Daniel Åberg

Lyssnade på Popnonstop i P3. I dagens Tre från en var det tema Top gun. Insåg till min … öh, pallar jag att kalla det fascination? att jag kunde alla tre låtarnas texter utantill, från första tonen till sista. Danger zone, Take my breath away och Mighty wings.

Eftersom det ligger i tiden, så drog jag raskt en Sandvikenkoppling. Jag minns att jag såg Top gun på bio på Grand i Sandviken, jag var elva år, det var sensommar och det var innan biografen stängts och gjorts om till bingolokal. Jag var alldeles knäsvag efter visningen, knäsvag och yr när jag och min kusin och en kompis gick mot Jerntorget i skymningen för att åka buss hem till Kungsgården. Av någon anledning satt det en kvinna jag då troligen kallade tant men i dag skulle säga var i 45-årsåldern i det där ensamma sätet längst fram till höger som nästan inte finns längre i moderna bussar, och hon frågade oss vad vi gjort inne i stan när vi var så små. Jag svarade att vi hade sett Top gun, hon visste inte vad det var för något, och jag upplyste henne om att det var den bästa film jag någonsin sett.

Mer än så var det inte. Men senare på hösten fick jag soundtracket på lp. Och jag spelade det och spelade det och spelade det och jag tyckte att Top gun anthem var den coolaste låt jag någonsin hört. Och 20 år senare sitter låtarna tydligen fortfarande som en smäck. Jag vet inte om jag tycker att det är bra eller dåligt.

Jag har försökt, och jag kommer att fortsätta försöka, men det slutar ändå med att man aldrig kommer undan sitt ursprung. Ibland tror man att man lyckats fly, men likt en satans jojo utrustad med gummiband så slungas man tillbaka med en sjuhelsikes fart när man minst anat det.

Likt de flesta utflyttare som drömt om en annan tillvaro på en annan plats i en annan galax, så har även jag ett ursprung som jag försökt streta mig bort ifrån i drygt ett decennium. I mitt fall heter ursprunget Gästrikland/Sandviken/Kungsgården nedräknat i ordningen landskap/kommun/byhåla. Att min uppväxt var allt annat än olycklig hör liksom inte hit. Flykten måste göras, gräset är alltid finare och jämnare och grönare någon annanstans lite lite längre bort än där man just nu befinner sig. Det är universums lag. Eller så är det en Bruce Springsteen-låt. Jag minns aldrig vilket.

Jag hade en finfin uppväxt. Jag vantrivdes aldrig i Kungsgården, jag hade vänner och upplevde aldrig att jag utsattes för någon form av mobbning eller förtryck från någon. Eller jo, eventuellt från polisen när de satte fast mig för trimmad moppe när jag var 15 då, men jag har kommit över det nu, inbillar jag mig.

Ändå var flykten given. Att jag skulle gå ut gymnasiet, göra min värnplikt och därefter packa en bil proppfull med prylar och flytta till Uppsala framstod som självklart redan i åttonde klass. Det fanns aldrig någon tvekan. Att jag som fostrats i sann arbetarklass- och bruksortsmentalitet enligt statistiken helst skulle hålla mig borta från universitetsstudier glömde någon uppenbarligen att tala om för mig och mina vänner, för vart vi skulle färdas var klart redan från början. Vi skulle bort, och aldrig aldrig aldrig blicka bakåt igen.

Och flykten blev lyckad. Den ÄR fortfarande lyckad. Jag bor i centrala Stockholm, jag har aldrig tittat bakåt och jag kommer med all sannolikhet aldrig att vända huvudet norrut och säga ”nä, om man skulle ta och flytta hem till bruket?”

Så vad gnäller jag om då? Jo, det finns ju något som kallas lokalpatriotism. Och hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte komma ifrån att den växer i mitt huvud för varje minut som passerar.

Tidigare i somras när jag var på Gotland, Sveriges kyrktätaste plätt, så kunde jag inte passera en enda kyrka utan att tänka ”jo jo, den var väl fin, men någon Ovansjö kyrka var det ju inte”. I somras har jag plöjt den nyutkomna antologin Den ultimata flirten med Sandvikens kommun, jag har sökt med ljus och lykta efter Bernt-Olov Anderssons romantrilogi om Sandvikens framväxt till att bli en världsledande bruksmiljö (ett obestridligt faktum så klart), varje vecka när Gefle IF spelar fotboll i allsvenskan svettas jag framför pay per view-sändningen eller webbradion – fan, jag plöjer utan större framgång resultattabellerna i DN och letar efter division 2 Norra Svealand för att se hur det går för Sandvikens IF, och varje tillfälle jag får så nämner jag gärna för alla ointresserade att SIF gjort 23 säsonger i allsvenskan och att det minsann spelades VM-fotboll på Jernvallen i Sandviken 1958. För att inte tala om vilken bandyfanatiker jag förvandlas till så fort frosten lagt sig och det är dags för stålmännen i SAIK att skrinna ut på isen framåt november. Brydde jag mig någonsin om de här sakerna så länge jag bodde i Gästrikland? Don’t think so hörru.

Som om inte det vore nog så kom ju huvudpersonen i Dannyboy & kärleken från Kungsgården han också, och bar på så många spöken från sin Sandvikenuppväxt att de till och med kom ner och hemsökte honom i Stockholm. I romanen jag jobbar på nu verkar det inte bättre än att de tre huvudpersonerna samtliga är uppväxta i Sandviken (även om de bor i Stockholm), och tanken som har börjat gro i mitt huvud på sistone – att min tredje roman ska bli en ny version av boken jag plitade ihop som 18-åring – lär inte göra mycket för att förbättra saken, för den handlar om en kille som flyttar tillbaka till sin håla efter ett antal år i storstan, bara för att bli inblandad i en komplicerad kärleksdeckarthrillerhistoria. Att den hålan kommer att bli väldigt lik Kungsgården känns redan hugget i sten.

Jag tänker inte ge mig på att analysera varför det blir så här. Inte här och nu. För jag sitter liksom i lejonets kula. De här raderna skrivs från Kungsgården, från mina systrars gamla sovrum och det finns inte en chans i helvetet att jag kan se nyktert på saken. Så jag konstaterar istället faktum: jag tänker aldrig någonsin vända åter men det går knappt en timme utan att jag tänker på Sandviken.

Det regnar!

Uppdatering klockan 14.44: Nu skiner solen igen…

Min kompis Lisa Boda skrev en väldigt rolig och läsvärd text i gårdagens DN På stan om svenskens besatta inställning till sommarbad och oförståelse för de människor som inte uppskattar att plumsa i plurret så fort solen skyggt visar sig på himlen från mitten av maj till slutet av augusti.

Jag tänkte skriva om det här redan i går då tidningen kom, men eftersom jag är konservativ och anser att DN bör leverera sin fredagsbilaga på fredagar och inte på torsdagar, så blir det alltså nu istället. Hur som helst – jag har insett att det har blivit dags för del två i min komma ut-serie: jag har blivit en badkruka av rang.

Så sent som för ett par veckor sedan, när jag besökte Gotland för första gången i mitt liv, sjöng jag badandets lov. Det blev dock en teoretisk lovsång, något bad blev det inte trots att det var löjligt varmt och vi bodde cirka 300 meter från böljan den blå. Jag tänkte då att det berodde på tillfälligheter, till exempel så kände jag mig inte så sugen på att visa upp min bara överkropp efter att vi vår första hela dag på ön cyklat omkring på Sudret nästan på det sätt Gud fader skapade oss, och jag således lyckats bränna mig mer än lovligt på rygg och armar.

Min vurm för badande sträcker sig tillbaka till när jag som tolv- till femtonåring spenderade mina somrar med att bada på Kungsgårdens bassängbad cirka tre gånger per dag, med avbrott för Commodore 64-spelande hemma hos min kompis Andreas eller hos mig (vi bodde båda cirka 200 meter från badet). Som jag minns det gick jag runt i ett ständigt töcken av skrynkligt skinn, klor i näsan och svidande kroppsdelar som stektes på de stora svarta traktordäcken som låg i poolen och alltid blev glödheta, men som man trots allt alltid ville befinna sig på, i, över, under eller inuti.

När jag senare i livet flyttade till Stockholm gick jag under en period och simmade rätt ofta på Forsgrénska badet. Detta var dock rent nyttessimmande, och hade inget med rekreation att göra, förutom den konditionsmässiga då.

Men sen då? Efter att ha läst Lisas text i går funderade jag ett tag över när i hela fridens namn jag egentligen badade senast, alltså badade i den där ”svalkande” formen som många svenskar hävdar att man måste göra eftersom det inte går att stå ut i hettan som omger oss under sommarmånaderna annars.

Svaret blev juli 2002. I juli 2002 hade jag under några veckor för vana att cykla från mitt dåvarande hem vid Gullmarsplan bort till Hellasgården i Nackareservatet och jogga. Efter avslutat skogsflämtande brukade jag bada i några minuter i Källtorpssjön innan jag cyklade hem igen.

Så om mitt nuvarande track record håller i sig över sommaren så kommer det alltså att ha gått fyra somrar sedan jag senast plumsade i vattnet. Det torde ju göra även mig till en badkruka av rang. Jag, den stolte badaren som tagit guldmagistern och till och med är utbildad badvakt. En kruka som nästan aldrig ens använder sitt badkar till annat än att ställa krukväxter i när det är dags att tvätta bort damm från dem. Jag försöker dock bada ibland, jag inbillar mig med ojämna mellanrum att det är särdeles trevligt att ligga i badet och läsa pocketböcker samtidigt som man smuttar på en whisky. Det brukar hålla i ungefär tio minuter. Efter det sveper jag whiskyn, drar ur ploppen och ställer mig upp och duschar istället.

Endera så händer det nu, eller så händer det aldrig. Ska det bli något av min skådespelarkarriär så är det nu chansen finns. Vilken inlevelse, vilket utagerande, vilken precision – jag var fantastisk!

Eller så satt jag bara i en soffa i fyra timmar och gjorde inget annat än att titta på en scen där det pågick en flamencoföreställning (men egentligen bara stod en massa starkt lysande lampor och en filmkamera), medan huvudrollsparet i Bipolar order agerade framför mig.

Hur som helst – vilket av alternativen man än väljer som sin sanning så var det i alla fall en väldigt varm historia. Särskilt spännande var det väl inte heller, men ganska trevligt ändå. Och jag räknar med att bli upplockad i limousin inför premiären på Stockholms filmfestival.

Just ja, min plats var alltså i soffan till höger i bild (armen som syns tillhör dock bara en vilande inspelningskille). Men lagom till tagningen ur den här vinkeln blev jag tyvärr dumpad. Eller som den franske kameramannen uttryckte det:

Daniel, I think we’ve seen enough of you now.

Ja, det är väl jag det. För trots löften, eller nja, förhoppningar i alla fall, om att jag i dag skulle ägna hela dagen uteslutande åt att skriva skriva skriva, så är jag nu på väg ut genom dörren, för att under de kommande tre-fyra timmarna vara statist.

Det är det lilla produktionsbolaget Sockerresenärerna, som även äger rättigheterna till Dannyboy, som håller på och spelar in en kortfilm, och jag ska agera publik under en dansföreställning. Tror jag. Någorlunda finklädd har jag blivit ombedd att dyka upp i alla fall. Så det får bli svarta byxor, skjorta och min kulturmanchesterkavaj.

Så skrivandet får skjutas fram. Men i eftermiddag, då jäklar!

Just ja, om någon rödhårig tjej råkar läsa det här och befinner sig i Stockholm och inte har något att göra i eftermiddag, så behöver de tydligen just en sådan för en roll till en scen i eftermiddag. Mejla på mejl@danielaberg.se och lämna intresse i sånt fall. Jag tror att scenen ska spelas in på en Djurgårdsfärja.

Jag vet att det här är som att svära i kyrkan men det skiter jag fullständigt i (och dessutom skrev jag en begravningsscen förra veckan där det svors visserligen inte i en kyrka men i ett kapell, så jag är van) men nu får det fan i mig vara nog med den här jäkla solen. Det har utlovats regn och åska i en vecka i Stockholm nu, men jag har fan i mig inte hört ett endaste ynkligt muller och något regn har jag heller inte sett till. Sol sol sol sol. Senaste budet är att det ska börja regna i morgon. Mm, just det, precis vad de sa i går också med andra ord. Men regnar det i dag? Nej!

Min lägenhet (som jag gillar på många sätt och vis även om jag tror att den ligger i Vasastans fulaste hus) är som en bastu på eftermiddagarna. I går toppade temperaturen på 34,6 grader i mitt kök, trots att jag sitter med neddragna persienner och fönstrena på vid gavel i såväl kök som vardagsrum. Ja, det är svalare utomhus (åtminstone i skuggan) men jag tycker inte om att sitta utomhus och skriva för man ser så dåligt på skärmen och jag är gravt internetberoende och det blir så jäkla dyrt att sitta och surfa med mobilen hela dagarna.

Så, då har jag kommit ut. Jag hatar sommaren och människor i linnen, uppvikta jeans och flip-flops.

Trots att det snart är sju år sedan jag flyttade från Uppsala och drog vidare mot Stockholm, så får jag än i dag höra den där frasen från nära och kära ibland.

I går spenderade jag eftermiddagen och kvällen i mitt älskade Uppsala, och det går väl inte att förneka det – en del av mig fastnade där och kommer nog aldrig att lämna staden, om jag så förblir boende i Stockholm i resten av mitt liv (vilket jag inte håller för otroligt).

Varför det blivit så är inte så enkelt att sätta fingret på. Jag brukar ibland hävda att det beror på att det var i Uppsala jag blev vuxen och formades till den jag är i dag – tjugoåringen som anlände till Uppsala i mitten av augusti 1995 hade väldigt lite gemensamt med tjugofyraåringen som lämnade staden lite drygt fyra år senare. Men detsamma kan väl sägas om hundratusentals svenskar som lämnar sina småstäder för att plugga på annan ort, och inte fasiken fortsätter de att romantisera sin studietid så till den milda grad att de blir tårögda så fort de sätter en fot på ungdomens kullerstensbeläggning. Men så är det för mig. Varje gång jag vandrar från tågstationen i Uppsala på väg mot stadens klassiskt studenttäta västra delar (alltså ungefär den motsatta vägen från den frackklädda språngmarschen som inleder Dannyboy & kärleken, en roman som trots att den utspelar sig i Stockholm till vissa delar måste kallas särdeles uppsalaromantisk) så blir jag alldeles varm i hela kroppen på ett sätt som jag inte kunnat tolka på något annat sätt än som villkorslös kärlek.

Självklart vet jag att mina år i Uppsala (och kanske främst på Kalmar nation där jag spenderade större delen av min tid) inte alls var särskilt rosenskimrande alla gånger. Det var fyra år fyllda av lika mycket glädje, hjärta, smärta, bakfylla och tristess som alla andra år bjuder på. Men det är inte så jag minns det. Och kanske har vi väl alla en sådan tid, eller en sådan plats, som vi minns på det där speciellt hjärtskärande sättet.

Hm, jag känner att jag skulle kunna skriva spaltmil om det här ämnet. Men jag har ju faktiskt en roman att skriva också. Så jag nöjer mig med att länka till en intervju som tidningen Ergo gjorde med mig förra året. Den handlar rätt mycket om min relation till Uppsala.