Daniel Åberg

Alltså, okej att det var rätt jäkla klantigt av SVT att låta Canal+ stå och rulla i bakgrunden när en porrfilm visades under en Rapportsändning natten till i söndags. Men när en SVT-chef i Expressen säger ”jag är chockad och bestört, det är för djävligt”, är det inte att dra moralpaniken lite väl långt efter något som helt uppenbart var ett misstag?

Resumés rubrik är också rätt rolig: SVT i chock efter porrscener i Rapport.

Inte nog med att jag tycker att folkpartiets valaffischer är lite otäcka i sitt svartvita uppmålande av hur fantastisk framtiden ska bli om de får styra och ställa med språkprover och buggning och sånt, nu blockerar de dessutom mina chanser att gena genom det halvöppna gallerstaketet vid Odenplan när jag sprintar till tunnelbanan. Frihet? Yeah right.

Den så kallade bokutmaningen har snart dykt upp på alla litteraturbloggar jag känner till, och även jag har blivit utmanad. Tänkte bara meddela att jag inte har glömt bort, utan helt enkelt inte haft tid att ta tag i den än bara. Men jag ska göra det, lovar!

Over and out.

Vid tvåtiden i natt stod jag och tittade ut över ett dansgolv på Mango på Sveavägen. Golvet var fullproppat med lyckliga indiekids, dansandes först till Camera Obscura och därefter – när lyckan exploderade i eufori – Håkan Hellström.

Och det enda jag kunde tänka när jag stod där med min öl i handen och beskådade lyckan var att det jag såg där ute var mig själv, det var Uppsala hösten 1995, det var Kennelklubben på Kalmar nation eller Piraya på Östgöta nation, men de euforiska killarna och tjejerna jag stirrade på nu var födda 1985, inte ett decennium tidigare. Och det var med en känsla av vemod jag insåg att jag inte känner mig hemma där längre.

För jag tror inte, som en kompis skrev till mig tidigare i veckan, att ålder bara är en siffra. Det är en barriär som man visserligen kan strunta högaktningsfullt i ibland, men ändå, det är en gräns som yttrar sig i värderingar, livsinställning och förmåga att kunna skaka av sig en bakfylla med en klackspark. Och jag tror att det är bra att det är så. För jag unnar dem där ute på dansgolvet sin tid i rampljuset. Jag menar inte att jag tänker försvinna från nattlivet, men det är deras tid där nu, jag känner mig obekväm när jag försöker trängas under lampskenet med dem och får för mig att de stirrar och undrar vem farbrorn tror att han är. Och aldrig har känslan varit så stark som när insikten träffade mig i stroboskopljusens utkant i natt, när jag såg mig själv i dem, men insåg att jag numera tillhör något annat.

Äh, nog ältat. Nu ska jag gå ner och kika på det långa bokbordet på Drottninggatan och fika med herr iPet.

Någon har sent i går kväll (alltså runt klockan elva på lördagskvällen) sökt på frasen

varför kan du inte dra åt

och hamnat hos mig.

Jag ser två alternativ. Endera har personen glömt att skriva ordet ’helvete’ eller ’kranen’. Jag vet inte riktigt vilket jag föredrar. Det skulle ju kunna vara ’pipsvängen’ också. Fast det är ju lite samma sak som helvetet, antar jag.

Nej, jag är nog lite för trött och kanske en aning för rund under fötterna för att fundera djupare kring det här. God natt.

Uuh. En redan bra kväll med lite öl och trevligt sällskap blev ännu trevligare i går när en vän bestämde att vi skulle fira vår kompis Andrea Reuter, som i går fick jobbet som ny filmrecensent på Filmkrönikan, med champagne. Jättebra idé klockan elva på kvällen på en parkbänk på Rörstrandsgatan överblickandes den stora tågbangården (och nu är jag helt allvarlig, det var ett otroligt trevligt och spontant och fantastiskt initiativ), men arrangemanget kändes sämre när klockan ringde 06.20 i morse. Ajaj i huvudet.

Oh well. Det jag egentligen tänkte skriva var i alla fall att min plan, att trots jag börjat jobba ska skriva minst en timme per dag, visserligen sprack i går kväll på grund av dessa aktiviteter, men i övrigt har gått över förväntan. Så boken tickar framåt. Men storyn börjar sväva iväg åt lite för olika håll, den måste stramas ihop snart, bli vassare, få mer … ja …

Nä, för stora tankar för tidigt på morgonen. Nu måste jag rusa till jobbet.

…jag har ju alltid identifierat mig mest med Josh. Damn!

I dagarna har två av landets mest flitiga och lästa bloggare, Isobel Hadley-Kamptz och Katrine Kielos, bestämt sig för att åtminstone tillfälligt sluta blogga. Orsaken? Till stor del på grund av att somliga idioter inte kan hålla sig från personliga påhopp i kommentarerna till inläggen, enligt de intervjuer som Sigge Eklund gjort med dem.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att överskatta vissa människors intelligens (tio månader som gruppchef på ett skyttekompani i Sollefteå fick mig att inse att många killar verkligen är genomsexistiska och kompletta idioter) men varför varför varför ska det vara så jävla svårt att respektera andra människors åsikter så pass mycket att man ger fan i att komma med nedsättande kommentarer vars syfte enbart är att skjuta någon i sank och punktera dem grundligt? Och det i anonym form dessutom?

Jag har så klart aldrig varit i närheten av något liknande det Isobel och Katrine troligen fått uppleva bland kommentarerna. Min blogg har ju, well, inte direkt i närheten lika många läsare, och som manlig, heterosexuell 30-nåntingkille är jag ju inte puckonas främsta måltavla heller, men jag tror ändå att flertalet bloggare med ojämna mellanrum får anonyma kommentarer med mer eller mindre hjärndött innehåll. I dag vid halv fyra skrev till exempel någon (självklart anonymt) kommentaren ”runka lugnt” till mitt första inlägg om min könssegregregerade bokhylla. Antar att personen i fråga syftade till att jag skrev att jag mestadels laddat mina låtlistor med kvinnlig musik i sommar. Fyndigt värre hörru. Höhö!

Min lösning är att ta bort de här kommentarerna. Någon tyckte vid ett tidigare tillfälle (i en ny anonym kommentar) att det var fegt när jag plockat bort ett påhopp. Mm, för det var ju därför jag skapade den här bloggen, jag vill vara en megafon för idioter.

Jag har läst såväl Isobel som Katrine med stort intresse. Ni är redan saknade.

UPPDATERING: Upptäckte just att Emma Gray Munthe också kommenterat bloggnedläggningarna i dag. Läs hennes beskrivning av vad man får utstå som snygg, framgångsrik och offentlig kvinna på det jämställda 2000-talet, och ni inser snart att mina runkproblem är rätt ringa.

I helgen som gick lovade jag att jag skulle inventera mina bokhyllor, för att se hur könsstereotyp jag är i mitt läsande. Jag har gjort det nu. Och resultatet är värre än jag trodde.

I mina bokhyllor finns för närvarande 398 skönlitterära verk. 301 är skrivna av män, 97 av kvinnor. Det ger en kvinnlig andel på 24,4 procent. Ingen varannan damernas direkt.

Hur kommer sig det här då? Jag som trott mig vara så otroligt jämlik? Well, jag vill inte skylla ifrån mig alltför mycket eftersom jag ändå tror på det fria valet, men lite av skulden skulle jag vilja lägga på mina studier i litteraturvetenskap. När jag tog min fil kand i litteratur i Uppsala på 90-talet så försökte jag köpa alla böcker på kurslistorna, eftersom jag tyckte att det skulle ge en bra grund till mitt personligt bibliotek. Och de enda kvinnor vi läste på de där åren, som jag på rak arm kan minnas, är Anna Maria Lenngren, Karin Boye, Moa Martinsson (som jag för övrigt enligt min mamma är släkt med på … tja, någorlunda nära håll) och Virginia Woolf. Och just ja, jag tror minsann jag läste Anna-Karin Palms Faunen på c-nivån av någon anledning.

Det finns säkerligen anställda på litteraturvetenskapliga institutionen som vill skjuta mig om de läser det här – för jag har så klart glömt en hel del namn, vi läste så klart inte bara fyra kvinnor på de här terminerna – men faktum kvarstår att den litterära kanon vi plöjde innehöll, till väldigt betydande del, enkom män. Det har säkerligen rättats till en del sedan hösten 1997, då jag läste c-kursen, men ändå. Allt är deras fel!

Nej, så är det inte. Det är till största delen mitt eget. Men jag ska bättra mig. Faktum är att jag har bättrat mig, genom ett snabbt och ganska så ovetenskapligt överslag av mitt läsande de senaste två åren kom jag fram till att åtminstone 40 procent av böckerna bör ha varit skrivna av kvinnor. Och närmast på tur i min hög för att läsas är min tyska kompis Juli Zehs Leklust och Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Och hur jag än vrider och vänder på det så kommer ju alltid Donna Tartts Den hemliga historien att vara ett av mitt livs allra främsta läsupplevelser, ingen bok har som den slagit mig rakt i magen när jag slukade den som 18-åring. Och när jag läste om den för ett par år sedan tyckte jag fortfarande att den var strålande, även fast jag har hört att de som läser den först när de blivit riktigt vuxna inte finner den lika fängslande. Och enda anledningen till att jag länkar till en engelsk utgåva är att den inte verkar finnas tillgänglig i svensk pocket för tillfället. Skäms Bonniers.

Anyways – ni märker ju att jag försöker svamla bort uppmärksamheten från procentsatsen i rubriken. Jag ska sluta med det nu. Ville bara berätta hur statistiken såg ut. Nu har jag gjort det. Gör nu ert bästa för att glömma den.