Storytels topplista – en djupdykning

Dags för lite topplistenörderi i samband med att det är dags att summera Nära gränsen-månaden.

Så här såg topp 50 ut hos Storytel i går, torsdag 1 augusti:

1. Förföljda av Lotta Luxenburg, inläst av Maria Lyckow
2. Hannah – en släktsaga: Krigstid av Laila Brenden, inläst av My Holmsten
3. Ingen lämnas kvar av Dag Öhrlund, inläst av Stefan Sauk
4. Döden under ytan av Anne-Marie Schjetlein, inläst av Katarina Ewerlöf
5. Skamvrån av Sofie Sarenbrant, inläst av Katarina Ewerlöf
6. I fikonträdets skugga av Camilla Davidsson, inläst av Viktoria Flodström
7. Fjällrosor: Återförening av Laila Brenden, inläst av Gabriella Boris
8. Blodspengar av Johan Kant och Anders Gustafson, inläst av Katarina Ewerlöf
9. Kalla fötter avsnitt 1 av Karin Janson, inläst av Frida Hallgren
10. Nära gränsen avsnitt 25 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
11. Nära gränsen avsnitt 27 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
12. Nära gränsen avsnitt 26 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
13. Ornömordet av Louise Björnlund, inläst av Gunilla Leining
14. En sommar av David Baldacci, inläst av Gunilla Leining
15. Försvunnen av Lotta Luxenburg, inläst av Maria Lyckow
16. Midsommarmord av Owe Liljeberg, inläst av Ludvig Josephson
17. Villa Havsbris av Caroline Säfstrand, inläst av Gunilla Leining
18. Krönikan om Ylva Alm: Silverådern av Ida S Skjelbakken, inläst av Katharina Cohen
19. Nära gränsen avsnitt 28 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
20. Besökaren av Dag Öhrlund, inläst av Stefan Sauk
21. Thea del 12: Glädjetårar av Trine Angelsen, inläst av Maria Lyckow
22. Allt jag fått lära mig av Tara Westover, inläst av Katharina Cohen
23. Där inga ögon ser av Dag Öhrlund, inläst av Stefan Sauk
24. Tryggare kan ingen vara av Dag Öhrlund, inläst av Stefan Sauk
25. Spårlöst av Lotta Luxenburg, inläst av Maria Lyckow
26. Nära gränsen avsnitt 29 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
27. Bakom stängda dörrar av B A Paris, inläst av Kerstin Andersson
28. Monstret och Miraklet – Tiden innan av Åsa Erlandsson, inläst av Anonym och Åsa Erlandsson
29. Nära gränsen avsnitt 30 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
30. Hannah – en släktsaga: Livskraft av Laila Brenden, inläst av My Holmsten
31. Nära gränsen avsnitt 24 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
32. Gunillas man försvann av Gunilla Söderholm och Ulla-Lene Söderholm, inläst av Charlotta Jonsson
33. Se till mig som liten är av Dag Öhrlund, inläst av Stefan Sauk
34. Monstret och Miraklet – Händelsen av Åsa Erlandsson, inläst av Anonym och Åsa Erlandsson
35. Harry Potter och de vises sten av J K Rowling, inläst av Björn Kjellman
36. Ta mig tillbaka av B A Paris, inläst av Kerstin Andersson
37. Monstret och Miraklet – Framtiden av Åsa Erlandsson, inläst av Anonym och Åsa Erlandsson
38. Klädpoker – erotisk novell av Alexandra Södergran, inläst av Fredrika Eriksson
39. Broder Jakob av Emelie Schepp, inläst av Gunilla Leining
40. Döden vid ån av M Levin Blekstad, E Eriksson, R Grandin, M Östnäs och S Piehl, inläst av Anna Maria Käll
41. Nära gränsen avsnitt 1 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
42. Nära gränsen avsnitt 23 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
43. Döden kvittar det lika av Anne-Marie Schjetlein, inläst av Mats Eklund
44. Nära gränsen avsnitt 31 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
45. Jakten på Kapten Klänning av Jonas Trolle, inläst av Martin Wallström
46. Fjällrosor: Vittnet av Laila Brenden, inläst av Gabriella Boris
47. Nära gränsen avsnitt 22 av Daniel Åberg, inläst av Lo Kauppi
48. Liten tvåa med potential av Camilla Davidsson, inläst av Viktoria Flodström
49. Döden ingen ser av Anne-Marie Schjetlein, inläst av Katarina Ewerlöf
50. Krönikan om Ylva Alm: Överfallet av Ida S Skjelbakken, inläst av Katharina Cohen

(Barnböcker är bortsorterade ur listan på samma sätt som de presenteras i en separat lista i de officiella topplistorna hos Svensk Bokhandel)

De sex mest lyssnade titlarna på Storytel torsdag 1 augusti 2019.

Bortom mina Nära gränsen-bravader finns det en del intressanta saker att se genom att studera topplistan. Här kommer några noteringar:

• De norska släktkrönikeböckerna går fortsatt starkt hos Storytel – något de inte verkar göra hos konkurrenten Bookbeat. 7 av 50 titlar på Storytels topp 50 tillhör släktkrönikorna Hannah, Fjällrosor, Thea och Krönikan om Ylva Alm i detta nu, och vad jag kan se finns inte en enda av dessa på Bookbeats topp 100 (om det inte är så att de sorteras bort av någon anledning, såväl Hannah, Fjällrosor som Ylva Alm ges ut av Storytels eget ljudboksförlag Storyside, och det är väl inte helt omöjligt att Bonniers/Bookbeat döljer Storytel/Storysides titlar på samma sätt som Storytel döljer Bonniers titlar). Eller så gör de inte det, och de här släktkrönikorna är helt enkelt bara Storytelfenomen. Det skulle mycket väl kunna vara så, då det var Storytel som ”skapade” framgången för dem i svallvågorna av den enorma succé de fick med Margit Sandemos Sagan om isfolket-serie (som Storytel i flera år hade exklusivitet på). När alla 47 Isfolket-delarna var utgivna sökte man en ny långkörare, och fann den i Anne-Lise Boges Malin på Granlunda-bokserie som gavs ut i 26 delar, vardera lite drygt sex timmar lång. Dessa blev dunderframgångar hos Storytel (när Virus 4 peakade som femma på topplistan i april 2018 låg Malin på Granlunda del 23 och 22 som etta respektive fyra på samma lista), och i svallvågorna av Granlunda har man sedan sökt nya, liknande serier. Uppenbarligen går även dessa bra.

• Ettan på listan Lotta Luxenburg är Lind & Co:s senaste ljudbokskomet. Sveriges piggaste förlag när det kommer till digital utgivning har varit oerhört duktiga på att plocka upp författare som inte gjort något direkt väsen av sig i tryckt format och skapat succéer av dem som ljudböcker (som Mikael Ressem, Samuel Karlsson och Lotta Lundh tidigare, exempelvis). Lotta Luxenburg har tre titlar på topp 25 i detta nu, och endast hennes debut Försvunnen från 2013 har getts ut i fysisk form (på det lilla Smålandsförlaget Isaberg). Återigen är skillnaden mellan Storytel och Bookbeat slående – hos dem återfinns Storytels etta Förföljda först på plats 50.

• Tidigare i år talades det i media om att erotik går bra i digital form eftersom man inte behöver skylta med vad man lyssnar på i sina lurar eller läser på sin e-boksskärm. På Storytels topp 50 finns dock i detta nu bara en erotisk titel, så den spaningen känns lite sisådär (vilket även Förlagspodden poängterat i ett avsnitt tidigare i somras).

• Dag Öhrlund – också en Lind & Co-författare – har hela sin deckarserie om polisen Ewert Truut på topp 50-listan (vilket mycket väl kan bero på att Storytel puffat rätt hårt för Truut under sommaren eftersom man fick den femte delen i serien exklusivt det första halvåret). Det medför även att Stefan Sauk har flest titlar som inläsare på listan, men med tanke på hur poppis Sauk är överlag som inläsare är jag ändå lite förvånad över att han i nuläget inte har någon annan titel på listan utöver Öhrlund-böckerna. Fyra titlar har Katarina Ewerlöf, Gunilla Leining och Maria Lyckow. Ja – visserligen har min inläsare Lo Kauppi hela elva i och med att det finns så många Nära gränsen-avsnitt på topp 50, men det är ju trots allt bara en bok, uppdelad i kortare delar.

• Fördelat på genre ser de 50 titlarna ovan ut så här (baserat på min egen bedömning): 19 spänning, 11 följetong (det vill säga Nära gränsen), 7 släktkrönikor, 6 fakta, 5 feelgood, 1 fantasy samt 1 erotik. Dock skulle listan så klart se lite annorlunda ut om jag bara gav en plats åt Nära gränsen, det är ju trots allt bara en bok, uppdelad i totalt 31 avsnitt (samtliga avsnitt fanns den 1 augusti bland Storytels 100 mest lyssnade, tror att avsnitt 6 som av någon okänd anledning låg sist fanns på plats 93). Ger man de elva Nära gränsen-platserna bara en notering, och klassificerar denna som spänning, får man en topp 40-lista med följande fördelning: 20 spänning, 7 släktkrönikor, 6 fakta, 5 feelgood, 1 fantasy samt 1 erotik. Den brett spridda spaningen i media från tidigare i år som sa att feelgood är den nya deckaren visar sig alltså också vara rätt svajig (vilket för övrigt Förlagspodden var inne på i samma avsnitt som de kritiserade det där påståendet om erotiken).

• Ja, även den där topp 40-fördelningen blir en liten gnutta svajig eftersom den tredelade Storytel Original-dokumentären Monstret och Miraklet – som jag klassificerat som fakta – också skulle kunna räknas som en titel i stället för tre – men vi låter den detaljen vara, okej? Någon måtta får det vara.

• Vilka förlag kommer titlarna ifrån på de olika ljudbokstjänsterna? Om man nöjer sig med att jämföra topp 10 på Storytel och Bookbeat ser det denna dag ut som följer: Storytel har 3 Lind & Co, 2 Storyside, 2 Storyside/Storytel Original, 1 Printz Publishing, 1 Bokfabriken och 1 Bookmark. Bookbeat har å sin sida 8 Bonnier Audio, 1 Bookmark och 1 Natur & Kultur. Att sia om hur listorna sett ut om det inte pågått en konflikt mellan Bonniers och Storytel är så klart omöjligt att säga, men klart är hur som helst att den får praktiska konsekvenser.

Okej, nog med listnörderi. Från och med i dag räknas för övrigt Nära gränsen som en färdig serie (alla delar är ju publicerade), vilket får resultatet att alla avsnitt utom förstaavsnittet suddas bort från topplistan. Topp tio-placeringarna är alltså därmed historia för den här gången, seriens första avsnitt peakade för flera veckor sedan.

——

Uppdatering: Lyfte fram Lars Rambes kommentar nedan gällande erotiken till ett eget inlägg.

Semesterprojekten

Semesterns projekt börjar mer eller mindre bli färdiga. Förrådet är färdigommålat, jag har åtminstone hjälpligt lagat ett par trasiga tegelpannor uppe längs taknocken, målat om ett fönster som börjat flaga och även det lilla taket ovanför dörren. Och i dag blev även uteplatsen klar, i juli månads sista sekund.

Ett fönster återstår att måla innan jag är nöjd. Och ett par tegelpannor på det utskjutande taket ovanför Tages rum borde också bytas, men frågan är om jag klarar det utan en skylift eller något annat avancerat sett till att takstegen finns på husets andra sida och det finns gränser för hur våghalsig jag vågar vara, även säkrad med rep. Vi får se.

Och gräsmattan behöver verkligen klippas. Kanske ska fokusera på det först. Minst farligt så.

Sommarlov

Ägnar de lediga sommardagarna mest åt målande av förrådet – gammalt gult ska bli nytt grönt – och förhoppningsvis blir det klart senare i dag eller i morgon. Dock finns det ju gränser för vad man orkar ta sig an i värmen, vilket sinkar takten.

Det arrangerades loppis hos mommon och moppon i onsdags, vi var där och hjälpte till. Den var välbesökt och uppskattad, och Ejda sålde sexton teckningar av sin kattkonst (köparna fick med sig en stickling hem på köpet), och vi avslutade dagen med att köra ett par lass till soptippen. En permanent loppis håller nu på att inredas i det gamla sommardagiset på morföräldrarnas gård, som Ejda och kusinen Hjalmar är väldigt peppade på att sköta.

I går och i dag hänger vi på badstranden vid Nikkimäinen norr om byn där Vittangiälven går samman med Torne älv. Skriver dessa rader från filten på stranden samtidigt som Tage badar och Ejda bygger en vallgrav.

Ejda har för övrigt även börjat med gatukonst. Snart börjar hon väl ränna runt byn och tagga väggar också.

Lo Kauppi berättar om sitt inläsningsarbete

Mer om min senaste ljudbok! (Och en del andra ljudböcker.)

Lo Kauppi fick besök i inspelningsstudion när hon läste in min Nära gränsen, vilket nu blivit en tiominutersfilm på Storytels Youtubekanal Snacka om ljudböcker. Hon berättar bland annat om hur det går till när hon gör sina inläsningar, hur hon tänker kring dialekter samt berättar lite om vilka av de böcker hon läst in som gjort störst intryck på henne, däribland Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis, Karin Smirnoffs Vi for upp med mor och Malin Persson Giolitos Störst av allt. Och vi får även höra när hon gör en del av inläsningen av min bok, vilket av en slump (eller antagligen inte) råkar vara en snutt av avsnitt 25 som lades ut i dag.

Jag tycker att Lo har gjort ett toppenjobb med Nära gränsen, och hon var därtill väldigt engagerad i arbetet inför att inspelningen startade, var väldigt noga med att jag skulle berätta varifrån de olika personerna kom och vad de hade för bakgrund och liknande detaljer, så att hon skulle kunna gestalta dem på rätt sätt. Det tycker jag att hon har lyckats ypperligt med.

Recension: Poetisk polisdeckare i västerbottniskt 1950-tal

Nedanstående litteraturrecension publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 29 juni:

——

Västerbottensbördige poeten Stig Andersson debuterar som deckarförfattare med en spännande polishistoria målad i koncisa vackra penseldrag.

Stig Andersson
Myrgöreln
Bokförlaget Tufvan

Myrgöreln är en ovanlig debut. Västerbottenbördige författaren Stig Andersson har som poet gjort avtryck i sydligaste Norrland, men hittills lämnat få spår efter sig i hembygden. Med detta lågmälda insteg på kriminalromanens bana lagom till 75-årsdagen ändras detta.

Stig Andersson föddes och växte upp i Skellefteå och utbildade sig i Umeå. Trots ett långt författarliv är han antagligen okänd för de flesta västerbottniska läsare. Efter utbildningen drog Andersson söderut och hamnade i Gävle, en stad han därefter förblivit trogen och arbetat i som socialarbetare under hela sitt yrkesliv.

Vid sidan av arbetet har han diktat. Starten kom med Kylskåpsblues 1973 och bredast nådde han 1986 med Älven, som bland annat premierades med Rörlingstipendiet (som Norrlands litteraturpris hette fram till 2008). Med åren har det blivit totalt nio poesisamlingar, senast 2016 års I själ och hjärta där han samlade kortdikter av japanskt och kinesiskt snitt.

I Gästrikland har han länge tillhört samma ”scen” som den lokala författarprofilen Bernt-Olov Andersson, som också tagit bildporträttet på Stig Andersson som pryder insidan av bokens baksidesflik.

Västerbotten har förekommit även i Anderssons poesi, men i förstlingsverket i långform återvänder författaren till sina geografiska rötter fullt ut. Myrgöreln är en berättelse från en västerbottnisk älvdal i mitten av 1950-talet i den fiktiva byn Långsvedjan, dit kommissarie Allan Bengtsson från mordkommissionen i Stockholm anländer med några mannar efter att ett man brutalt dräpts. Iklädd vit kostym har han skjutits så illa i ansiktet att hans identitet inte kunnat fastställas. Vem är mannen? Varför har han mördats? Och vem kan ha gjort det?

Sakta börjar den tillresta polismannen nysta genom hembesök i traktens gårdar, otaliga kaffetårar i vedspiskök där ekon från 1800-talet ännu kan höras.

Tiden som Andersson förlagt berättelsen i är väl vald, en brytpunkt mellan det gamla och det nya. Kommissarien får så klart stå för det nya, han är omvärlden som tränger sig på, men någon egentlig kollision sker aldrig, författaren är noga med att aldrig göra schabloner av människorna han skildrar längs vägen fram mot gåtans lösning.

Kommissarien bär på en lågmäld mollton, lite som myrgöreln själv, det västerbottniska namnet på storspoven, vars uppbrutna sång med sorgesam klang Bengtsson flera gånger lägger märke till och berörs av, även om han vid ett tillfälle kallar dess drillande astmatiskt. ”Något som ville bli lyssnat till”, konstaterar han. ”Kanske ett spörjande. Något nästan andligt.”

Redan på försättsbladet är författaren tydlig med vad för typ av historia vi har att vänta oss – ”Berättelse om ett brott” står under titeln, men även om orden ekar av det ”Roman om ett brott” som Sjöwall/Wahlöö myntade redan på 1960-talet, är ”Myrgöreln” långtifrån en gängse kriminalroman, trots att handlingen till det yttre utan tvekan är en polisdeckare.

Men Stig Andersson har andra anspråk än att bara berätta en spännande historia. En poet som med vackra, koncisa penseldrag ofta skildrat naturen i sin diktning glömmer inte det bara för att han byter genre, och resultatet blir därför en historia som genomgående bjuder på fina blickar för miljöer och stämningar.

Att dialogen är skriven på dialekt bör nämnas. Men det är genomgående bara lokalinvånarna som begåvats med detta, stockholmaren Bengtsson talar en felfri rikssvenska som jag tycker ger samtalen viss slagsida. Om nu västerbottniskan ska skrivas ut som den talas – eller talades i Anderssons ungdom, kanske snarare – bör då inte stockholmskan göra det också? Visst, kommissarien är sprungen ur det byråkratiska, korrekta Myndighetssverige, men den totala renons på språkliga egenheter som Bengtsson och hans kollegor uppvisar gör mig ändå lite förbryllad.

Oaktat denna detalj – Myrgöreln är en väldigt fin romandebut. Hoppas veteranen Stig Andersson har fått blodad tand.

Gäst i Snacka om ljudböcker

Jag skrev om Storytels litteraturprogram Snacka om ljudböcker när det hade premiär i april, och i det fjärde, senaste avsnittet är jag gäst! Programmet spelades in för några veckor sedan i en studio i Stockholm, och det var väldigt roligt att medverka. Vi snackar Nära gränsen, Virus och när jag spelade in ljudboksversionen av min roman Vi har redan sagt hej då i vårt eget källarförråd, och tvingades pausa varje gång någon spolade i en toalett i huset, vilket annars skulle ha hörts på inspelningen. Good times! Bortsett från intervjun med mig är temat för avsnittet true crime.

Tycker faktiskt att programmet överlag är rätt bra. Alltså inte bara mitt avsnitt, utan även de tre tidigare. I dessa har Anna Jansson, Jenny Colgan och Emelie Schepp varit gäster. Fint sällskap!

Programledare är Jenny Zunko som är content manager på Storytel, och bokbloggaren Sincerely Johanna är fast panelmedlem (den andra panelmedlemmen roterar lite bland Storytels personal).

Om kritik av kritiken, nio år senare

Har ju helt glömt bort att återpublicera vårens sista krönika från Västerbottens-Kuriren här i spalterna. Följande krönika publicerades på VK:s kultursida lördag 25 maj:

——

Får man som föremål för kritik ställa sig upp och kritisera den som kritiserat? Debatten dyker med ojämna mellanrum upp, nu senast i vår när två händelser kunde fogas samman till en större berättelse.

Dels var det Göteborgs stadsteater som högg tillbaka på ledningsnivå mot en pjäsrecension i Göteborgs-Posten, och dels var det musikkritikern Nicholas Ringskog Ferrada-Noli som i sin blogg i skarpa ordalag kritiserade recensioner han fått för sin bok Dröm och skådespel – en introduktion till opera. Debatten har sedan förts på många kultursidor – även denna – och ett sammanvägt svar på min inledande fråga är väl att ja, det får man – typ, men vore det inte för nätet och sociala medier så hade vi kanske sluppit det mesta av det.

Som vanligt är det internets fel, alltså.

I debatten har jag dock inte sett någon författare skriva om sin syn på saken. Då jag dessutom är en författare som har ägnat mig åt det här oskicket, så tänkte jag helt opåkallat ge min åsikt.

Kort bakgrund: När min andra roman Vi har redan sagt hej då gavs ut 2010 gjorde jag det som ett egenutgivningsprojekt, jag ville undersöka hur långt jag som halvetablerad författare kunde nå själv i en bokbransch stadd i teknisk förändring. Förutom pärsen att skriva själva boken gav jag mig på att även redigera den, sätta inlagan, formge omslaget, skapa e-boken, läsa in samt redigera ljudboken och därefter även sköta marknadsföring och inte minst posthantering på egen hand. Allt dokumenterades – såväl framgångar som motgångar – på min egen blogg.

Till det här hörde även att dokumentera utfallet, och där var kritiken som romanen fick en viktig beståndsdel. Alltså länkade jag till, samt kommenterade, alla recensioner jag fick i såväl traditionell press som hos bokbloggare.

Jag vill verkligen kunna hävda att jag var hundraprocentigt rakryggad och neutralt redovisande i det jag skrev. Men när jag nu snart ett decennium senare tittar på de här genomgångarna, ser jag ändå att jag var mer benägen att försöka förklara mig själv i mina kommentarer till negativa recensioner, jämfört med de positiva. Det ÄR svårt att betrakta sig utifrån och hur ödmjuk jag än inbillar mig vara så går det att se att jag i ett par fall hamnade i försvarsställning.

Med det sagt ångrar jag ändå inte de här genomgångarna, oskrivna regler om att aldrig gå i svaromål just när det gäller kritik mot ett konstnärligt verk man skapat blir lätt absurda i en värld där folk i övrigt har högljudda åsikter om allt och alla. Visst vore det kanske skönt om det fanns fredade zoner, men i praktiken blir det omöjligt att upprätthålla.

Däremot tycker jag att det är tråkigt att det är just det högljudda som gång efter annan går hem vilket gör möjligheterna till resonerande samtal så begränsade. På ett plan var inte de recensionsgenomgångar som Ringskog Ferrada-Noli gjorde för sin operabok särskilt annorlunda mina egna, men tonläget är betydligt mer konfrontativt och spetsigt, helt i linje med vad som anses behövas för att nå ut samt – omedvetet eller medvetet – bli en viktig ingrediens i en debatt på landets kultursidor.

Men en korvspadsvarm kulturdebatt som resultat är väl en sak. När beteendet skruvas upp ytterligare några varv blir det olyckligt på allvar. När P1-programmet Medierna gjorde ett inslag om kritikdebatten, lyfte Gunilla Brodrej på Expressen exempel på där influencers i sociala medier mer eller mindre aktivt bussat sina tiotusentals följare på recensenter som misshagat dem. I sådana fall har ju gränsen för rimlighet passerats för länge sedan.

Men vad är rimligt då? Jag vet inte. I mitt fall resulterade genomgångarna i en småsyrlig notis i Gävletidningen Arbetarbladet författad av kulturredaktören, och en ganska lång kommentarstråd till ett av mina blogginlägg där jag och fyra, fem personer uttryckte varierade åsikter i vad jag tyckte var hövlig ton.

Det kanske kan vara lagom?

Sommarmötet på Hola i Prästmon

Fin helg på Hola folkhögskola i byn Prästmon i Ångermanland, där vi i Norrländska Litteratursällskapet arrangerade vårt traditionsenliga sommarmöte och delade ut Norrlands litteraturpris, som i år gick till Linnea Axelssons prosalyriska verk Aednan samt Anna Sundström Lindmarks och Elisabeth Widmarks serieroman Vi skulle segla runt jorden.

Norrlitts ordförande David Väyrynen intervjuar Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark om deras fina serieroman ”Vi skulle segla runt jorden”.

Sommarmötet som sådant bestod i en tvådagars workshop i skrivande under ledning av författaren Therése Söderlind, som själv har sina rötter i trakten och har skrivit romanen Vägen mot Bålberget, som beskriver de fruktansvärda häxprocesserna i området åren 1674-1675 där 71 människor (nästan samtliga kvinnor) dömdes till döden för trolldom och samröre med djävulen och avrättades och brändes på bål. Så här skrev jag på Instagram om den guidade turen:

”Här brann häxbål 1675. Kvinnor dog. Män dömde. Tidens tro drabbar människan.” Vi blev guidade från Torsåkers kyrka upp till Bålberget i går eftermiddag, dit 71 människor (nästan alla kvinnor), föstes upp för att avrättas och brännas efter att ha fått sina domar om trollkonst och samröre med djävulen upplästa för sig i kyrkan sex kilometer bort. Fortfarande när minnesstenen restes 1975 ville inte en av de tre församlingar som varit ansvariga för massmordet kännas vid händelsen, varför stenen placerades i deras riktning så att texten blev dem en påminnelse.

Torsåkers kyrka i Prästmon, där sockenprästen läste upp domen mot de 71 personer som därefter avrättades uppe på Bålberget för trolldom och samröre med djävulen.
Uppe på Bålberget där halshuggningarna utfördes och bålen tändes. I bakgrunden syns minnesstenen.

Missförstå mig inte – det var en fantastisk guidetur. Men jag hade konstant svårt att andas under de två timmar den pågick. Människans inneboende grymhet upphör aldrig att förvåna.

I övrigt då? Fin joggingtur på fredagsmorgonen, roliga småfester såväl på fredags- som lördagskvällen och en otroligt vacker trakt. Ådalen spöar onekligen Tornedalen när det kommer till vyer.

Nära gränsen – varje dag även på Instagram

Varje dag under hela juli månad lägger Storytel ut en story på sitt Instagram-konto, som på något sätt ska symbolisera den dagens skeende i Nära gränsen. Ett kul grepp, som jag och två från Storytel var nere i Pajala och över till finska Kolari och fixade med under arton riktigt intensiva timmar i tisdags förra veckan.

Pajala kyrka var en av platserna vi plåtade vid förra veckan.

De första dagarna har det varit rätt alldagliga bilder, men i takt med att spänningen skruvas upp, kommer det att bli en del action och roliga bild- och videolösningar. Alla dagars innehåll är för övrigt inte ordnat ännu, det återstår några riktigt dramatiska som vi inte kunde få till förra veckan som jag har lovat att fixa, bland annat en som kräver att jag får fatt i en lastbil plus någon med lastbilskörkort. Får nog anlita svärfar Roger till det, han brukar kunna ordna det mesta i fordonsväg.

Två finska polisbilar, varav den ena ska volta in i skogen, tror jag dock inte ens att han kan ordna. Får kanske tänka om där.

Premiär i dag för Nära gränsen

I dag är det dags! Första avsnittet av Nära gränsen är släppt, och nu rullar ett avsnitt per dag ut under hela juli månad. Lyssnade själv på premiären nu på morgonen när vi rullade norrut med nattåget efter att ha spenderat helgen i Gästrikland, och om jag tillåts säga det själv så läser Lo Kauppi berättelsen fantastiskt!

Jag i centrala Pajala förra veckan. I helgen under Pajala marknad är det i runda slängar cirka 44999 fler människor på plats.

Men vad är då Nära gränsen, för er som missat det jag skrivit om den tidigare? Jo:

Det är marknadshelg i midnattssolens Pajala nära finska gränsen. 35-åriga Lisa Korhonen har för första gången på två år fått möjlighet att spendera en helg ensam med sin nioåriga son. Sedan hon förlorade vårdnaden har hon gjort allt för att ordna upp sitt liv och bevisa att hon är att lita på. Men när hon kallas in akut till sitt arbete på Puben, marknadsfestens stökiga mittpunkt, anar hon föga att ett par rånare som tidigare under dagen sprängt traktens enda bankomat rör sig i samma riktning. Efter att ha lämnat sonen Nils i vilorummet på Puben går Lisa ut till kassan, där hon möts av de två maskerade männen…

Snart är hennes son tagen som gisslan och Lisa är huvudperson i en internationell gränskonflikt. För varje timme som går blir insatserna högre. Lisa vet bara en sak – hon tänker inte förlora Nils igen, kosta vad det kosta vill.

31 avsnitt som sagt, varje del är cirka 25 minuter lång, i vad som är Storytels första ”julikalender”. Ni som gillat mina ljudboksserier Virus och Smittad lär känna igen er – tempot är detsamma, antalet cliffhangers är otaliga och rollfigurerna lika enkla att fatta tycke för (hoppas jag!). Vad Nära gränsen saknar är de dystopiska inslagen – inte ett superaggressivt laboratoriemuterat virus som ödelägger civilisationen så långt ögat når. Bara gripande action och raffel vid den svensk-finska gränsen i timmarna tolv (vilket också är det antal timmar berättelsen utspelar sig under).

Verklighetens Pajala marknad går av stapeln helgen som kommer. Förhoppningsvis blir den inte lika traumatisk för Tornedalen som den version jag målar upp i Nära gränsen.

48-timmarsgränsens begränsning

På tal om mitt följetongsinlägg häromdagen, då jag skrev om DN:s sommarföljetong Jamåhonleva av Anders Roslund, och nämnde den uppenbara risken att man skulle missa någon del av följetongen om man valde att lyssna på den som ljudbok, eftersom ljudavsnitten försvinner 48 timmar efter att de har lagts ut?

Jag personligen klarade mig i fyra dagar. Sedan drog vi ut på resa ner till Gästrikland, och kravet på att gå in i DN-appen varje (eller åtminstone varannan) dag glömdes bort. Gick slutligen in alldeles nyss, och såg att endast avsnitt sju och åtta finns tillgängliga. Alltså kommer jag att få läsa del fem och sex med ögonen om jag vill komma ikapp och sedan fortsätta lyssna.

Kommer jag att göra det? Ja, det tror jag, åtminstone den här gången. Men om jag missar flera gånger? Vi får väl se, men tveksamt, gissar jag.

Dubbelt upp i norr – även artikel i Norrbottens-Kuriren i dag

Artikeln i NSD om Nära gränsen som jag länkade till i går publicerades i papperstidningen i dag torsdag, då även Norrbottens-Kuriren tryckte sin artikel om min följetongsbok. Hundraprocentig lokaltidningstäckning i Norrbottens län i dag, således.

Eller nej, nu ljuger jag, Haparandabladet finns faktiskt också, liksom Piteå-Tidningen. Men hundraprocentig täckning i de Luleåbaserade tidningarna med länstäckande ambitioner, åtminstone.