På eftermiddagen förra fredagen började mitt instagramflöde sakta fyllas av författarkollegor som berättade att de skulle gå på fest med Camilla Läckberg.
Framåt kvällen dominerade partajet mitt flöde fullständigt, först från förfester där olika författare samlats i grupper för att dricka bubbel, ta selfies och i samlad tropp bege sig till galakalaset som arrangerades i Gamla Riksarkivets vackra festlokaler på Riddarholmen i Stockholm, och senare från själva firandet.
Jag vet inte hur många inlägg jag såg den där fredagskvällen samt under helgen som följde från den brottsplats som arrangerats utanför entrén komplett med lik, polisbil och avspärrningsband, drinkarna i blodpåsar som de inbjudna sög i sig och karaoken som avslutade kvällen, där stora delar av den kvinnliga svenska deckareliten tog ton.
För det var just det – tillställningen i fråga var en hejdundrande tjejfest. Sveriges största deckardrottning Camilla Läckberg fyller 20 år som författare i år, och för att fira detta arrangerade hon ett brakkalas med trerätters middag för 120 inbjudna svenska och nordiska kvinnliga deckarförfattare – eller crime queens som de kallades i den inbjudan som gått ut och som också florerade i ett stort antal instagraminlägg. Det verkar ha varit en toppenkväll på alla sätt och vis.
Tro inte att jag med inledningen av denna text vill peka på något fånigt i att den här festen så totalt dominerade delar av bokbranschens sociala flöden helgen vecka 41. Hade jag varit av motsatt kön och inbjuden på festen hade jag gjort exakt likadant – klart man vill visa det roliga man får vara med om! Jag har också lagt ut instabilder från releasefester och galor som jag varit på (som här!), och kommer så att fortsätta göra.
Nej, det är ett par andra saker jag vill lyfta fram. Det första är hur omöjlig den här festen hade varit i det motsatta sammanhanget. Dels hade det nog tagits emot betydligt unknare om en manlig deckarjubilar anordnat fest för hundratalet utvalda killar inom deckargebitet – ”herrmiddag” ger andra konnotationer än ”tjejmiddag” – men främst tror jag att det hade varit ogörbart på grund av att tillställningen antagligen skulle ha blivit en erbarmligt tråkig tuppfäktning mellan rätt stora egon. Och skulle någon manlig krimgigant ens få för sig tanken att bjuda till på det här sättet?
Jag tvivlar.
Det andra jag vill lyfta är att jag också ser det här partyt som en manifestation av något som jag uppfattar som genuint och fint. Camilla Läckberg (som jag för övrigt inte alls känner, bör jag kanske nämna) var inte den första svenska moderna deckardrottningen – den titeln får nog gå till Liza Marklund vars deckardebut Sprängaren kom fem år före Läckbergs Isprinsessan – men hon har tveklöst blivit den största med sin oerhört framgångsrika Fjällbackaserie som nav. Kring henne och andra storsäljare som Mari Jungstedt, Anna Jansson och Åsa Larsson har det sedan uppstått ett veritabelt myller av mer eller mindre framgångsrika krimförfattare som stöttar och hejar på varandra i en spretig men varm gemenskap. Inte alla i denna krets är kvinnor – det finns så klart mysiga manliga och ickebinära krimförfattare också! – men kvinnorna utgör tveklöst merparten i det till synes evigt växande svenska deckarcommunityt.
Det var alltså detta community som Camilla Läckberg nu valde att ge tillbaka till, i en sällan skådad instagramsuccé. Visst – står man tryggt på toppen är det kanske enkelt att vara bjussig mot dem på pinnhålen längre ner, men långtifrån alla i en maktposition väljer att agera så välkomnande.
Hatten av för det, och grattis till de första tjugo åren!
Augustnomineringarna för 2023 presenterades i kväll, och som traditionen bjuder sedan år 2017 har jag sammanfattat läget på ljudboksfronten. Och … det är ett bra år! Sju av totalt arton titlar fanns som ljudbok vid tillkännagivandet, och samtliga står att finna inom den skönlitterära klassen och fackboksklassen.
Det är inte lika bra som toppåret 2020 då hela åtta titlar fanns nominerade, men faktum är att det näst bästa resultatet tidigare var fem (vilket var i fjol), så sju är en riktigt bra siffra.
En intressant detalj är att samtliga ljudböcker återfanns inom klasserna för skön- och facklitteratur även rekordåret 2020, med total plump i protokollet för barn- och ungdomsklassen. I regel brukar annars åtminstone en titel finnas som ljudbok även där.
Andra detaljer värda att notera:
• Nästan två timmar efter tillkännagivandena finns inte en rad upplagd om årets nomineringar på Augustprisets egen sajt, inte ens ett pressmeddelande under pressfliken. Årets nomineringspresentation sändes heller inte live på webben, vilket varit brukligt på sistone. Vadan denna slapphet?
• Favorit i skönlitterära klassen? Jag undrar om inte Andrev Waldens Jävla karlar får räknas som favorit. Faktum är att den redan gjort succé även i ljudboksform, den låg på Storytels topp tio-lista i en vecka (eller till och med kanske två?) i mitten av september, vilket verkligen inte tillhör vanligheterna för den sorts romaner som brukar Augustnomineras. Tji fick därmed alla som tror att det är omöjligt att nå framgång i ljud om man skriver något annat än deckare, true crime eller feelgood.
• På ett personligt plan är jag mest glad över att min kompis Linda Jones mycket välförtjänt knep en nominering i barn- och ungdomsklassen för den ypperliga De tar allt ifrån mig. Kom igen nu Bonnier Carlsen, ljudbok omedelbart! (Jag tror därtill att den har god chans att vinna hela tjottaballongen.)
• De tidigare delarna i Henrik Berggrens fackboksnominerade Landet utanför-serie har lästs in och gått relativt bra i ljudbokstjänsterna, så vi kan nog hålla tummarna för att även den avslutande delen i Berggrens storverk om Sverige under andra världskriget blir inläst.
De nominerade till Augustpriset 2023. Foto: Anders Sundbom
Nedan följer hela nomineringslistan, de fetade titlarna är de som återfinns som ljudbok. Augustgalan arrangeras i år måndag 27 november.
Årets svenska skönlitterära bok:
• Studie i mänskligt beteende av Lena Andersson, Bokförlaget Polaris (inläst av Angela Kovacs)
• Moral av Lyra Ekström Lindbäck, Modernista (inläst av Lyra Ekström Lindbäck)
• Spindelbjörken av Pär Hansson, Norstedts
• Systrarna av Jonas Hassen Khemiri, Albert Bonniers Förlag (inläst av Hamadi Khemiri)
• Satansviskningar av Sami Said, Natur & Kultur
• Jävla karlar av Andrev Walden, Bokförlaget Polaris (inläst av Gerhard Hobertstorfer)
Årets svenska fackbok:
• Landet utanför – Sverige och kriget 1943-1945 av Henrik Berggren, Norstedts
• Vakna, mitt folk! Det judiska Europa mellan den franska revolutionen och den ryska av Eva Ekselius, Volante
• Sundsvallsoligarken – en berättelse om hur Ryssland lurade väst av Knut Kainz Rognerud, Mondial (inläst av Carl Jacobson)
• Vikingatider – När världen öppnades av Anna Lihammer och Ted Hesselbom, Historiska media (inläst av Per Juhlin)
• Älskade bror – en rapport från gängvåldets Sverige av Lisa dos Santos, Bokförlaget Forum (inläst av Lisa dos Santos)
• Zorn – Ett liv, en tid av Per Svensson, Albert Bonniers Förlag
Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• De tar allt ifrån mig av Linda Jones, Bonnier Carlsen
• Vitsippor och pissråttor av Oskar Kroon och Hanna Klinthage, Rabén & Sjögren
• Alla äter alla av Aron Landahl, Rabén & Sjögren
• Hundägarna och kattjägarna av Frida Nilsson, Natur & Kultur
• Kompassens hjärta av Anna Thulin, Natur & Kultur
• Presenten av Emma Virke & Emelie Östergren, Lilla Piratförlaget
Jag gav ut en ny bok i måndags, min nittonde i ordningen (men vem räknar?), Bränd jord heter den, det är första delen i vad som är tänkt att bli en rätt bombastisk ljudbokstrilogi med samlingsnamnet SODA. Jag tror den är spännande, annars har jag gravt misslyckats.
Men jag är inte här för att göra reklam för mig själv, men jag tänkte ägna veckans krönika åt just detta – boksläpp och vad det gör med oss författare.
Jag ska väl egentligen bara tala för mig själv, men en sak tror jag ändå förenar oss författare – vi vill att det vi publicerar ska uppskattas. Jag vet att vissa påstår att de enbart skriver för sig själva och inte bryr sig om vad andra tycker, men ska jag vara frank så vill jag hävda att dessa individer ljuger, eller så har de valt fel yrke. Självklart ska vi bry oss om publiken, det är ju den som möjliggör att vi kan syssla med det här!
Nej, jag tänker inte som någon sorts nyliberal Norrköpingspolitiker plädera för att bara kultur som bär sig ska få existera. Men även den smalaste litteraturyttringen behöver någon sorts publik om man vill kunna få stöd för den. Ingen ger pengar åt något som noll personer är intresserade av.
Och då är vi alltså där, oavsett om vi rör oss på breda eller smala arenor. Ett verk har getts ut, och ska nu möta sin publik. Hur reagerar författaren?
Jag har insett att jag inte är så kolugn som jag ofta vill ge sken av. I söndags vid femtontiden insåg jag att jag helt missat att äta lunch, jag saknade fullständigt aptit. Jag hittade en enkel hamburgare från Coop i frysen som jag stekte upp och tvingade i mig. Ett lätt illamående infann sig. Fasiken, höll jag på att bli magsjuk? Det hade jag inte tid med, jag hade åtaganden gällande nya boken, och sedan ska det ju skjutsas till ridskola och hängas tvätt och … ja, ni vet – livet.
Då slog det mig. Jag var nervös, och det tog sig fysiska yttringar. Inte till samma grad som när recensionerna skulle börja trilla in 2005 när jag debuterade, men de var tveklöst kännbara.
Vid debuten sov jag knappt alls, utan låg vaken natt efter natt i min dåvarande lägenhet i Stockholm och inväntade dunsen från DN ute i hallen. När recensionen väl fanns med en dryg vecka efter utgivningsdagen var den rätt ljum vilket smärtade mig, men jag fick åtminstone nätterna tillbaka. (Och boken fick ett jättefint mottagande i VK och flera andra regionaltidningar, så jag ska inte klaga.)
I dag rör jag mig i en litteraturgenre som sällan recenseras på kultursidor. Min nya bok ges endast ut som ljudbok och e-bok, och finns bara hos Storytel. Jag förväntar mig noll och nada i den traditionella pressen. Men det dämpar inte oron, för i apparna för ljudböcker betygsätts och kommenteras böckerna av lyssnarna – och de är skoningslösa. Redan några timmar efter att Bränd jord blivit tillgänglig i appen fick den sina första betyg – två stycken ettor. Eftersom inläsningen av boken, gjord av superproffset Fredde Granberg, är femton timmar lång gissar jag att de knappast lyssnat igenom hela verket – om ens alls. Men betygsätta kan de ändå, och även skriva dräpande kommentarer. I början, när betygen är få och snittet kan åka upp eller ner flera tiondelar så fort någon sätter en etta eller femma, är det plågsamt att följa. Ändå gör jag det, någon sorts modern form av självspäkning.
Efter en tid lugnar det ner sig, betygen blir så pass många att det är svårt att rucka dem, en konsensus uppstår. Men även om de inte förmår rubba betygssnittet, så fortsätter enstaka låga betyg och elaka kommentarer trilla in, år efter år.
Och jag dras dit som en fluga med läsförmåga, cirklar och surrar kring mina egna sår. Häromdagen gick jag in och läste det senaste som skrivits om min bok Virus, som kom för drygt sju år sedan och som sedan länge har ett stabilt 4,0-snitt i betyg. ”Urdålig” skrev någon den 6 augusti, och gav en etta. Några dagar senare kom ännu en – ”full av plattityder och klichéer, tunn story”. Etta i betyg.
Det är uppenbarligen ingen idé att bli kaxig, vare sig vid debuten eller bok nummer nitton.
Jag besökte Stockholm tidigare i veckan med anledning av utgivningen av min nya bok Bränd jord. I går morse deltog jag på en pressträff som Storytel höll i, och intervjuades på scenen. Klickar man sig in på den här länken kan man se pressträffen i efterhand, och vill man av någon anledning bara kika på mig så kan man scrolla fram till några sekunder före trettiominutersstrecket.
Superkul dessutom att jag intervjuades av Storytels svenska presschef Therese Lindström, som back in the day var min kollega på TT, och som jag bland annat bevakat Melodifestivalen och Eurovision Song Contest med i metropoler som Örnsköldsvik, Karlskrona, Leksand, Nyköping, Belgrad och Moskva. Good times! Och good times i går också.
Och sist men absolut inte minst, så blev jag på pressträffen även videointervjuad av eminenta Ljudboksklubben. Det inslaget går att se inbäddat här nedan.
Ja men se på fasiken, jag ger ut en ny bok nästa vecka. Måndag 4/9 kommer Bränd jord, första delen i min nya högoktaniga serie SODA, ut som ljudbok och e-bok hos Storytel.
En av de dödligaste terrorattackerna någonsin drabbar Frankfurts flygplats. Världen är i chock. Vem ligger bakom och vad är motivet?
Misstankarna riktas snart mot miljöorganisationen Climate Revolution. Dess karismatiske ledare Valentin Wagner, före detta tysk toppolitiker, och hans svenska presschef, Anna Svensson, pekas ut som skyldiga. Bevisen hopar sig, och inom kort jagas de som förhärdade terrorister genom Europa.
I Stockholm kraschar tillvaron för Annas make Tor och dottern Stina. Är deras Anna i själva verket en iskall psykopat? Men när Tor kontaktas av en mystisk kvinna tänds ett svagt hopp. ”Tro inte på vad myndigheterna påstår”, är hennes budskap. ”Tro inte på något alls.”
För Anna Svensson och Valentin Wagner har mardrömmen bara börjat. De verkligt skyldiga tycks ha oändliga resurser och förmågan att vända lögn till sanning. Dessutom verkar flygplatsattacken bara vara ett led i något som pågått i hundratals år, där klimatet blivit en del av striden om hela världsordningen. Hur ska de kunna bekämpa en sådan fiende?
Bränd jord är den första delen i den storslagna och fartfyllda thrillerserien SODA. Daniel Åberg har tidigare skrivit succéserierna Virus och Nära gränsen för Storytel Original.
Kul ska det bli! Men det är helt klart lite nervigt också. Jag har lagt ner min själ i att göra den så spännande och tilldragande som möjligt, och det är också den längsta bok jag skrivit, ljudboken klockar in på 15 timmar och 22 minuter trots Fredde Granbergs rätt rappa inläsning. Som pappersbok (vilket den inte är planerad att ges ut som åtminstone i nuläget) motsvarar det en längd på cirka 550 sidor. Nästan tegelstenslängd!
Under sommaren har hybridförlagen diskuterats flitigt på svenska kultursidor och i sociala flöden på nätet. Är det bra att aspirerande författare som ratats av traditionella förlag kan vända sig till hybriderna? Eller har den här sortens bokförlag bara som affärsidé att profitera på människors författardrömmar?
Först och främst – vad i hela fridens namn är ett hybridförlag? Hybriderna tar vissa delar från traditionella förlags arbetssätt och lånar resten från andra änden av spektrat där egenutgivande författare finns. Författaren får till stora delar bekosta publiceringen själv likt en egenutgivare, men ska för summan de betalar få hjälp med redaktörskap, korrektur, formgivning, tryckning, distribution och marknadsföring – det vill säga sådant som traditionella förlag står för utan att författaren behöver öppna plånboken.
När hybridförlagen etablerade sig för tiotalet år sedan poängterades att de likt ”vanliga” förlag refuserade manus som inte höll måttet. Ett hybridförlag var inte ett bokutgivarföretag som gav ut vad som helst, utan titlarna skulle passera ett kvalitativt nålsöga och ha säljpotential. Kostnaden var en investering som skulle betala sig eftersom författaren även fick en större del av framtida vinst än vad traditionella förlag ger.
Sommarens debatt är egentligen inte ny, kritik har funnits länge och Författarförbundet har flera gånger varnat för hybriderna då man menar att framgångsexemplen är ytterst få och att författarna i slutänden bara står där med en massa böcker som ingen vill köpa.
Att debatten blossat upp på nytt handlar om att hybridförlagen sägs ha blivit mer aggressiva i agerandet. Under pandemin har många suttit hemma och försökt förverkliga författardrömmen, och nu hävdas hybridförlagen ta emot drivor av böcker utan gallringsprocess och kvalitetskontroll, och presumtiva författare utan kunskap om hur bokbranschen traditionellt fungerat luras till att tro att det här är det normala – grattis, du är antagen för utgivning, det kostar hundratusen kronor.
Hybridförlagen tillbakavisar den nya kritiken. Men även jag, som egentligen inte är intresserad av att säga bu eller bä om deras existensberättigande, lutar åt att jo, visst finns det aktörer som fiskar i allt grumligare vatten, och jag har bekanta inom författarsvängen som publicerat sig på hybridförlag och varit väldigt missnöjda med utfallet. Men, det bör sägas – jag har vänner som pratar skit om hur de hanteras av sina traditionella förlag också.
Med det sagt – hybridernas syfte var aldrig att publicera allt de får in, och att Författarförbundet numera kallar dem för ”bokutgivningsföretag” och inte förlag speglar ändå att något har förändrats.
En sak jag verkligen vill säga bu till är dock hur vissa i den här debatten passat på att fullständigt döma ut såväl egenutgivare som hybridförlag. Välansedda litteraturkritiker och kulturredaktörer har under sommaren öppet förkunnat att det inte kommer på fråga att ta in titlar från den här sortens förlag för recension. Inte uteslutande för att allt som dessa förlag ger ut måste vara skit, utan för att det skulle göra arbetssituationen ohållbar om de även lade tid på dessa böcker.
Jag vet att litteraturkritiken är satt under stark ekonomisk press och att det är ett hästjobb att sålla bland allt som kommer in för granskning, men att kategoriskt välja bort något enbart på grund av förlagsnamnet tycker jag är förkastligt, och ur läsarnas och lyssnarnas perspektiv helt oförståeligt. För om det är något jag har lärt mig under mina decennier i den här branschen, så är det att bokläsare är helt ointresserade av vilket förlag böcker ges ut på. De fokuserar enbart på innehållet.
Västerbottens-Kuriren hör som tur är inte till den skara som agerar så här. Jag har själv recenserat – och uppskattat – såväl hybridutgivna som egenutgivna titlar på den här kultursidan. Självklart måste kvaliteten på de enskilda verken styra, inte förlagsloggan på omslaget.
Uppföljare, spin-offer och nyinspelningar är begrepp som oftast kopplas samman med film- och tv-världen. Men nu börjar de bli vardagsmat även inom litteraturen.
I Hollywood är det sedan länge standard att satsa på uppföljare. Ytterst få ”blockbusters” görs där man inte redan på konceptstadiet ställt sig frågan: Hur tar vi den här historien vidare i minst två filmer eller tv-säsonger till?
Inte heller inom bokvärlden är uppföljare ett nytt begrepp – redan Sir Arthur Conan Doyle skrev mängder av novellsamlingar och romaner om Sherlock Holmes på 1800-talet, och särskilt inom deckar- och spänningsgenren har det länge varit vanligt att huvudpersoner återkommer i bok efter bok. Svenskt rekord torde hållas av diplomaten och författaren Jan Mårtensson, som i år ger ut sin 52:a Homan-deckare sedan starten 1973.
De senaste fem åren har dock något hänt inom bokbranschen som ytterligare eskalerat det här. Vill du skriva inom spänningsgenren i dag är du närmast chanslös om du försöker få en fristående bok utgiven, flera förlag säger rent ut att de enbart letar efter manus som går att bygga ut till serier.
Som så ofta numera är det ljudboken som eldar på utvecklingen. Deckare och spänningsromaner är de genrer som går bäst i ljudbokstjänsterna, och dessa böcker är samtidigt de som lämpar sig bäst att ”serialisera” – det ligger i sakens natur att en kriminalpolis ställs inför nya brottsutredningar.
Före ljudboksboomen var det ytterst ovanligt att nya titlar i en deckarserie gavs ut oftare än en gång per år. Men den här oskrivna regeln berodde inte på ett önskemål om måttlighet från läsarna, utan kom snarare från bokhandeln – i en fysisk butik går det helt enkelt inte att ha samtliga deckarförfattare ständigt aktuella med nya böcker, de behöver samsas om utrymmet och turas om.
På ljudboksplattformarna förhåller det sig annorlunda. Även om möjligheten att få bra placeringar i apparnas flöden är begränsat, så är själva lagringsutrymmet oändligt. Vet en författare att hen har en stadig publik som kommer att kasta sig över nästa del i en bokserie så fort den publicerats, så finns det inget som hindrar den författaren från att pumpa ut fyra böcker om året (bortsett från utbrändhet). Förlagen har därför inte bara börjat leta aktivt efter bokserier, utan även efter författare med förmågan att skriva fort. Täta utgivningar genererar inte bara lyssningar på de nya titlarna, utan ökar även intresset för tidigare delar. Och här har de digitala plattformarna ännu en fördel som göder beteendet – de äldre titlarna finns ständigt i lager, något som är omöjligt hos fysiska bokhandlare.
Så uppföljare är numera så nära en regel det går att komma bland de mest populära författarna. Men spin-offer då, där bifigurer i en populär serie får en egen plattform att visa upp sig på eller där fristående berättelser skapas i ett redan etablerat världsbygge?
Jo, även det är på väg, även om det är en bit kvar tills fenomenet når Marvel- och Star Wars-nivå. Det mest tydliga exemplet i Sverige är det Stormuniversum som författaren Leffe Grimwalker och förlaget Bokfabriken bygger, där Grimwalkers populära böcker om den motvillige gangsterledaren Alex Storm knoppas av i ytterligare (minst) tre bokserier, skrivna av andra spänningsförfattare som fått varsin Stormkaraktär att bygga nya berättelser kring. Målet är så klart att huvudseriens popularitet ska smitta av sig på spin-offerna, vilket stärker hela varumärket. Här har ljudbokstjänsterna en nyckelroll i populariteten.
Men nyinspelningar då, eller nyskrivningar snarare? Tja, omtolkningar av klassiker har så klart gjorts länge, Eyvind Johnsons Strändernas svall och Bengt Ohlssons Gregorius är två svenska titlar som genast poppar upp i minnet. Men här finns betydligt mer att göra. Vad sägs om Hemsöborna som psykologisk spänningsroman i nutid, där det i uppföljaren visar sig att den förmodat drunknade Carlsson ännu lever? I August Strindbergs skärgårdsvärld torde finnas stoff att bygga ett helt gäng nya böcker på.
——
Fotnot: Jag nämnde det inte i krönikan, men jag har även själv doppat en tå i det här med spin-offer. Min ljudboksserie Virus avknoppades i en nederländsk spin-off kallad Virus: Amsterdam som skrevs av författaren Chantal van Mierlo, och den indiska utgåvan kallad Virus: Pune blev en semivariant av spin-off, där min berättelse användes men gjordes om i en så kallad localised version, där handlingen förlades till den indiska staden Pune utanför Mumbai, och där vissa förändringar gjordes i berättelsen för att passa de indiska förhållandena.
Veckoslutet som gick reste jag ner till Skellefteå och bevistade Norrländska litteratursällskapets sommarmöte på Medlefors Folkhögskola. Där passade vi bland annat på att dela ut årets upplaga av Norrlands litteraturpris. Så här utföll det:
——
Mikael Yvesand och Lina Stoltz. Foto: Maria Broberg
Norrlands litteraturpris 2023 har tilldelats Mikael Yvesand för romanen Häng City och Lina Stoltz för boken Viskning mellan väggarna. Mottagarna tillkännagavs den 8 juli i samband med årets sommarmöte, som arrangerades på Medlefors Folkhögskola i Skellefteå. Prissumman är på 10 000 kronor.
Mikael Yvesand tilldelas Norrlands litteraturpris 2023 i kategorin vuxenlitteratur för sin roman Häng City (Bokförlaget Polaris) med motiveringen:
Med absolut träffsäkerhet fångas i Häng City en pojksommar strax innan tonåren. Här gestaltas en skärva tid, där skateboards och MTV kommer till liv i kompisgängets riktningslösa tillvaro bland villakvarteren i Luleå under sent 1990-tal. Mikael Yvesand leker med romanens form och skapar spänningsverkan mellan polisförhör och vittnesmål blandat med det vuxenfria sommarlovets prepubertala jargong. Häng City är en egensinnig debutroman som bryter nya vägar för vad den norrländska litteraturen kan vara.
Lina Stoltz tilldelas Norrlands litteraturpris 2023 i kategorin barn- och ungdomslitteratur, för sin roman Viskning mellan väggarna (Barents Publisher) med motiveringen:
I det hemsökta mysterieäventyrets språkdräkt utforskar Lina Stoltz i Viskning mellan väggarna släkten, rötterna och arvets betydelse för nutiden. Här återfinns också slitningarna mellan föräldraskapets makt och vilsenheten i att vara ett barn som tvingas finna sig till rätta på en ny och skrämmande plats. Glappet mellan en pojkes oro och en vuxenvärld som vägrar lyssna skrivs fram med en penna helt lojal med barnets upplevelser och känslor.
Övriga nominerade till Norrlands litteraturpris 2023 var:
Vuxenlitteratur Inga bekymmer-bekymret av Mattias Alkberg (Teg Publishing) Ovanjorden av Mikael Berglund (Albert Bonniers förlag) Den underjordiska solen av Andrea Lundgren (Natur & Kultur) Kaffe med mjölk av Ella-Maria Nutti (Wahlström & Widstrand)
Barn- och ungdomslitteratur Kanske är det längtan av Malin Fjellborg (VOX) Mörka julnätter av Camilla Lagerqvist (text) & Lina Blixt (bild) (Bonnier Carlsen) Älgkungen av Maria Hellbom (Bonnier Carlsen) Vera Vem? av Anna Sundström Lindmark (text) & Elisabeth Widmark (bild) (Bokförlaget Hedvig)
Vi drog ut i Europa, det var fem år sedan förra tågluffen så det var hög tid igen. Precis som den gången blev det en tur på tio dagar.
Vi startade på söndagskvällen 18 juni, och utnyttjade vårt nordliga läge och utgick från Kolari, orten där det finska tågnätets nordligaste station är placerad. Kolari har nattågstrafik till Helsingfors, och ligger drygt tretton mil från Vittangi. Eftersom det är tio mil från Vittangi ner till Gällivare dit vi oftast brukar bege oss när vi ska ta tåget mot Stockholm, innebär det att vi har nattågstrafik till två nordiska huvudstäder inom hyfsat samma avstånd. Win!
Den inre resan på det finska nattåget mellan Kolari-Helsingfors.
Hur som helst – det finska nattåget var toppen, förutom att det var bikramyoga-varmt i restaurangvagnen. I Helsingfors hade vi bara några timmar att tillgå, så vi lunchade på Hesburger och tog en spårvagn ner till Silja Lines färjeterminal, där vi hoppade på båten Megastar mot Tallinn (som hade interrailrabatt). Vid klockan 16 var vi framme, tog oss till lägenheten vi hyrt över natten och stack ut och gjorde stan. Ingen av oss hade varit i Estland tidigare, och vi blev alla väldigt förtjusta i Tallinn.
På tisdagen skulle vi resa vidare ner mot Lettland. Tågnätet mellan de baltiska länderna är inte supereffektivt, men mellan Tallinn-Rīga är det i alla fall praktiskt möjligt att åka, och tanken var att vi skulle göra detta. Men på kvällen innan tvekade jag – avfärd strax efter halv åtta på morgonen, byte i Pärnu vid tio, väntan i gränsstaden Valga/Varga i fyra timmar, och sedan framme i Riga först kvart i sex på kvällen – trots att avståndet mellan de två huvudstäderna bara är trettio mil? Hade jag rest ensam – ja, absolut, men med två badsugna kids som ville fram till dagens slutmål på badorten Jūrmala två mil utanför Rīga så fort som möjligt kändes det lite onödigt. Det slutade alltså med att jag bokade platser på Flixbus i stället, som trots avfärd först halv nio var framme i Riga redan klockan ett, och det för bara drygt 500 kronor för fyra personer.
Jūrmala där vi bodde på ett mindre hotell var för övrigt en riktigt fin badort både när det kom till den milslånga stranden och själva samhället, det kändes som att befinna sig på betydligt sydligare breddgrader trots att vi var i Rigabukten ungefär tjugo mil öster om Gotland. Och jag joggade fem kilometer, mestadels längs strandkanten! Bara en sådan sak, liksom.
Stranden i Jurmala var lång och allmänt toppen.
På onsdag eftermiddag reste vi vidare mot Litauen. Här hade jag bestämt redan från början att vi skulle ta buss – allt jag läst om tåg mellan Rīga-Vilnius (som också ligger på cirka 30 mils avstånd från varandra) kunde summeras med citatet jag hittade i den här artikeln – just don’t. Så det blev buss igen. LuxExpress den här gången, som erbjöd interrailrabatt men ändå blev lite dyrare, runt 800 kronor. Men bussen var samtidigt onekligen lite mer luxuös.
Tiden i Vilnius blev ganska kort, vi anlände vid halv sju på kvällen, tog oss till den mysiga lilla studiolägenhet vi hyrt och gick ut och letade efter en restaurang. Ingen förutom jag ville testa litauisk mat, så vi hamnade på ett till synes trendigt (och trevligt) pizzaställe i stället. På torsdagsförmiddagen tog jag och kidsen en promenad runt gamla stan och hittade en matmarknad, innan det var dags att packa ihop oss och traska ner till tågstationen för mastodontresan Vilnius-Kraków, som enligt tidtabell skulle ta knappa tretton timmar, men som kom att bli nästan fjorton då loket gick sönder i samband med att vi skulle byta tåg i Mockava precis före den litauisk-polska gränsen vid Suwalkikorridoren. Ett nytt lok fick beställas fram, och resan genom nästan hela Polen kunde ta sin början.
Klockan ett natten mot midsommarafton var vi så framme i Kraków. Hotellet gick snabbt att nå från järnvägsstationen, och vi fick trots den sena timmen hyfsat med sömn inför det som var luffens enda i förväg inbokade aktivitet – en guidad dagstur inklusive transfer till Auschwitz-Birkenau.
Och vad kan man egentligen säga om ett besök dit, som inte redan sagts bättre av någon annan? Inte särskilt mycket, gissar jag. Men det jag inte riktigt hade insett i förväg var nog skalan, alltså inte skalan på dödandet utan det rent geografiska – hur oerhört stort framför allt utrotningslägret Birkenau var, och det ännu mer bisarra i att nazisternas plan var att expandera dödslägret till nästan tre gånger denna storlek, vilket förhindrades enbart av att deras krigslycka vände och de i stället tvingades fly när ryssarna och amerikanarna närmade sig i januari 1945.
Den ökända tågrälsen in mot Birkenaus gaskamrar och krematorier.
Vi hade en väldigt duktig guide, och det var fint att se hur intresserade barnen var, de höll sig nära guiden nästan hela den 3,5 timmar långa guideturen och ställde fråga efter fråga, särskilt under de långa promenaderna mellan de olika delarna. Fint. Det blev konstigt nog en väldigt bra midsommarafton, även om den spenderades på en plats där det absolut värsta i mänskligheten manifesterats. Jag bokade vårt besök dit via tjänsten Auschwitz Tours, och valde alternativet som kallades Standard Guided Tours. De erbjöd även en variant som hette Fast Track Tour som var något dyrare, men jag förstod inte riktigt skillnaden, då båda alternativen gav så kallad skip the line-access och inkluderade transfer från Kraków och guidning.
Hur som helst. Alla borde resa dit, särskilt i dessa tider av ökad intolerans. Det var en stark och överväldigande upplevelse.
Kidsen i samspråk med vår polska guide Gosia i Auschwitz-Birkenau.
På midsommardagen ägnade vi förmiddagen åt att strosa runt i Kraków, som för övrigt var en stad jag verkligen gillade. Därefter var det dags att hoppa på tåget igen mot nästa stad och land – Prag i Tjeckien. Det var lika vackert (och varmt!) som jag mindes det från förra gången jag var där 1998, men det var tveklöst mycket mer turister nu, faktiskt så många att jag blev matt. Och ja, jag vet att det är höjden av ironi att klaga på turister när man själv är där och turistar, men jag har aldrig påstått mig vara konsekvent. Jag hade också lyckats boka in oss på ett hotell som låg mitt i en väldigt hårt trafikerad korsning, vilket fick mig att uppleva staden som proppfull av bilar överallt (vilket den så klart inte är, åtminstone inte mer än någon annan europeisk storstad). Så bry er inte om mina invändningar – Prag är toppen!
Precis som i Kraków stannade vi två nätter i den tjeckiska huvudstaden, så att vi trots en rätt sen ankomst på lördagen fick en heldags turistande på söndagen – gick över Karlsbron och klättrade upp till Pragborgen och Sankt Vitus-katedralen. På måndagsmorgonen traskade vi bort till tågstationen igen, och satte oss på tåget mot Hamburg via Berlin. Tyvärr rullade vi genom centrala Berlin mestadels under jord, vilket jag tyckte kändes tråkigt, hade gärna återsett mer av den forna semi-hemstaden (vi bodde där under merparten av ett år när under föräldraledigheten med Tage 2010-2011). Vi var visserligen i Berlin ett par dagar under tågluffen 2018, men jag känner nästan alltid att jag vill ta mig dit ordentligt igen. Någon gång så.
Det närmaste jag kom Berlin den här gången.
Hamburg blev sedan det sista riktiga stoppet på resan. Vi promenerade omkring en del i city, och besökte sedan Miniatur Wunderland, som enligt uppgift ska vara världens största modelljärnväg, men som även ståtade med en hel hög av andra sorters modeller utöver järnvägsmiljöer, däribland en väldigt cool flygplats och inte minst Kiruna! Ett givet besök för den som beger sig till norra Tyskland.
Fotobombad på en restaurang i Hamburg.
Men start på tisdagen var det så dags att bege sig norrut på allvar. Redan 06.45 avgick tåget, och fem timmar senare angjorde vi Köpenhamn. Vi promenerade längs Strøget ner till Nyhavn och åt lunch, återvände sedan till stationen och åkte över Öresundsbron till Malmö, där vi vid fyratiden tog tåget mot Stockholm. Kvart över nio var vi framme, och gick genast mot nattåget som skulle rulla norrut vid tio. Ytterligare sexton timmar senare inklusive ett kort tågbyte i Boden anlände tåget Kiruna framåt halv tre på eftermiddagen i dag. En nätt resa på cirka 31 timmar. Puh! Det är onekligen när man ska åka iväg och hem som det kan bli en smula påfrestande med tågluffarresor från nordligaste Sverige.
Några motgångar under resan då? Nej, faktiskt inte. De här tio tågluffardagarna nere på kontinenten gick nästan löjligt smärtfritt – inga missade eller inställda tåg, inga överfulla vagnar, inga direkta missöden överhuvudtaget. Eller jo, när vi skulle åka från Kraków mot Prag saknades helt sonika vagnen som jag hade bokat sittplatsbiljetter i, men det fanns en annan vagn där exakt samma fyra säten var lediga, så vi kunde ta dem i stället. Och det var en aning påfrestande att vi inte visste i förväg att det inte skulle finnas någon försäljning på turen mellan Vilnius-Kraków utöver en minimal vagn som drogs fram och tillbaka genom tåget där det mest matiga i utbudet var förpackningar med någon sorts chokladcroissant, vilket inte kändes toppen i magen på en 13-timmarsresa. Men nu vet vi det till nästa gång.
Det var knappt så att kidsen ens tjafsade med varandra under resan. Alla borde tågluffa, det är ju toppen!
Netflixserien Wednesday höll för en tredje tittning under tågluffen.
Eller nej, stryk det där, jag vill inte att det ska bli ännu trängre i städer som Prag. Håll er hemma allihop, och låt oss resa i lugn och ro.
Uppdatering: Jag fick en fråga på mejlen av en bekant om hur jag gått till väga med beställningar av biljetter och dylikt. Tänkte att jag väl lika gärna kunde lägga ut svaret här också:
Jag köpte våra interrailbiljetter på Interrails sajt, och köpte sedan sittplatsbiljetter på de olika ländernas egna nationella tågsajter i Polen, Tjeckien och Tyskland, de har engelska varianter allihopa och funkade att använda i mobilen (jag hade inte med mig min dator på resan). Det ska gå att köpa sittplatsbiljetter på ganska många sträckor i interrails egen app Railplanner, men jag tyckte inte att den fungerade så bra att använda på det sättet, de sträckor jag testade hittade jag inte. Enklare att bara ange de olika resrutterna i Railplanner (det måste man göra om man reser med mobilt interrail vilket vi gjorde denna gång), och sedan visa upp sittplatsbiljetterna som separata biljetter från mejlbekräftelserna, man får oftast en QR-kod som konduktörerna lätt kan scanna av. Startresan ner till Helsingfors och hemdygnsresan Hamburg-Kiruna var de enda jag hade köpt i förväg (hade till och med skrivit ut papperskopior som jag tog med i ryggsäcken). Men som sagt, allt annat skötte jag i mobilen, likaså hotell- och lägenhetsbokningar, jag bokade allt via Booking.com med några dagars framförhållning.
I veckan släpptes seminarieprogrammet till Bokmässan, och för första gången deltar jag detta år i en av mässans egna programpunkter. Det krävdes så klart att ”Ljud” blev ett officiellt mässtema för att så skulle ske. Hur som helst – det ska bli kul! Seminariet arrangeras torsdag 28/9 kl 14-14.45, och beskrivs så här på mässans sajt:
Ljudbok, ljudlitteratur och ljudboksläsare
Under de senaste åren har ljudboken blivit ett format att räkna med på bokmarknaden. Den har i sin tur öppnat för nya sätt att tillgodogöra sig litteratur, men också skapat nya former av texter, specialskrivna för att konsumeras i ljudformat. På vilket sätt kan vi tolka och förstå de nya förutsättningarna för litteraturen skapad för ljudbokens format, så kallade ”Born Audios”? Hur skiljer sig en ljudboksläsare från en bokläsare? Medverkande: ljudboksforskaren Sara Tanderup Linkis, författaren Daniel Åberg och förläggaren Fredrik Olsson. Programledare: Julia Pennlert, ljudboksforskare.
Utöver det så vet jag hittills att jag ska delta i ett samtal på Storytels scen på lördagseftermiddagen, men detaljerna kring det är inte riktigt klara. Så här såg det ut när jag intervjuades på samma scen i fjol av min förläggare Hanna Håkansson:
Jag går in i påsken med en ovan känsla av frid. Det senaste året har jag brottats med ett bokmanus som bara svällt i omfång. Trots en föresats att jobba utifrån ett disciplinerat schema med en noga planerad synopsis och ett strikt kapitelschema, slutade det med att mitt textdokument jäste över alla bräddar och att deadline efter deadline spräcktes.
I de tidiga diskussionerna med min förläggare hade jag utlovat ett manus på en halv miljon tecken – vilket motsvarar ungefär en pappersbok på 350 sidor – men innan jag satte den avslutande punkten i början av förra veckan hade jag under resans gång producerat det dubbla. Visserligen hade jag även strukit en del av det skrivna längs vägen, men det som landade med en tung duns i min förläggares inkorg var ändå 60 procent längre än vad jag hade utlovat – hon fick ett manus på 800 000 tecken i stället för 500 000.
Jag våndades en god stund innan jag tryckte på sänd – det är trots allt rätt stor skillnad på siffrorna fem och åtta. Mitt garage är exempelvis fem meter djupt, vilket gör att jag i teorin med en decimeters marginal kan köra in min Volvo kombi där. Skulle jag en dag drabbas av akut personlighetsförändring och byta in Volvon mot en limousin – en biltyp som av en händelse ofta råkar vara just åtta meter långa – förstår alla att jag skulle ställas inför ett rejält problem om jag försökte ställa den i garaget. Siffror spelar roll.
Men spänningsromaner mäts inte i meter, utan har andra måttstockar. Och även om jag som sagt våndades, tryckte jag trots allt på sänd. Få böcker är exakt lika långa, det finns en töjmån som författare kan förhålla sig till rätt fritt.
På tiden när bokbranschen var främst fysisk påverkade sådant här mer. En bok som är 560 sidor lång (vilket 800 000 tecken ungefär resulterar i) blir oundvikligen dyrare att trycka, frakta och lagerföra än en på 350. Det har dock aldrig varit så att priset gått hand i hand med omfånget enligt en exakt skala, tvärtom blir skillnaden i försäljningspris i bokhandeln förvånansvärt liten – bokköparna har helt enkelt aldrig varit så pigga på att betala böcker utifrån längd.
Låt mig ta ett aktuellt exempel – jag skrev i fjol en mycket uppskattande text i de här spalterna om Pascal Engmans och Johannes Selåkers kriminalroman Till minne av en mördare. Den är i tryckt form 583 sidor, och kostar i nuläget 259 kronor att köpa hos Adlibris i inbundet format. Uppföljaren Skammens väg har precis getts ut och är bara 358 sidor, men kostar trots det 239 kronor hos Adlibris. Skillnaden i längd är närmare 40 procent, men priserna skiljer sig bara med 8 procent.
Men vad har det här med min känsla av påskfrid att göra? Jo, det visade sig nämligen att min förläggare inte alls hade baxnat när hon skådat teckenräknaren i mitt romandokument. I stället fick jag förslaget att såväl en prolog som en epilog skulle kunna läggas till, för att tydligare koppla samman historien med det som är tänkt att ske i nästa del (det är tänkt att bli en trilogi).
När jag hämtat mig från chocken och frågade varför det inte var ett problem att manuset var 60 procent längre än vad vi ursprungligen pratat om, sa hon helt ärligt att vi faktiskt alla tjänade på att berättelsen blev längre. Det här är en bok som främst kommer att lyssnas på, och i de digitala strömningstjänsterna är ersättningen till författare och förlag direkt avhängig bokens omfång, en lyssning på en bok som är 16 timmar ger dubbelt så hög ersättning jämfört med en bok på 8 timmar. Så länge jag skrev bra och medryckande, fick jag i princip skriva hur långt jag ville, blev budskapet.
Nu kommer jag visserligen ändå att under redigeringsfasen försöka hyvla ner min historia lite grann – jag vägrar ha dödkött hängande kvar bara för att tjäna några kronor extra – men det här sättet att räkna på ställer onekligen en del gamla sanningar inom bokbranschen på ända. Tidigare kunde förlagen inte ta betalt fullt ut för riktigt långa böcker, men nu tjänar de tvärtom mer på att ge ut sådana jämfört med korta.
Räkna alltså med fler tegelstenar framöver. Åtminstone digitala sådana.
Då var fyran ute, och den fick en femma! Nu har den fjärde och avslutande delen i min lättlästa Avbrottet-serie kommit ut, och Vi mot mörkret som den heter fick full pott i betyg från bibliotekens inköpstjänst BTJ! Det är första gången jag tilldelas en femma, de tidigare delarna har fått fyror. Kul!
Så här stod det bland annat i omdömet:
Daniel Åberg har lyckats utmärkt med denna välskrivna dystopiska serie och visar på ett spännande och tydligt sätt hur sårbart vårt samhälle är och hur viktigt det är att goda krafter samarbetar. De fyra böckerna måste läsas i ordning och tillsammans bildar de en fantastisk berättelse.
Bibliotekstjänst häfte 9/2023. Betyg: 5/5
Hoppas många vill läsa den rafflande upplösningen om hur vännerna Elis och Tora ska lyckas bemästra de mörka krafterna i en strömlös värld (kriminalitet alltså, inte demoner…). Eller som det står på baksidestexten: En dystopisk thriller om en laglös värld där all elektronik är förstörd. Hela serien finns att köpa från Hegas förlag och hos nätbokhandlare som exempelvis Bokus.
