Krönika: Inför traktens VVS-tekniker drabbas jag av akut avundsjuka

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 12 januari.

——

Veckorna före jul kämpar jag med ett bokmanus när artiklar om AI-verktyget Chat GPT börjar dominera mina flöden. Chatt-”botten” skapat av det i grunden ideella forskningsbolaget Open AI får journalister över hela världen inom teknik- och kultursektorn att gå i spinn – snart har alla testat att skapa texter med några få instruktioner och häpnar över vad som trillar ut.

Min egen reaktion är att förlamas, dagarna som återstår till min deadline tickar snabbt ner samtidigt som teckenräknaren i mitt romandokument i princip står still. Tankarna rusar åt alla håll. Vad är poängen med att fortsätta skriva när en ”bott” verkar kunna göra det lika bra? Varför skulle ett bokförlag betala för mina manus om det här gratisverktyget kan spotta ur sig nya berättelser på nolltid? Det här med ”botten” känns helt enkelt botten, om ordvitsen tillåts.

Nåväl, såväl jag som förlaget har trots allt skrivit på ett kontrakt, än kan de inte låta en dator ersätta mig. Så jag kämpar på, och två dagar före julafton sänder jag iväg manuset, det anländer inte riktigt i tid men åtminstone nästan.

I mellandagarna försöker jag lugna mig själv. Flera personer inom journalistik- och förlagsvärlden med gott omdöme har djupdykt i Chat GPT:s färdigheter, och nått slutsatsen att verktyget inte är redo att ersätta någon ännu. Förläggaren Mattias Boström på förlaget Lind & Co skriver flera intressanta inlägg på Facebook om sina experiment med textroboten, och finner att den i nuläget klarar av vad han kallar texttvätt och enklare språkredigering, men poängterar samtidigt att för varje ny inmatning blir roboten duktigare.

Journalisten Andreas Ekström på Sydsvenskan som i många år skrivit och föreläst om teknikutveckling låter under december månad publicera ett antal krönikor som han instruerat Chat GPT att skriva, och en av slutsatserna han når är att vi kanske kommer att se en ny yrkeskategori inom journalistiken – instruktören. Det visar sig nämligen att AI-verktyget i sin nuvarande form är mycket opålitligt, ibland presenterar den uppgifter som fakta som är rent hittepå. Att ge roboten tydliga och korrekta instruktioner blir därför väldigt viktigt, likaså att sedan klara av att granska resultatet på rätt sätt. Förtroende är bra, men kontroll bättre således.

Den här försäkringen ger mig dock ingen frid över helgerna. Som skönlitterär författare är det ju knappast en nackdel att ha drag av opålitlighet, att fabulera fritt är tvärtom en central egenskap i författandets konst.

I samma veva som jag våndas över detta bestämmer sig vårt åldersstigna hus för att leverera ett par julklappar i form av trilskande VVS. Med några dagars mellanrum blir det först stopp i avloppet från köket och sedan springer ett varmvattenrör läck. Det förstnämnda är ett problem jag trilskats med i snart tio år – trots nolltolerans mot fetter, kaffesump och annat härligt blir det tvärstopp i avloppet en gång i halvåret och jag får plocka fram den rejäla rensspiral jag införskaffat och börja arbeta mig igenom stoppet via rensluckorna i källargolvet. Det brukar ta ett antal timmar, sedan släpper proppen.

Så ej denna gång, jag tvingas tillkalla professionell VVS-hjälp, och alltså inte bara vid ett tillfälle utan två.

Jag ska villigt erkänna att jag aldrig har avundats dem som utbildat sig till rörmokare – andras skit och klägg är ju bokstavligen deras levebröd – men när jag nu står i källaren och ser traktens VVS-tekniker på kort tid lösa det jag utan framgång brottades med i en och en halv dag, drabbas jag av akut avundsjuka.

Vi är i ungefär samma ålder, har kanske tjugofem verksamma år kvar om hälsan tiger still. Hur stor är risken att det han sysslar med blir utkonkurrerat av en AI innan dess? Försvinnande liten. Hur många års hamrande på tangenterna har jag själv i mig innan ”bottarna” lärt sig skriva böcker minst lika bra, och därtill på en bråkdel av tiden och i princip utan kostnad?

Av ren självbevarelsedrift avstår jag från att svara.

Jag är veckans gäst hos Ljudboksklubben

Ljudboksklubben är en fin videopodd som drivs av ljudboksentusiasterna Peter Carlén och Peter Westberg (den senare är för övrigt även verksam som dystopisk spänningsförfattare). I samband med att jag var nere i Stockholm för att gå på Storytel Awards blev jag tillfrågad om att medverka som gäst, och det ville jag så klart! Resultatet går att skåda nedan, eller att ta del av som traditionell ljudpodd på alla platser där poddar återfinns, exempelvis via Apples Podcaster eller Spotify.

I avsnittet får ni höra mig prata om mitt författarskap (med ljudböckerna i fokus), min relation till den norrländska litteraturen och begreppet ”Norrland”, min syn på om litteraturen hotas av ljudbokens framfart samt få förklarat varför jag skulle vilja äta middag med en person som aldrig existerat. Bonus: Jag berättar för första gången i ett publikt sammanhang om mitt kommande Storytel Original-projekt! Bara det gör ju lyssningen väl värd.

Intervjuad hos Krimtidpodden

Just ja! Jag är med på ett hörn i det senaste avsnittet av Krimtidpodden, som drivs av de två eminenta spänningsförfattarna Anna Bågstam och Rebecka Edgren Aldén. Huvudgäst i avsnittet är Pascal Engman, men jag intervjuades av Anna om att skriva ljudboksserier när vi båda bevistade Littfest härförleden, och kommer in framåt slutet av avsnittet. Podden kan hittas hos alla poddtjänster, och även här om man vill lyssna på webben.

Krimtidpodden #13
Pascal Engman berättar om vikten av att göra gedigen research och sitt behov av att skriva varje dag. Ett skrivande som har lett till två framgångsrika bokserier, dels med den egna serien om Vanessa Frank och dels 90-talsserien ihop med Johannes Selåker. Han berättar också om sin kommande bok Bestseller, vad han drömmer om att skriva härnäst och vad som är den bästa känslan som författare. Dessutom bonusintervju med författaren Daniel Åberg som rönt stora framgångar med sina ljuboksserier Virus och Nära gränsen.

Och se för guds skull till att ta er an hela avsnittet. Huvudintervjun med Pascal Engman är toppen.

Tio

Ja herregud. Det blev då en dag i går. Inte nog med att världens bästa Ejda fyllde tio så att det numera inte finns några tvåbenta ensiffringar i det här hushållet, det blev dessutom en dag så fylld av göromål att jag inte ens hann blogga om hennes födelsedag på rätt dag. Sorry för det Ejda!

Men bättre sent än aldrig. I går morse klockan 08.36 – hon var väldigt bestämd kvällen innan att hon inte fick sova sig igenom denna magiska tidpunkt – var det exakt tio år sedan hon skrek sitt första skrik. Födelsedagsminuten firade hon med att öppna paket i sängen, och därefter beställde hon pannkakssmet till frukost (nej, smeten skulle inte gräddas till pannkakor, hon skulle äta den i skål med sked). Och när man fyller år får man ju vad man önskar, så det blev dagens första göromål för mig av de cirka tusen som sedan följde. När hon blivit mätt på smet och jag stekt upp resten för att ge till storebror Tage i frukost, veknade hon dock och åt en pannkaka även hon. Jag bjöds till och med på en mycket sällsynt komplimang för att komma från denna donna – Du gör de bästa pannkakorna pappa, de är till och med godare än mommos.

Jösses Amalia, varför spelade jag inte in denna historiska händelse?

Hur som helst, grattis älskade tioåring. Du är en handfull och du lindade dig kring din fars lillfinger redan dag ett och har hållit fast i ett stenhårt grepp sedan dess, men du är också en otroligt känslosam och sprudlande finurlig liten filur (eller stor nu då). Grattis älskade unge!

Och de där andra göromålen då? Äh, varför ska jag tynga bloggvärlden med dem? Eller jo för den delen – ett av dem är absolut värt att uppmärksamma. Men det får bli i ett annat inlägg.

Skammens rodnad

Firandet av Tages födelsedag i söndags blev visst så massivt att jag helt glömde bort min tänkta 100-dagarsbloggstreak. Men ingen idé att ge upp bara för det.

Jag kämpar på med manuset, det blev till sist att med skammen i blick och mössan i hand be om mer tid, jag är inte färdig trots att det var tänkt att bilan skulle falla i dag. Trist, men så kan det gå.

Vad som är roligare är att i morgon börjar Littfest nere i Umeå, som jag självklart ska åka ner och bevista, jag ger mig av i ottan i morgon bitti. TT har skrivit en bra införtext som Boktugg publicerade i dag, och Dagens Nyheter hade en fin artikel i lördags. Peppen är hög! (Även om det nu lär bli så att jag tvingas jobba en hel del…)

Tretton

Han är helt otroligt duktig på att reta sin syster, pojken till vänster i bild. Den senaste halvtimmen har han ägnat åt att reta ur sig sina sista tolvårsret, vilket hans lillasyster helt felaktigt trodde skulle innebära att retandets tid därefter var över. Men ack nej, nu klockan 11.53 då han officiellt fyller 13 år tar tonårsretandet vid, meddelade han precis glatt. ”Jippi”, säger jag som ständigt tvingas lyssna på kakofonin av skrik och bråk.

Men med detta sagt, oftast älskar de trots allt varandra djupt, Tage och Ejda. Och just i denna minut fyller Tage alltså tonåring. Grattis älskade unge, det känns på en och samma gång både overkligt och självklart att du hunnit finnas här i världen i 13 år.

Vårvinter i antågande

Dagarna går, manuset består. Har skrivit på hyfsat bra i dag trots lördag med tre timmars arbete på bion på eftermiddagen, där vi visade matinén Mumier på äventyr. Solen sken, snön gnistrade och det var blott fem grader kallt, så bara sexton kids dök upp. En riktigt bra matiné har vi sextio besökare, en bra fyrtiofem och en hyfsad trettio. Så dagens siffra får väl kallas medioker. Men nu börjar också vårvintern, den heligaste av årstider här uppe, och då blir arrangemang på helger svåra, i alla fall så länge de sker inomhus.

Nå, en dryg kvart före visningsstart var det bara fem personer på plats, och i ljuset av det bör kanske sexton uppgraderas till godkänt trots allt.

Nu dags för en sista halvtimmes skrivande för dagen. Det pågår i detta nu en biljakt i Köpenhamn. Gasen i botten!

Statistfredag

Jag, Ejda och kusin Ville åkte upp till Karesuando för att medverka som statister i Netflix-filmatiseringen av Ann-Helén Laestadius roman Stöld i dag. Håll utkik efter en skolbusschaufför och två barn som åker madrass och stjärtlapp när filmen väl får premiär nästa år – jösses vilket fint skådespeleri! Tjugofem tagningar räknade vi till innan filmteamet lät oss gå för dagen. Lyckades dock helt glömma att ta någon bild på oss in action, så väntan före får duga. Innan vi for hem åkte vi över älven till Finland och köpte lakrits. Lika bra att passa på att åka utomlands när möjlighet ges.

Det börjar dra ihop sig

Av det extra skrivpass jag hoppats hinna med i dag blev det intet, tvärtom landade jag på blott 10000 tecken och inte de cirka 15000 jag satt som dagligt mål på sistone. Men jag ser i alla fall slutmålet borta vid horisonten nu, och *tror* att jag kommer att hinna nå dit till utsatt tid.

Frågan är bara vad som ska hända med redigeringen av allt det jag spottat ur mig de senaste veckorna. Jag brukar alltid vilja gå igenom mina texter grundligt innan jag låter någon annan titta på dem, men det vete fasiken om jag kommer att hinna göra det den här gången.

Kiruna

Heldag i Kiruna i dag. Åkte in vid nio, satt och skrev till halv ett, åt lunch och begav mig till biblioteket där jag höll i en skrivarverkstad för sportlovslediga tonåringar (det var kul!), plockade upp Ejda som hängt med sina kusiner på badhuset och stan, körde till handelsområdet och köpte present till Tages stundande födelsedag (och tre lådor kattmat), fortsatte till ridskolan och såg Ejda rida Harry Potter i en knapp timme och rattade slutligen hem oss, vi ankom åter byn vid tjugosnåret. Rätt slut som artist nu, borde skriva lite till på boken men nej, jag orkar inte. Det får bli ett extrapass i morgon i stället.

Tage i radion om sportlovsskolan

Min mycket snart tonårige son Tage var med i radion i dag och pratade om att de till följd av höstens skyddsstopp i skolan behövde ta igen en del av den skoltid som då förlorades nu på sportlovet. Ett kortare inslag sändes i P4 Norrbotten, och ett längre gjordes av Sveriges Radios tornedalsredaktion Meänraatio. Det senare är det jag länkar till nedan. Inslaget är delvis på meänkieli, men frågorna till Tage och hans klasskamrat Siri är på svenska.

Norrsken

Det har varit några rejäla norrskenskvällar här på sistone. Så här såg det ut ovanför huset vid 18.30-tiden såväl 27 februari som 5 mars.

Notera gärna att jag mellan dessa dagar skottat bort snön från altanen så att den ska gå att börja använda. Nu kan gärna vårvintern få anlända.