio/sextio. I dag tror jag dock att min min läsning och lyssning överlag är rätt jämställd, något som understryks av det nästan pinsamt PK-aktiga i att jag i skrivande stund kan se att jag har lyssnat på trettioåtta ljudböcker i min ljudbokstjänst i år, och av dessa är nitton skrivna av kvinnor och nitton av män. Det verkar dock bli mansdominans innan 2021 är slut, för jag började i går lyssna på Niklas Natt och Dags bok 1795 vilken lär bli den sista jag hinner avsluta i år, och med den inkluderad blir det manligt i topp.

Är det problematiskt att män i allt mindre utsträckning läser skönlitteratur? Absolut. Är det kvinnornas ansvar att ändra på det? Absolut inte.

Ansvaret måste hamna hos männen själva, såväl läsare som författare. Själv har jag nu skrivit tio böcker i rad med kvinnor i huvudrollerna, och därmed antagligen bidragit till att skrämma bort några manliga läsare.

Jag får väl sätta en Anders i fokus i nästa bok och se om det hjälper.

2021 års bästa i tre korta punkter

Inför det nya året brukar alla frilansare på Västerbottens-Kurirens kultursida få tipsa om de tre saker som var bäst under året som gick. Extremt korta tips, bara 200 tecken styck, och de kunde få spänna över i princip vad som helst. Det här är de tre jag efter viss vånda valde att lyfta fram:

Anders Teglund – Cykelbudet
En strålande och mycket personlig reportagebok som belyser gigekonomins baksidor inom budbranschen. Som ljudbok blir den ett allkonstverk där även pianisten Teglund kliver fram.

Maid
Första avsnittet av Netflix-serien Maid träffar rakt i solar plexus, och håller sedan greppet hela vägen. En drabbande skildring av USA:s fattigdomsfälla och en förälders kamp för ett värdigt liv med sin dotter.

Littfest-tv
När en litteraturfestival med besökare inte gick att genomföra satsade Littfest-gänget på webben. Och vilken helg det blev! Littfest-tv blev en verklig litteraturfest och satte en ny standard för kultur-tv i Sverige.

Såväl Cykelbudet som Littfest-tv har jag för övrigt skrivit om i ett par av fjolårets krönikor för VK, och som jag återpublicerat här i spalterna.

Nu vänder vi blad

Mitt första stipendium från Författarfonden, hela Virus-sviten i pappersform, Tages dinosaurievandring på julafton, mina nya författarfoton, premiären för min radioskräckis Hotellet för P3 Serie, en tur runt Stockholm med Storytel-bilen, Tage och Ejdas Halloween-utstyrslar, en cykel som lämnat spår i snön samt ett uppslag i Aftonbladet om mitt ljudboksskrivande. Mina nio mest lajkade bilder från Instagram under 2021.

Det är lustigt, för om någon skulle ha frågat mig, så skulle jag nog ha sagt att inte särskilt mycket hände under fjolåret. Men sett så här var det ju ändå en hel del fint som inträffade.

Krönika: Julen växer sig starkare för varje år

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 2 december.

——

Måndagen efter första advent kom min åttaåring hem från skolan med en fundering som mer liknade en befallning – skulle vi äntligen klä granen i dag? När hon såg min förvånade min och insåg att svaret skulle bli ett rungande nej, morrade hon besviket.

”ALLA i min klass klädde granen i helgen!” fick jag veta, och även om sanningen senare visade sig ligga någonstans kring hälften av dessa alla, så fann jag även den siffran chockerande hög. Nästan fyra veckor kvar till jul och granen klädd, och detta i en trakt där de allra flesta lägger en ära i att använda äkta granar huggna på släktens (eller någon annans) marker. Kommer granstackarn att ha några barr kvar ens vid lucia?

Men egentligen borde jag inte förvånas. För inte är det väl bara jag – nog växer sig julen starkare för varje år? Så fort Halloween städats bort (en högtid som åttaåringen också krävde en massa pynt till i år) börjar julen tassa in i såväl reklam som butiksutbud – jag tror redan vi har druckit oss igenom halvdussinet stora petflaskor julmust till tacofredagen och lördagsgodiset, trots att 24 dagar återstår till dopparedan när dessa rader skrivs.

Som jag hittills beskrivit det skulle den tilltagande julhetsen kunna skyllas på barnen, men det är inte min mening. Det är som att vi alla – eller åtminstone många – mer och mer kommit att tänka att nu maxar vi skiten ur den här myshögtiden, i och med att världen ändå verkar vara på väg rakt ner i soptunnan på ett eller annat sätt.

Inte minst är detta påtagligt inom litteraturen, där historier som utspelar sig i julmiljö vuxit kraftigt på senare år. Visst, det har även tidigare funnits litterära julberättelser, och i Sverige har många av dessa skrivits i novellform och tryckts i dagstidningar lagom till julafton, trots att novellformatet i övrigt sällan slår brett i vårt land.

Men nu är det långa berättelser som gäller, och det är de digitala formaten som driver på. Att öppna appen till sin ljudbokstjänst dessa dagar är som att vandra runt i ett amerikanskt villakvarter dagarna före jul, omslagen till titlarna som lyfts fram är så överdådigt julpråliga och många till antalet att man trillar baklänges.

Inte sällan huggs dessa böcker därtill upp i 24 delar och presenteras som julkalendrar där ett avsnitt publiceras per dag, något som i den fysiska bokvärlden inte riktigt låter sig göras. Dessa böcker – eller julkalendrar då – går därför i regel inte ens att få tag i som hårda paket, utan tjänstgör mer som nedräkning till tomtens ankomst än som julklapp.

Förlaget som satsar mest på bjällerklang i år torde vara Lind & Co, som 1 december lät publicera första delen av hela fyra digitala julkalendrar i ljudbokstjänsterna. I en nyhetsartikel om det här juliga fenomenet som TT nyligen skrev intervjuades förlagets förläggare Zandra Weldon, och utöver den teori jag själv tror mest på – världen går i putten så vi tröstar oss med julmys – presenterade hon en andra förklaring, nämligen att det egna julstöket ersätts av jullitteratur på grund av tidsbrist. Varför städa, pynta och lacka, när du i stället kan låta litteraturen skapa en perfekt jultillvaro?

Orimligt låter det inte, men det (jul)rimmar illa med situationen i mitt eget grannskap, där det tävlas i hur många julstjärnor och adventsstakar som kan få plats i villafönstren – plus det där med att granen tydligen ska kläs senast första advent då.

Men oavsett orsak, julböckerna är ett faktum och i år tänker jag själv våga språnget – jag har spanat in Sofia Rutbäck Erikssons och Mattias Boströms mysdeckarserie Mordnatt råder, tyst det är i husen. Med en sådan titel kan väl egentligen inget gå fel, tänker jag mig.

Och vem vet, kanske fungerar en variant av Zandra Weldons teori på åttaåringen? Om jag sätter en riktigt bra julbokskalender för barn i händerna på henne – eller snarare i lurarna då – kanske hon glömmer det här med granen någon vecka till?

Det hade gjort en hel del för min julefrid.

——

Fotnot: Även DN uppmärksammade jultrenden inom litteraturen någon vecka senare.

Krönika: Ännu har biblioteken en avsevärd kraft

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 november.

———

Biblioteket här i byn ska hålla stängt till i början av december. Inget dramatiskt, utlåningssystemet ska bytas och hyllorna organiseras om, vid gårdagens besök var det hela havet stormar i lokalen inrymd i skolan, det var boktravar precis överallt och bibliotekarien Katarina såg såväl förväntansfull som överväldigad ut.

”Nog kommer det att bli bra det här”, meddelade hon, men fortsättningen ”när det väl blir klart” bar på en ton av bävan. Det lär krävas extraarbete under de tre stängningsveckorna för att det ska gå i lås.

Tre veckor är så klart ingenting, men ändå – besöken kommer att hinna saknas, även om det som i går bara blev en femminutare för att hämta ett fjärrlån innan vi skulle vidare till familjegympan i sporthallen nästgårds.

Bibliotek har varit viktiga för mig genom hela livet, även om deras syfte skiftat genom åren. Som barn var jag en typisk bokslukare och besökte varje vecka dels biblioteket hemma i Kungsgården utanför Sandviken där jag växte upp, och dels nyttjade jag även bokbussen, som trots att vi bodde bara en och en halv kilometer från biblioteket kom rullande varannan måndag eftermiddag och stannade jämte gamla mejeriet. När jag gick gymnasiet inne i Sandviken hamnade jag ofta på stadsbiblioteket efter skolan, mest för att djupdyka i tyngre litteratur- och filmtidskrifter vars texter jag i ärlighetens namn sällan förstod – men det hör väl de där åren till att verka intellektuell och svår. Under pluggåren i Uppsala och vuxenblivandet i Stockholm var bibliotek främst en plats för studier och skrivande, och som nyss inträdd i medelåldern har jag väl gått varvet runt och börjat nyttja bybibblan just som ett klassiskt bibliotek – dessutom hänger jag precis som när jag var liten åter mest på barnavdelningen, om nu än i sällskap med mina barn.

Men bara för att jag på något sätt lyckats ta mig åter till startpunkten betyder det inte att allt är som förr. I den senaste rapporten gällande svensk biblioteksstatistik konstateras återigen att antalet offentligt finansierade bibliotek fortsätter minska, totalsiffran för fjolåret var 2201 stycken, en minskning med 35 bibliotek jämfört med året innan. Sedan millennieskiftet har antalet svenska folkbibliotek minskat med 25 procent.

Ett av dessa är det jag själv besökte som barn, redan på 1990-talet flyttades det från egna lokaler och hamnade i skolan, där det sedan kom att krympa i ett par omgångar för att sedan sluta existera. Numera finns enligt kommunens hemsida endast ”ett mindre skolbibliotek” i Kungsgården. När det gäller bokbussen kan jag väl tycka att den var lite av en onödig lyx för oss som hade drygt en kilometer till byns biblioteksfilial, men även på mer perifera platser i Sandvikens kommun är den sedan länge ett minne blott, försvunnen i de eviga sparbetingens tidevarv.

Den stora våg av nedläggningar som drabbade landets bibliotek på 90-talet märks visserligen inte längre av, men det knapras hela tiden, och enligt en rapport som SKR gjorde i samarbete med Högskolan i Borås 2019 är en vanlig gång att biblioteksfilialer slås ihop med skolbibliotek och att öppettiderna minskar varvid till sist endast ett skolbibliotek återstår, eftersom skolan inte längre tycker sig ha förutsättningar för att stå med lokaler öppna för allmänheten. Just det som hände där jag växte upp, med andra ord.

Samtidigt måste man ändå glädjas åt den kraft boken ännu besitter. Medan jag skriver den här krönikan ringer min åttaårings klasslärare – vi har glömt kläderna till idrotten i dag, har jag möjlighet att komma förbi? Jag hastar till skolan med en fylld gympapåse, barnen har rast och jag går in för att hänga den på min dotters krok. Då kommer läraren som ringde mig, hon skjuter en vagn som bågnar av böcker genom korridoren.

”Bibblan ska ju vara stängd i tre veckor, vi måste bunkra”, säger hon och visar mig ett utlåningskvitto så långt att det når marken innan hon baxar vagnen över tröskeln till klassrummet.

Hon har just lånat 298 böcker.

Recension: Obscuritas

Nedanstående recension publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 november.

——

Lagercrantz gör nystart – tar ett steg tillbaka

David Lagercrantz
Obscuritas
Norstedts

När planerna presenterades på den serie böcker som David Lagercrantz nu inleder om den Sherlock Holmes-liknande professor Hans Rekke från överklassen och hans sidekick Micaela Vargas – en polis från förorten – skedde det med visst buller och bång. Lagercrantz skulle i augusti 2019 kliva av som författare till Millennium-serien efter att med boken Hon som måste dö ha fullbordat den trilogi han kontrakterats för. I stället för att kunna lägga fokus på lanseringen av sin sista Lisbeth Salander-bok, drogs han dock in i spekulationerna om den lukrativa franchisens fortsatta framtid.

Storsatsande förlaget Strawberry Publishing ville få rättigheterna till nya Millennium-böcker, och förlagets dåvarande ägare (och tillika hotellmagnaten) Petter Stordalen försökte locka Lagercrantz att stanna kvar. Turerna blev infekterade, och fick effekten att Lagercrantz samma vecka som Hon som måste dö lanserades gick ut och berättade om sin helt nya deckarsatsning, antagligen för att slippa vara del av de fortsatta turerna kring författaren Stieg Larssons eftermäle. Kort därefter meddelades att Lagercrantz och hans agent lämnade agenturen som arbetat med Millennium-rättigheterna, och i stället startade eget för att fullt ut kunna fokusera på att sälja in de då ännu helt oskrivna böckerna om Rekke och Vargas.

Och så gjordes, med besked. Som så ofta numera har det inför utgivningen av Obscuritas i diverse artiklar nämnts hur många länder den sålts till, att det budas om rättigheter från film- och tv-håll och att Lagercrantz redan skrivit kontrakt på fem böcker – en succé långt innan publiken fått läsa en rad. Att kalla Rekke/Vargas-lanseringen för hajpad är ingen överdrift, i en intervju som Lagercrantz gav för Dagens Nyheter om boken redan i våras gjordes till och med ett nummer av att DN som första tidning fick visa upp bokens omslag.

Kommer detta att betala sig? Är Obscuritas bra, eller åtminstone ett bra avstamp för den kommande bokserien?

Tja, den är åtminstone inte vad jag förväntade mig.

De senaste tio åren när svenska deckare och ”nordic crime” gått på export över världen så har morden kommit att bli allt mer makabra och bestialiska med beskrivningar som ibland gränsar till det våldspornografiska, med mördare som antagit formen av serietidningslika Bondskurkar som ägnar sig åt katt och råtta-lekar med den jagande polisen – Lars Keplers Joona Linna-böcker är paradexemplet.

David Lagercrantz vänder dock denna formel helt ryggen när han ger sig in i leken. I stället levererar han en ganska långsam, stundtals omständlig historia som i stället för att utspela sig i brinnande nutid förlagts till åren 2003-2004 och hämtar näring till berättelsen i 1990-talets talibanstyre i Afghanistan, kriget mot terrorismen och de vid denna tid mycket uppmärksammade fallen med tortyr i fängelser som USA lät upprätta i Mellanöstern. De två mordfall som Rekkes och Vargas utredning kretsar kring – ett nära fotbollsanläggningen Grimsta IP i Stockholm och ett i en källare i Kabul – är snarast triviala i sitt utförande, om än bottnade i djup tragik och grym verklighet, och dåden saknar helt de spektakulära anslag som blivit närapå legio i genren.

Något direkt dramatiskt eller nervpirrande bjuds läsaren heller inte på, bortsett från en episod framåt slutet när duon ska resa utomlands för att knyta ihop trådarna. I övrigt samtalas det mest, och i långa partier får vi genom dialog rollfigurernas historier återberättade för oss – ett grepp som jag för övrigt även tyckte att Lagercrantz nyttjade i allt för stor utsträckning i sin Millennium-trilogi.

Stor affär görs också av att Hans Rekke ska vara en Sherlock Holmes-figur och Micaela Vargas hans Watson, eller snarare hans Sancho Panza enligt Rekke själv, som väl då egentligen mer borde likna Don Quijote. Mästerdetektivens beryktade slutledningsförmåga sträcker sig dock mest till att då och då leverera iakttagelser om människor han möter, snarare än att presentera en briljant lösning på fallet som ingen annan tänkt på. Vartåt det lutar känns relativt tidigt klart, och någon twist som vänder upp och ner på allt kommer heller aldrig.

Så återigen, är Obscuritas bra? Nja, det bränner aldrig riktigt till för mig, jag har svårt att engagera mig i turerna, även om den jakt på musiker som talibanerna ägnade sig åt på 90-talet var en okänd del av historien för mig som jag fann intressant att lära mig mer om. Det är dock först i epilogen, när ett helt nytt mysterium presenteras för den dynamiska duon, som min puls ökar – jag älskar en bra cliffhanger.

Om mitt arbete med Hotellet
för P3 Serie

Jag har fått några frågor om hur det här med att Hotellet bygger på en originalhistoria av mig fungerar – betyder det att jag har skrivit serien eller inte?

Både ja och nej, är väl svaret. Det är min historia, skriven som en så kallad storyline, som sedan Lola Zackow har skrivit det slutliga radiomanuset utifrån (och hon har sedan även regisserat serien).

Gången var så här: Jag fick en fråga tidig vår 2020 från Sveriges Radio Dramas konstnärliga ledare Moa Gammel om jag var intresserad av att skriva en serie för dem baserad på en idépitch hon hade om en klassåterträff som minst sagt slutar i ond bråd död. Jag skrev en rätt utförlig synopsis som jag lämnade in i maj i fjol, och fick före sommaren en beställning på en så kallad storyline, som är en utbyggd synopsis där historien beskrivs mer i detalj och där rollfigurer och miljöer beskrivs mer utförligt. När denna sedan var klar efter sju sorger och åtta versioner efter närapå ett halvårs utveckling där även producent, dramaturg och blivande regissör var med och gav feedback på historien som växte fram, togs kring jul beslut om grönt ljus för slutproduktion, och då gick bollen vidare till Lola Zackow som skrev själva radiomanuset utifrån min storyline, och i den fasen bytte jag plats till manusredaktör och blev en av dem som gav feedback på manuset hon utvecklade. Den sista versionen av detta var klart någon gång i maj i år, sedan skedde inspelningen under sommaren och därefter följde under hösten arbetet med klippning, ljudläggning och skapande av musik.

En lång resa, och inte minst en stor och annorlunda resa jämfört med hur det brukar gå till när jag skriver mina böcker.

Jag tror att de flesta brukar skriva hyfsat korta och summerande storylines, men det jag lämnade ifrån mig i vintras hade längden av ett halvt romanmanus med i princip alla repliker jag tänkte mig utskrivna, så även delar av dialogen som hamnade i det slutliga verket fanns med redan i mitt synopsis.

Vissa partier av den slutliga historien är dock helt Lolas skapelse – nollningen som spelar en viktig roll i handlingen har ändrats rätt ordentligt från hur jag skrev den, likaså är slutuppgörelsen delvis annorlunda och mycket av bakgrundshistorien som jag hade skrivit om gruppens tid på gymnasiet försvann av utrymmesskäl (min storyline var på åtta avsnitt, men serien komprimerades i slutänden ner till sju). Men karaktärernas personligheter och inbördes relationer, siffermystiken, ordningen bilan faller på och sättet som historien vecklas ut följer min originalhistoria, om än inte alla gånger min slutliga storyline (mer om det nedan), utan delar från olika stadier i utvecklingsarbetet har plockats samman för att få en helhet som fungerar att presentera audiovisuellt. Jag är en person som lätt ser mina historier som filmer framför mig, och det låter sig av naturliga skäl inte göras här.

Det var mycket jobb med den här berättelsen. Många vägar testades under processens gång, och med facit i hand känner jag såväl glädje som matthet gällande hur slutupplägget kom att bli – nämligen att dramats huvudperson Ines (som i min version hette Saga) som enda överlevare från hotellet förhörs av en polis på sjukhuset, och att lyssnaren får historien uppspelad för sig genom detta förhör. Det var så jag skrev den första versionen av storylinen som var klar i augusti i fjol (och i den versionen utspelade sig för den delen hela historien på en avlägsen ö i en ytterskärgård i enlighet med den ursprungliga pitchen och inte som i min andra version på en exklusiv ”off the grid”-fjällresort här uppe i mina hemtrakter), men sedan väckte någon tanken om att polisförhörsmodellen kanske blev för likt upplägget i Sviten, den P3 Serie som Denise Rudberg och Mikaela Bley skrev för Sveriges Radio för några år sedan, och de bad mig testa en annan riktning.

Detta blev att skriva om delarna på sjukhuset så att det i stället skulle vara en psykolog som genom terapi försökte hjälpa den minnesskadade (och kanske inte helt igenom pålitliga) Ines att minnas vad som hänt, något jag brottades med rejält under hösten. När det så slutligen var dags för Lola att skriva själva radiomanuset efter nyår och de valde att gå tillbaka till polismodellen från den första synopsisen och landade väldigt nära min ursprungstanke, blev jag glad eftersom jag tyckte att det var en bättre lösning. Men som sagt – också lite matt, för jag lade många timmar på den där satans psykologen. Håhåjaja.

Var det kul att jobba så här då, jämfört med det ensamvargande jag vanligen ägnar mig åt? Absolut! Det var tveklöst utvecklande och jag gör det gärna fler gånger. Men det var också ansträngande på ett helt annat sätt än att skriva en roman, och det gäller att inte ha för mycket personlig prestige när det inkommer drösvis med notes på förslag till ändringar vecka efter vecka. Jag inbillar mig dock att jag är rätt enkel att ha och göra med på det sättet, så det blev mig veterligen aldrig några konflikter.

Hur som helst – in och lyssna på Hotellet och bilda er en egen uppfattning om ni inte redan gjort det, det är i mina öron en otroligt maffig och imponerande produktion. Jämfört med mina ”vanliga” ljudalster är lyssningen dessutom snabbt gjord, den totala speltiden är bara cirka 2,5 timme, att jämföra med de 10-13 som mina Virus– och Nära gränsen-böcker bruka kräva. Hotellet finns dels via Sveriges Radios webb eller app, och kan även lyssnas på via exempelvis Spotify.

Premiär i P3 Serie i dag: Min originalhistoria Hotellet

Ja men kolla! Förra hösten slet jag som ett djur med berättelsen till en skräckhistoria förlagd till Kirunatrakten, som Sveriges Radio hade beställt av mig. Och nu är det äntligen dags för premiär av slutresultatet! In och lyssna på Hotellet i Sveriges Radios app eller på webben vetja. Här följer pressmeddelandet som gick ut i morse:

P3 Serie bjuder på skräck i lyxig hotellmiljö

Idag är det premiär för Hotellet – en ryslig poddserie i sju delar inspirerad av skräckfilmsklassiker som The Shining och Scream. Järngänget från gymnasiet återförenas under en klassåterträff på ett lyxigt fjällhotell utanför Kiruna när kusliga saker plötsligt börjar hända.

I rollen som den populära tjejen Ines hörs Amanda Jansson från Tunna blå linjen. Hon överraskades av hur kul det var med både skräck och ljuddrama.
– Mardrömslika händelser och stora känslor! Det har varit otroligt roligt att spela in det här. Även om det är ljuddrama har vi spelat in serien på ett sätt som snarare liknar en filminspelning bara det att ingen filmat det vi gjort. Jag har verkligen fått mersmak för ljuddrama, säger Amanda Jansson.

Inspiration till serien kommer från kultförklarade filmer som The Shining och tv-serien American Horror Story och precis som i slasherfilmen Scream kretsar Hotellet kring ett ungdomsgäng som ställs inför en blodtörstig skuggfigur. Med en maffig ljudbild och angelägna frågor om grupptryck och mobbning är Hotellet en serie som naglar fast lyssnaren.

I serien medverkar också skådespelaren Johannes Kuhnke känd från bland annat Ruben Östlunds film Turist, skådespelaren Madeleine Martin känd bland annat från Breaking Surface och Snabba cash. Medverkar gör också skådespelarna Albin Grenholm, Moa Stefansdotter, Samuel Astor, och Ellen Nyman. Systrarna Happy och Felice Jankell gör rollerna som tvillingarna Elena och Anna.

För manus och regi står skräckfantasten Lola Zackow som ligger bakom flera tidigare produktioner för Sveriges Radio Drama, bland annat Rasresan. Manus till Hotellet är baserat på en originalhistoria av Daniel Åberg, författaren bakom ljudbokssuccén Virus och kritikerrosade Dannyboy och kärleken.

——

Tillägg: Här hittar du även mitt uppföljande inlägg om arbetet med att skriva Hotellet.

Bra Augustår för öronen trots allt: Två av vinnarna finns som ljudbok

I min löpande rapportering om hur Augustpriset står sig när det kommer till ljudboksformatet kan vi efter årets gala konstatera att det ur ljudsynpunkt, trots dåliga förutsättningar, blev en riktigt bra prisfördelning. Blott tre av årets arton nominerade titlar fanns utgivna som ljudböcker, men av dessa tre plockade två hem Auguststatyetter: Eufori av Elin Cullhed (inläst av Lena Endre) i den skönlitterära klassen samt Nattkorpen av Johan Rundberg (inläst av Olof Wretling) i barn och ungdoms-klassen. Stort grattis till er (och så klart även till Nils Håkansson som plockade hem statyetten i faktaklassen för Dolda gudar)!

En rolig personlig parentes är att Elin Cullhed är matte till vår katt Karlssons mamma Sasha. Så … nog kan man väl säga att vi också har tilldelats ett Augustpris, på ett Jag mötte Lassie-vis?

Möt Karlsson, vår katt som har en mamma som har en matte som har vunnit Augustpriset!