Jag tänkte att det kunde vara läge för lite variation. I stället för att skriva om mitt skrivande (13400 tecken nedplitade hittills i dag, tackar som frågar) tänkte jag helt kort nämna vad jag läser för tillfället, i stället för skriver.
I min Storytel Reader finns sedan några kvällar tillbaka Mats Söderlunds Härlig är jorden. Jag har i ärlighetens namn inte hunnit så långt ännu – jag ligger ju mest och skriver bok på mobilen när jag gått och lagt mig i stället för att läsa – men de sisådär fyrtio sidor jag hunnit gillar jag. Boken är en aning svår att genrebestämma, men undertiteln Om fjällen, vädret och allt det som ännu inte gått förlorat säger en hel del om innehållet. Eller som det står i en av meningarna på bokens baksidestext: Med utgångspunkt i sin egen passion för fjällen skriver Mats Söderlund om fjällvärldens historia och nutid. Prosan är vacker och innehållet viktigt. Bra!
Lyssning då? Började på Rysslands- och krigsforskaren Henrik Jonssons Hotet från Ryssland i går. Jag har hittills bara lyssnat när jag joggat, lagat mat och grejat med tvätt, men har redan hunnit en fjärdedel in, vilket säger mer om bokens längd (lite drygt sex timmar) än om hur mycket tid jag lagt på dessa sysslor i helgen. Hittills väldigt informativ om hur man ska kunna förstå Putins vansinnigheter.
I min pågående, föga upphetsande bloggserie Hur många tecken har jag skrivit sedan gårdagens inlägg kan jag meddela att gårdagen till sist landade på 15600, och att jag i dag nådde 10000 strax innan kvällens Mello startade, då jag i stället övergick till det evighetsprojektet. Får väl se om jag orkar skriva något mer i dag eller inte, det är ju trots allt lördagskväll.
Blir det bra då? Ibland tycker jag det, särskilt när jag lyckas få till en riktigt bra cliffhanger, vilket jag tror jag lyckades med i ett kapitelslut i går. Men jag känner mig osäker på den här skapelsen, det ska erkännas. Det gör jag i och för sig med varje bok, men när det är första delen i en ny serie känns det alltid lite extra svajigt.
Men jag kämpar träget på. Finns inte mycket annat att göra. Kul att vara författare nästan jämt!
Jag kämpar på med manuset, 15000 nya tecken i går, hittills 14200 i dag, och än har jag ju inte gått och lagt mig. Och nej, att skriva bok är inte en teckenmängdstävling, förutom när det är det. Jag måste ju nå i mål. Och då behövs det att jag skriver de där mängderna mest varje dag nu, inklusive i helgen.
Om jag ser slutet än? Nej, men i alla fall vägen fram dit, och det är en början (på slutet).
Jag är inne i en väldigt intensiv fas med min kommande, sprillans nya, Storytel Original-serie. Jag skriver hela dagen, fortsätter skriva i mobilen på kvällen efter sänggång, vaknar alldeles för tidigt och plockar upp telefonen och skriver vidare i sängen tills det är dags att gå upp (och fortsätta skriva).
I går kväll i säng vid 22.30, skrev i tre kvart till på iPhonen och släckte lampan 23.15 (och tände den igen fem minuter senare när jag insåg att jag glömt bort att jag hade lovat mig själv att blogga i hundra dagar, så då blev det till att skriva några minuter till på det). Vaknade sedan 05.40 i morse, omöjligt att somna om så det var bara att börja skriva igen tills det var dags för uppstigning vid sju.
Tretton dagar kvar till den absoluta deadlinen som är satt i sten, och på något jäkla sätt måste det gå. Jag brukar kunna hamna i tidsnöd framåt finaldelen av mina böcker, men det vete fasiken vad det är som gör att just den här bokjäkeln aldrig vill bli klar.
Tänkte att jag skulle sparka liv i mig själv genom att försöka blogga 100 dagar i sträck, som på den gamla goda #blogg100-tiden, då 1 mars alltid var startdagen. Det kommer så klart att gå toppen, kom ju ihåg det så tidigt som klockan 23.20 på premiärdagen, det bådar stabilitet för framtiden.
Nåväl, en dag in har jag ännu inte fallerat. Alltid något.
Årets nomineringar till Norrlands litteraturpris presenterades i dag. Totalt tio böcker med norrländsk koppling har letat sig in på de två listorna till priset som delas ut av oss inom Norrländska litteratursällskapet.
De nominerade i vuxenklassen är: Inga bekymmer-bekymret av Mattias Alkberg (Teg Publishing) Ovanjorden av Mikael Berglund (Albert Bonniers förlag) Den underjordiska solen av Andrea Lundgren (Natur & Kultur) Kaffe med mjölk av Ella-Maria Nutti (Wahlström & Widstrand) Häng City av Mikael Yvesand (Polaris)
De nominerade i barn- och ungdomsklassen är: Kanske är det längtan av Malin Fjellborg (Vox by Opal) Älgkungen av Maria Hellbom (Bonnier Carlsen) Mörka julnätter av Camilla Lagerqvist och Lina Blixt (Bonnier Carlsen) Viskning mellan väggarna av Lina Stoltz (Barents Publisher) Vera Vem? av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark (Bokförlaget Hedvig)
Titlarna tas fram av en särskild nomineringsjury, och just nu står vi som ingår i styrelsen för Norrländska Litteratursällskapet/Författarcentrum Norr i startgroparna, redo att läsa, bedöma och rangordna titlar var och en för sig så att vi i slutänden kan nå konsensus i de två kategorierna. Mottagarna av priset, som förutom äran får 10 000 kronor, tillkännages i samband med sällskapets sommarmöte som i år arrangeras 6-8 juli på Medlefors folkhögskola i Skellefteå i Västerbotten.
Om Norrlands litteraturpris:
Norrlands litteraturpris premierar årets bästa bok med tydlig norrländsk koppling. Priset delas ut av Norrländska litteratursällskapet i de två kategorierna vuxen samt barn och ungdom. Prissumman i vardera kategori är 10 000 kronor. Priset instiftades år 1973 under namnet Rörlingstipendiet efter författaren Arnold Rörling men heter sedan 2008 Norrlands litteraturpris.
I fjol tilldelades priset Kerstin Ekman samt Moa Backe Åstot.
Så jag fyllde år i söndags. 48 nu. Herreminjösses. Samtidigt bör jag så klart vara glad att åren tillåts ticka på och att kroppen åtminstone fram tills nu rasslat med hyfsat på resan.
Men ändå. 48 delat på två är som bekant 24, vilket var min ålder när jag höstterminen 1999 flyttade till Stockholm. Det är nu alltså halva mitt liv sedan jag gick vidare från mina universitetsår i Uppsala. Ursäkta klyschan men her-re-gud, vart tar tiden vägen?
Firade årets bemärkelsedag i söndags med att börja känna av en förkylning. Trodde sedan i måndags och i går att det kanske bara varit inbillning, men i dag vaknade jag med halsont. Har väl drabbats av samma åkomma som nioåringen, som i dag har sin tredje sjukdag från skolan med snörvel och host.
Det är väl för övrigt dit som mycket av tiden gått när jag tänker efter, till Tage och Ejda, som nästa månad fyller ton- respektive tioåring. Återigen, her-re-gud.
I veckans avsnitt av Förlagspodden pratar de om att bokformatet trade paperback – som på tråkigt bokbranschspråk tydligen ska kallas B-format – äntligen är på väg in i Sverige då Albert Bonniers förlag ska börja ge ut böcker i denna form i stället för de så kallade storpocket-titlar de tidigare gett ut. Boktugg har en summering.
Äntligen! säger jag (och så även Lasse Winkler i podden). Jag har skrivit om detta bokformat flera gånger tidigare här i spalterna, dels i ett inlägg från 2017, och dels ett från 2011.
Visserligen är det fortfarande ett virrvarr av storlekar och namn, och på vissa marknader räknas tydligen inte trade paperbacks och B-format som samma format, då de lanseras i olika storlekar (se engelskspråkiga Wikipedia för en fullständig genomgång). Men det är fortfarande ett steg i rätt riktning tycker jag, för de mjuka böckerna förtjänar ett bättre och mer kvalitativt liv i Sverige än vad de hittills haft.
Åh, nu börjar jag likt i de gamla inläggen åter drömma om vad som hade hänt om Dannyboy & kärleken fått lanseras i ett mjukt, mer behändigt och billigare format från start i stället för ett supertråkigt standardinbundet 250-kronorsformat. Antagligen inte så mycket alls, men en gammal boy kan väl få drömma?
I går summerade jag 2022 års mest gillade insta-bilder, men i dag tänkte jag lyfta fram det jag själv gillade mest yrkesmässigt med fjolåret – nämligen att jag under 2022 gav ut hela fyra böcker! Vete fasiken om det någonsin kommer att ske igen, särskilt med tanke på att alla gavs ut mellan början av maj och början av november, så i praktiken rörde det sig bara om ett halvår.
Först och kanske främst kom den avslutande delen i Nära gränsen-trilogin (den längsta bok jag skrivit), följt av andra och tredje delen i min lättlästa ungdomsbokserie Avbrottet kallade Jagad av alla och En stad som brinner. Avslutningsvis gavs även en lättläst bokbearbetning ut av mitt lilla rysarljuddrama Fäbodbröllop för radions P1. Kul med lite rekord!
Vad som väntar 2023? Jag har en sprillans ny (förhoppningsvis maffigt storslagen) Storytel Original-serie på gång under mitten av året, och i vår kommer den avslutande delen av Avbrottet, som ska heta Vi mot mörkret och vars manus jag lämnade in precis före jul. I övrigt har jag ett delvis annat sorts romanmanus oskrivet i skallen som jag verkligen skulle vilja få ur mig, och kanske kan det även bli något nytt på ungdomsfronten, vi får se vad jag mäktar med.
Bara att sätta igång, med andra ord. God fortsättning på det nya året!
Hur summera 2022? Tja, kanske genom de mest gillade bilderna på mitt Instagram? Så här såg det ut:
Mina följare verkar gilla när jag får stipendiepengar och blir häpen, mina tre mest gillade inlägg under året kom när jag fick coronastöd från Författarfonden i februari, Sparbanken Nords litteraturstipendium i november och ett ordinarie ettårigt stipendiestöd från Författarfonden i juni. Cashen rullar in och författaren blir förvånad = över 200 lajk per bild. Bra att veta!
I övrigt gillades när Ejda sa ”dra åt fanders” till Putin i SvD Junior, när jag skrev om det fantastiska arbete Lilla Aktuellt gör för att förklara Ukrainakriget (och allt annat fint ”Lilla” gör), när jag undervisade på Skrivarakademin, när jag var på väg att korsa 1000-strecket i antal följare, Ejdas fantastiska t-shirtgåva på min födelsedag samt min och Tages vandring i Kirunas snart tömda gamla stadskärna.
Det har blossat upp till strid i Litteratursverige om årets Augustpris. Tyvärr har det inget att göra med det modesta förslag jag lyfte fram i en krönika härförleden, då jag argumenterade för att utöka antalet priskategorier från tre till fem.
Nej, avståndet från de västerbottniska spalterna i VK till branschens tummelplatser i Stockholm är tyvärr för stort för att mina skriverier skulle ge några direkta ekon – därtill har jag en olycklig tendens att aldrig uttrycka mig särskilt spetsigt. Jag anser artighet vara en dygd, och det kommer man inte långt på i dag.
Tur då att andra inte drar sig för spetsighet! Det började med att Björn Werner, som tidigare var kulturchef på Göteborgs-Posten men numera skriver om kultur i Svenska Dagbladet, valde en lans med rejäl spets och i en text i SvD ondgjorde sig över att han som en av elektorerna till Augustprisets skönlitterära klass tvingats läsa vad som, och nu direktciterar jag, ”ibland känts som oöverstigliga textmassor av ljummen, odramatisk prosa och lyrik”. Endast ett fåtal gånger hade han känt genuin berättarglädje tränga fram ”igenom den skrivskoleduktiga tråkigheten”. Ouch!
De nominerade i Augustprisets skönlitterära klass 2022. Priset gick till ”Detaljerna” av Ia Genberg. Skärmdump från Augustprisets sajt.
Som alltid när någon sticker ut hakan i ett riksmediernas kulturspalter startade det självspelande piano som genererar svarstexter på övriga kultursidor. I Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, Dagens ETC men även i den egna tidningen Svenska Dagbladet har nu alster publicerats som på varierande sätt indikerat att problemet snarare ligger hos Björn Werner än hos de titlar som nominerades till årets Augustpris. Werner har dessutom hunnit svara på kritiken i en ny text i SvD, samt debatterat ämnet med DN:s Sandra Stiskalo (som skrev svarstexten i den tidningen) i en sändning av Sveriges Radios P1 Morgon.
Den enda större kulturredaktion som inte uppmärksammat frågan ännu verkar vara Göteborgs-Posten, vilket nästan känns som mobbning med tanke på att Werner var chef där till för ett par månader sedan. Syftet bör ju rimligen ha varit att orsaka just den debatt som följt, och att då bemötas med tystnad av de forna kompisarna – ouch igen!
Nåväl, han kan finna tröst i att fler instick i debatten lär följa hos de andra, eftersom han i sin andra SvD-text avfärdar kritiken som ”bröl från döende dinosaurier”. Det tillåts knappast passera obemärkt.
Men min text här i dag var inte enbart tänkt som en recap av vad som hittills hänt i det här bråket – nej, här finns framåtrörelse. För poängen som Werner velat få fram (med hjälp av sina spetsiga uddar) verkar ha varit att Augustpriset ska vara ett brett pris där litteratur som har möjlighet att sälja i stora upplagor bör lyftas fram – och därmed bör man akta sig för att nominera smala titlar som elektorerna riskerar somna när de läser (vilket han enligt egen utsago närapå gjort). Särskilt de två diktsamlingar som hade nominerats i år verkar han ha funnit erbarmligt tråkiga.
Att Förläggareföreningen bör sikta brett med Augustpriset och överlag använda det starka varumärket bättre än vad de gör i dag skriver jag helt under på. Själva syftet med texten jag skrev i oktober där jag lyfte fram idén om fem klasser i stället för dagens tre var just denna. Fler nominerade innebär ökad chans till synlighet – även för lyrikerna, som i dag nästan alltid får delta på nåder bland romanerna.
Men som sagt, det är svårt att få gehör när man ropar (därtill artigt) här från provinsen. Därför hoppas jag att det som Björn Werner sa alldeles i slutet av debattinslaget i P1 Morgon får vingar, så att detta i slutänden kanske ändå handlar om det jag försökt lyfta.
”Jag har klurat lite”, sa Werner i sändningen, ”vore det inte läge för Augustpriset att också instifta ett pris för lyrik, eftersom det verkar så viktigt för kritikerna att lyfta även den delen av svensk romankonst?”
Att någon annan redan hade klurat på detta kan vi lämna därhän. Jag ser Björn Werners förslag som en chans att uppnå det som även jag hoppas på – fler klasser i Augustpriset. Jag håller båda tummarna!
Jag var helt övertygad om att det i dag var exakt tio år sedan vi flyttade till Vittangi. Ana graden av min besvikelse när jag kollade mitt bildbibliotek, och upptäckte att fotot jag minns att jag tog under bilresan mot Vittangi efter att vi blivit upphämtade från tåget i Gällivare inte var daterad den 22 december 2012, utan den 21:a.
Missade alltså jubileet med en dag. Jag som älskar symmetrin när cirklar sluts. Fan också.
Hur som helst. Tio år. Herreminjesus det trodde jag inte när vi klev ombord på tåget på Stockholms central den där kvällen några dagar före jul för ett decennium sedan.
Så här skrev jag ett år efter flytten, där jag rätt utförligt beskrev Vittangilivet kontra den tidigare Stockholmstillvaron. Vissa saker har så klart förändrats sedan den texten, men i grunden tycker jag den står sig bra till denna dag.
Tack för det första decenniet, Vittangi!
PS. Den där bilden förresten, tagen på årets kortaste dag 2012, slår rätt ordentligt hål på myten om att det är kolsvart här uppe dygnet runt den här tiden på året. DS.
