Författare och skribent
Jag var ju i Uppsala förra veckan och deltog i en samtalskväll på Teater Blanca under rubriken ”Förverkliga bokdrömmen”. Här har Eva Ludvigsen som var en av arrangörerna skrivit om evenemanget.
Det visade sig för övrigt att hennes make var ett stort Virus-fan. Alltid roligt att få höra talas om dem!
I dag gav Svenska Förläggareföreningen ut rapporten Ljudboken: Hur den digitala logiken påverkar marknaden, konsumtionen och framtiden, skriven av forskarna Hedda Hanner, Alice O’Connor och Erik Wikberg. Jag har spenderat morgonen med att läsa igenom luntan, som bjuder på en del slutsatser värda att uppmärksamma.
En intressant siffra som lyfts fram är att 46 procent av den svenska bokförsäljningen under första halvåret 2019 var digital – sett till volym, vill säga (intäktsmässigt stod digitalböckerna bara för 20 procent). Då kurvan för volymen för de digitala böckerna är kraftigt stigande, är det inte orimligt att tro att andra halvåret 2019 kommer innebära att den digitala läsningen/lyssningen faktiskt går om den fysiska. Vi befinner oss alltså i detta nu mitt i ett historiskt skifte.
En sak de själva trycker på, och som får sägas vara en smula överraskande, är slutsatsen att många väljer ljudboksformatet för att de vill ha sällskap – inläsarens röst minskar känslan av ensamhet och inger trygghet i lyssnaren. Det som ofta brukar lyftas fram som ett argument för ljudboken – att man kan göra andra saker samtidigt som man lyssnar – hittade forskarna betydligt mindre stöd för.
”Den starka kopplingen mellan sällskapsbehov och en positiv attityd gentemot ljudböcker är ett av studiens mest intressanta resultat. Det innebär bland annat att man inte bör förringa uppläsarens roll och betydelse för ljudbokslyssnaren”, skriver rapportförfattaren och Handelshögskole-alumnen Alice O’Connor i en kommentar.
En annan faktor som rapportförfattarna lyfter fram som en styrka för de digitala abonnemangstjänsterna för ljudböcker är deras ”testbarhet”, det vill säga att risken för att ångra ett köp är minimal, användarna kan enkelt byta till en annan bok utan extra kostnad om de inte gillar det de börjat lyssna på, vilket är betydligt svårare när man köper en bok i bokhandeln.
I rapporten anges detta som en ”sällan uppmärksammad” faktor, vilket jag inte håller med om. I de föreläsningar jag hållit om ljudbokens framväxt – nästa inplanerade är vid en konferens om biblioteksutveckling i de norrländska länen som Region Västernorrland anordnar i Sundsvall 4 oktober – är just lyssnarnas bristande lojalitet gentemot en påbörjad ljudbok det första jag lyfter fram.
Något jag däremot uppskattar att de lyfter i rapporten är frågan om ifall ljudböcker kannibaliserar på tryckt litteratur. Författarna skriver att de inte finner någon ”alarmerande risk för att digitala ljudböcker ska ha negativ inverkan på försäljningen av tryckta böcker”, och det tror jag det ligger en hel del i. Det går inte att argumentera rakt av för att en lyssnad bok är ett förlorat köp av en fysisk bok – jag personligen har under mitt dryga decennium som ljudbokslyssnare lyssnat på en hel drös böcker som jag annars inte skulle ha tagit till mig alls (det vill säga inte skulle ha köpt eller för den delen lånat på biblioteket). Men med det sagt har jag så klart ändå ”sluppit” köpa vissa böcker, eftersom jag lyssnat på dem i stället. Eller läst dem för den delen, det finns ju trots allt en bra inbakad e-boksläsare i ljudbokstjänsterna också, och Storytel har sin läsplatta Storytel Reader.
Jag blev intervjuad av en finlandssvensk journalist i går, som skulle skriva om den gryende finska ljudboksboomen inför Helsingfors bokmässa senare i höst. En av sakerna jag pratade med henne om, var just vad ljudböcker egentligen ersätter. För det tycker jag vi borde prata mer om än vad vi gör i dag. För mig är det nästan inte alls ”vanlig” bokläsning som fått stryka på foten, utan snarare radio- och musiklyssning. Jag lyssnar nästan aldrig på musik längre förutom när jag jobbar (vilket alltså innebär att jag poppar på i detta nu), utan har ersatt denna typ av lyssning med ljudböcker. Författarna för inget resonemang i rapporten om vad ljudboken ersätter, men de når i alla fall slutsatsen att böckers allt svagare ställning i människors liv snarare tar stryk av annan mediekonsumtion än av just ljudbokslyssning. De skriver: ”Företrädare för digitala abonnemangstjänster som uttalar sig om att den verkliga konkurrensen inte står mellan de olika abonnemangstjänsterna utan att det handlar om bokens och ljudbokens ställning gentemot andra medieformer, har stort stöd för sin tolkning.”
Hur som helst, intressant läsning överlag, med en fin historisk inledande genomgång också. Rapporten finns att ladda ner härifrån.
Nu ska jag skriva ljudbok.
Två självcentrerade kortisar:
I lördags intervjuade Boktugg mig om min stundande debut som lärare i ljudboksskrivande på Skrivarakademin. Bland annat kritiserar jag författare som vill ”funka som ljud” men själv inte ids lyssna för att lära sig.
I kväll medverkar jag vid en samtalskväll på Teater Blanca i Uppsala med rubriken ”Förverkliga bokdrömmen”, tillsammans med Alexandra Torstendahl från The Book Affair och Anna Levahn från Printz Publishing. Främst är det tänkt att jag ska anta egenutgivarens perspektiv och berätta om mina äventyr med Vi har redan sagt hej då från när det begav sig, men jag tänker att det nog även glider över en del i mina senare års erfarenheter i att skriva främst för digitala kanaler som ljud- och e-bok.
Jag har ju helt glömt att skriva om den lilla fjällvandring jag och min pappa gjorde i mitten av augusti.
Pappa kom upp med nattåget till Kiruna på lördagen vid lunch där jag hämtade honom med bilen, och vi körde upp till Björkliden två mil före Riksgränsen. På med ryggsäckarna, och vandringen uppåt kunde börja. Första kvällens mål var Låktatjåkko fjällstation, som med sina 1 228 meter över havet innebar en klättring på cirka 800 meter fördelat på en vandringsmil.
Väl framme tänkte vi att lyx kan vi ägna oss åt hemma, och struntade i att fjällstationen även är Sveriges högst belägna hotell och restaurang. I stället slog vi upp vårt tält och lagade mat på primusköket. Sedan var det bara att kliva in, rulla ut liggunderlag och sovsäck och krypa till kojs.
Söndagen vandrade vi mot Kårsavagge fjällstuga genom ett delvis snötäckt landskap ner mot och genom dalgången Latnjavaggi, där vi passerade forskningsstationen vid sjön Latnjajaure där det bedrivs klimatforskning i fjällmiljö. Efter en del vadande och klättrande uppåt nådde vi till sist en oerhört brant nedstigning innan vi var framme vi målet i dalen där STF-stugan låg. Den här kvällen valde vi lyxen: Stugtak över huvudet. Det var jag, pappa och två kvinnor i 60-årsåldern som kamperade ihop, de berättade att de skulle vandra tillsammans i en dryg vecka ner i sydvästlig riktning och över till Norge.
Måndagen mulnade det på rejält och regnade en del. Första målet var Abisko turiststation, till vilken det var en fjorton kilometer lång vandring genom ett med fjällmått mätt frodigt landskap. Första två tredjedelarna var rätt flacka genom dalgången längs med älven Abiskoeatnu, innan sista tredjedelens branta nedstigning genom skogsterräng vidtog. Vid den oerhört välbesökta turiststationen i Abisko – Kungsleden startar ju här – lämnade vi vår packning, och vandrade längs med Torne träsk på Rallarleden de åtta kilometrarna upp till Björkliden, där vi trötta, blöta och något medtagna efter dagens halvmara i fjällmiljö hoppade in i bilen och styrde kosan söderut mot hemmet i Vittangi.
Det var en jättefin tur! Tre dagars vandring kändes som en bra start för någon som aldrig vandrat förut (jag alltså, min pappa är en veteran), och miljön där uppe är ju nästan genomgående löjligt vacker. Rutten vi gick är dessutom ganska sparsamt vandrad om man jämför med de smärre horder av besökare som tar sig an den närliggande Kungsleden. Här kändes det faktiskt ofta som att vi befann oss i ren vildmark.
I min ljudboksserie Virus och fortsättningen Smittad kretsar så klart en del kring mysteriet med det virus som ödelägger civilisationen. Med tiden får lyssnaren (utan att avslöja för mycket) veta att det rör sig om en laboratorieutvecklad mutation av ett naturligt förekommande virus, som av misstag hamnar ute i samhället.
I den nya boken End Times: A Brief Guide to the End of the World skriven av den välmeriterade vetenskapsjournalisten Bryan Walsh, anger författaren just laboratorieframställda ”supervirus” likt det i Virus som det enskilt största hotet mot den moderna civilisationen de kommande decennierna. I en längre intervju med Washington Post från i går, som jag tagit mig friheten att Google Translate-översätta ett av svaren från, förklarar Walsh varför han ser just detta som mänsklighetens största fara i nuläget:
Men det finns sätt nu, till skillnad från tidigare, där smittor och patogener kan användas som vapen med förödande effekt, eller hur?
– Exakt, och det är väldigt angeläget. I själva verket är hotet från ”bioingenjörerade” patogener, med nya verktyg från biologi som genredigering och syntetisk biologi, enligt min uppfattning troligen det största existentiella hotet under de kommande decennierna. Det beror på att med dessa verktyg tar man det som redan är livsfarligt och möjliggör för oss att kringgå evolutionens egna gränser. Jag har ett exempel i boken av ett slags krigsspel som sätts upp av Center for Health Security vid Johns Hopkins University, där en miljöterrorgrupp tar ett förkylningsvirus och skarvar in virusgener från Nipah-viruset, som är en verklig patogen som finns i Sydostasien och dödar cirka 75 procent av de människor den smittar. Resultatet är ett supervirus, i avsaknad av bättre term; något som kan spridas som en förkylning men döda som Nipah. I Hopkins-scenariot dödar det hundratals miljoner runt om i världen och skapar total social kollaps. Och det som är särskilt oroande här är att det inte ens behöver vara tänkt som ett vapen. Du kan också bedriva legitim forskning – och det görs i detta nu – som använder dessa verktyg för att göra ett befintligt virus, som exempelvis fågelinfluensa, farligare. Detta arbete görs för att försöka förstå hur dessa virus kan komma att utvecklas och bli farligare ute i naturen i framtiden, men genom att skapa det i ett labb, även med de bästa avsikterna, inför du en existentiell risk i världen, eftersom sådant som skapas i ett laboratorium kan slinka ut, och också gör det.
I verkligheten finns det antagligen inga supervirus med möjlighet att slå ut civilisationen fullt så snabbt som i Virus, men jag vet ärligt talat inte om det är en så stor tröst att det på riktigt skulle gå lite långsammare. Hur som helst, hela intervjun är intressant och väl värt klick och läsning. Boken av Bryan Walsh går även att beställa från svenska nätbokhandlare.
Nu har de böcker som Bonnierförlagen hållit tillbaka sedan 1 april till följd av konflikten med Storytel börjat trilla in i Storytels tjänst. Alla titlar som getts ut efter att konflikten bröt ut är ännu inte på plats, men Camilla Läckbergs En bur av guld finns där – boken som folk först uppmärksammade konflikten på när den utan förklaring försvann ur Storytels kommande utbud någon dag före utgivningen. Likaså Fredrik Backmans Folk med ångest finns på plats. Däremot hittar jag inte Mari Jungstedts senaste Gotlandsdeckare Jag ser dig ännu, och inte heller Jonas Karlssons Regnmannen eller Jo Nesbøs Kniv. Men det är ju sagt att de ska komma senast 1 september, så det fortsätter med all säkerhet att fyllas på under veckan.
Likaså verkar nu Storytel ha slutat dölja Bonniers äldre titlar från sina topp- och kategorilistor. Går man in på Mest lyssnat någonsin-topplistan (som man kommer åt genom att gå in på ”Populära titlar just nu” och sorterar som ”Mest lästa någonsin”), återfinns nu tre äldre Lars Kepler-titlar på topp tio, och även en titel av Camilla Läckberg. Dessa titlar har inte synts där sedan konflikten bröt ut. De har dock hela tiden funnits att lyssna på hos Storytel, men man har varit tvungen att söka fram dem manuellt i sökrutan. Nu visas de alltså återigen i tipslistor och dylikt.
Normalläget återvänder alltså. Fred i vår tid!
——
Tillägg: Nej, min slängiga, spontana avslutningsmening ska inte tolkas som att jag trots det ingångna treårsavtalet förutser en batalj av världskrigskaliber mellan Bonniers och Storytel. Däremot är jag rätt övertygad om att striden mellan dessa parter gällande vem som ska diktera villkoren för framtidens svenska bokbransch – trots detta avtal – är långtifrån över.
Ska jag skriva en fortsättning på Millennium?! Nej, det ska jag nog med all säkerhet inte, men det var roligt att branschsajten Boktugg listade mig som en av sju kandidater till att bli författare av Millennium 7 – om en sådan ens kommer att skrivas, när nu David Lagercrantz med Hon som måste dö tar farväl av sin fortsättning på Stieg Larssons skapelse.
Beslutar sig Norstedts och Stieg Larssons familj för att fortsätta är jag rätt övertygad om att de lämnar över stafettpinnen till en kvinnlig författare. Men det var roligt att bli påtänkt!
Hade jag velat göra det, om erbjudandet kom? Absolut, även om det antagligen skulle ha gett mig grav prestationsångest.
Har lyssnat på nästan hela Hon som måste dö under helgen, och jag måste säga att jag till skillnad från vad vad jag hört och sett på en del andra håll tycker att den på det stora hela är riktigt bra. De som avfärdar Lagercrantz fortsättning med en fisförnäm fnysning och talar om ärekränkning och gravplundring tycker jag är rejält fel ute, jag har personligen svårt att tro att Stieg Larsson skulle ha haft något emot att hans rollfigurer levde vidare, och att det jag skrev i ärendet för fyra år sedan fortfarande håller.
Jag måste verkligen skriva bok i dag, ligger bisarrt långt efter i min planering, men en kortis om det här med ljudboksexklusivitet:
I mitt inlägg om fredsavtalet mellan Storytel och Bonniers skrev jag att det nog inte står på förrän ljudbokstjänsten Bookbeat ”snart också börjar med en del exklusivt material à la Storytel Original, när de nu börjat växa till sig och kundunderlaget börjar finnas”. Företagets chef Niclas Sandin har tidigare uttalat sig väldigt skeptiskt kring sådana satsningar, men nu verkar han ha ändrat sig. I det purfärska numret av Svensk Bokhandel finns ett långt reportage om trenden med exklusiva avtal, där han säger att det ”nog är mycket möjligt”, och fortsätter:
– I så fall blir det innehåll vi tror kommer att driva kunder till vår tjänst. Med alla data vi har så vet vi vad de vill ha och vad som bygger lojalitet. Just nu är vi i ett läge där vi för diskussioner men ännu ligger ingen release i pipeline.
Bonnierförlagens vd Håkan Rudels, som även är styrelseordförande för Bookbeat, säger att han i grund och botten anser att litteratur ska få flöda fritt, men att man samtidigt ”bara kan spela det spel som erbjuds”.
– Bookbeat vill såklart göra exklusivitetsdealar, och gärna med författare från Bonniers förlag eftersom det finns många i stark ställning, säger han till SvB.
Ska bli spännande att se vilka författarskap det kan vara som är aktuella. Gissningsvis knappast de tyngsta elefanterna om det inte är kortare specialsatsningar, men det finns väl en del intressanta namn i förlagssfärens mellanskikt som kan komma i fråga.
I morse meddelade såväl Storytel som Bonniers att konflikten gällande ljudböckerna är över. Ett treårigt avtal har slutits mellan parterna, och Bonniers kommer senast till 1 september att släppa på kranen av nya böcker till Storytels tjänst. De Bonniertitlar som getts ut efter 1 april då konflikten bröt ut kommer också att finnas hos Storytel senast då.
Vem som vikt ner sig mest i de långdragna förhandlingarna får vi inget besked om, åtminstone inte från de ansvariga i toppen. Bonnierförlagens vd Håkan Rudels säger till Boktugg att han inte kan kommentera innehållet i avtalet men uppmanar alla att läsa pressmeddelandet noga. I detta säger han så här:
”I och med detta avtal har vi säkrat förutsägbara och långsiktigt hållbara ersättningsnivåer för oss och alla våra författare, vilket har varit helt avgörande för oss. Samtidigt gör detta avtal att vi kan lägga all energi på att fortsätta investera i och utveckla nya berättelser, författarskap och litteratur. Jag är väldigt glad över att alla våra författares böcker återigen erbjuds Storytels läsare och lyssnare. Det är min övertygelse att det här samarbetsavtalet är bra för hela den svenska bokbranschen.”
Betyder det att de i någon form accepterat den så kallade revenue share-modellen som Storytel förordar, och som Storytel har med alla andra förlag? Omöjligt att säga, men om jag får gissa så lägger jag mig nog någonstans i samma mittemellanläger som Boktuggs Sölve Dahlgren: ”Om det är revenue share-modellen som gäller även för Bonnierförlagen så har den försetts med någon form av garanterat golv eller miniminivå för hur långt ner ersättningen per bok eller lyssnad timme kan sjunka.”
Men som sagt, det är ren spekulation. Det är nog rätt hårda sekretesskrav på det här avtalet, kan man gissa.
Vilka är vinnarna på det här då? Dels Storytels abonnenter så klart (jag tänker själv ta mig an åtminstone ett par Bonnierböcker de närmaste veckorna), och dels Bonniers författare, som fått se sina digitala intäkter sjunka rejält sedan i våras. Särskilt mellanstora författare som gett ut nytt sedan i april har lidit, vilket några också har varit öppna med i olika ljudboksgrupper på Facebook. Antagligen har nog trycket internt från författarhåll mot Bonniers ledning varit stort för att ett avtal skulle komma till stånd.
Förlorare då? Dels Storytels konkurrenter på ljudboksmarknaden som Bookbeat och Nextory, och dels en del förlag, skulle jag vilja hävda.
Om vi tar ljudbokstjänsterna först, så råder det knappast någon tvekan att en del Storytelabonnenter pausat sina prenumerationer där och tagit ett prova på-abonnemang hos kanske främst Bookbeat, eftersom de som en del av Bonnierkoncernen kommit att ses som ”Bonniertjänsten”, även fast Nextory och Bokus Play också haft de nya Bonniertitlarna. När nu kranen släpps på hos Storytel igen, är det väl rimligt att anta att en hel del mångåriga abonnenter återvänder till den tjänst de är vana vid från tidigare.
En del förlag som på senare år visat framfötterna på ljudboksmarknaden kommer antagligen också att få se sin lyssning hos Storytel att till viss del sjunka, då konkurrensen om prenumeranternas tid ökar när de populära Bonniertitlarna med ett antal av Sveriges mest populära författare återvänder. Lind & Co är väl det förlag jag främst tänker på, onsdagen då detta skrivs har Lind & Co exempelvis fem titlar på Storytels topp tio-lista (fyra av dem på topp fem) – en vecka in i september gissar jag att så knappast är fallet längre, då Storytels kunder ska lyssna ikapp de senaste alstren av Läckberg, Backman, Jungstedt, Roslund och Nesbø som getts ut under månaderna som konflikten pågått. Och sedan kommer ju Bonniers hela höstutgivning. Det blir mindre utrymme för övriga förlag när jätten återvänder.
Men som helhet är det här så klart bra för den svenska bokbranschen, skulle jag hävda. Dessutom är det glädjande att Storytel och Bonniers lyckades hålla emot de tankar som säkerligen kan ha funnits internt om att det kanske inte vore så tokigt om även bokbranschen gick i samma spår som film- och tv-branschen, där de olika streamingtjänsterna har olika utbud och mer uttalat kan profilera sig och konkurrera.
Inget säger väl i och för sig att inte Bookbeat snart också börjar med en del exklusivt material à la Storytel Original, när de nu börjat växa till sig och kundunderlaget börjar finnas. Något måste de ju göra för att profilera sig nu när Storytels utbud blir komplett igen.
Som avrundning kan tilläggas att jag utgår ifrån att Storytel i och med detta kommer att upphöra med att dölja Bonniers äldre böcker i utbudet, vilket varit fallet de senaste månaderna. Ännu verkar så inte ha skett, kollar man Storytels ”Mest lästa någonsin”-lista lyser Bonniers titlar ännu helt med sin frånvaro (det borde egentligen finnas en hel del Lars Kepler-böcker där, exempelvis). Ska hålla koll och se när de är tillbaka.
Dags att vara lite surmage i det här exklusivitetskriget igen. Har ju skrivit tidigare i frågan gällande turerna kring Dag Öhrlunds deckare Ingen lämnas kvar, som Akademibokhandeln valde att bojkotta i samtliga sina kanaler efter att förlaget Lind & Co gett boken exklusivt till Storytel bland streamingtjänsterna det första halvåret. Akademibokhandelns vd Malena Edsman försvarade bojkotten på följande sätt i en intervju med Svensk Bokhandel:
Maria Edsman, vd på Akademibokhandeln och Bokus, motiverar beslutet med att företaget ser sina olika kanaler som en helhet.
– Vi ser vår verksamhet som en helhet med olika kanaler där vi erbjuder böcker till våra kunder. Då vill vi ha samma erbjudande i alla kanaler. Det är vår hållning, säger Maria Edsman.
Alla böcker finns ju inte i alla format och ni hade ju inte reagerat likadant om titeln inte funnits som ljudbok. Vad är skillnaden?
– Om det är ett format som inte finns är det inget problem. Men här handlar det om en bok som finns och som vi inte får tillgång till.
Redan då i juni när det här blev känt lyfte jag faktumet att det rimmade en smula illa att bli upprörd över exklusiva avtal när Akademibokhandeln själva nyss hade slutit ett snarlikt sådant med Triumf förlag gällande en ny barnboksserie kallad Ville & Vera, som gav Akademibokhandeln ensamrätt på dessa böcker i ett halvår innan övriga handeln fick dem (det vill säga samma exklusivitetslängd som Lind & Co gav Storytel för Ingen lämnas kvar). Men oaktat illa rimmande, någonstans höll väl Edsmans logik gällande deras agerande ändå ihop i det där skedet, kan tyckas.
Nu i morse skulle jag dock vilja hävda att det sprack rejält. För i en intervju hos Boktugg med Katarina Ekstedt på Triumf förlag nämns det – vilket åtminstone inte jag sett någonstans tidigare – att Ville & Vera-böckerna enbart går att köpa i Akademibokhandelns fysiska butiker, och inte säljs via nätbokhandeln Bokus, trots att de är systerföretag i samma koncern och Maria Edsman är vd för båda. Talet om att se sin verksamhet som en helhet där samma erbjudande ska erbjudas i alla kanaler gäller alltså inte Akademibokhandeln/Bokus själva.
Hårklyveri? Nej, det tycker jag inte. Maria Edsman motiverade deras bojkott med att Lind & Co-boken Ingen lämnas kvar existerade som ljudbok i digital form tillgänglig för streaming, och då krävde Akademibokhandeln att de ska skulle kunna erbjuda denna titel i den kanal de har för det ändamålet – streamingtjänsten Bokus Play. Samma resonemang gällde även ett par veckor senare, då Norstedts först meddelade att Storytel skulle få David Lagercrantz nya Millennium-bok Hon som måste dö exklusivt som streaming i tre månader, bara för att några dagar senare tvingas backa och meddela att även Bokus Play skulle få den, inför hotet om en ny totalbojkott från Akademibokhandeln. Fallet med Ville & Vera är exakt likadant – de hittills två titlar som getts ut existerar i fysisk form och skulle alltså kunna säljas via deras egen kanal Bokus, men de väljer att inte göra det, eftersom de beslutat att Akademibokhandelns fysiska butiker ska få den exklusivt.
(Lind & Co släppte därefter också Dag Öhrlunds bok Ingen lämnas kvar till Bokus Play, varvid Akademibokhandelns bojkott upphörde.)
Missförstå mig nu inte. Jag tycker att Akademibokhandeln ska kunna sluta vilka exklusivitetsavtal de vill, och tydligen går ju det här samarbetet bra, Katarina Ekstedt på Triumf förlag verkar i intervjun med Boktugg vara jättenöjd. Men jag tycker att det ger en besk eftersmak när Akademibokhandeln motiverade agerandet mot Lind & Co och Norstedts på det här sättet (och i praktiken tvingade till sig deras titlar), bara för att sedan agera på ett helt annat sätt internt när det gäller exklusivitetsavtal de själva sluter.
Dubbelmoral, kallas det väl.
Ja, rubriken kan framstå som klickbetig, men Storytels vd Jonas Tellander beskrev faktiskt en kommande, ännu inte presenterad version av läsplattan Storytel Reader med orden hot and sexy i den videopresentation av företagets senaste kvartalsrapport som de nu på morgonen publicerade på Youtube. Eller åtminstone beskrev han det som målbilden de arbetar mot.
Så här gick hela resonemanget kring läsplattan Storytel Readers första år och vad som väntar e-boksläsaren framöver (översättningen är min egen, han pratar engelska i videon):
”Vi börjar lära oss mycket av den lanseringen. Vi ser tydligt att de som köper vår läsplatta och blir prenumeranter är mycket mer lojala och hängivna under det första året, och så klart även läser mycket mer e-böcker än den genomsnittliga Storytelabonnenten. Vi tror att vi är på väg mot en ny användarupplevelse som kan vara riktigt intressant, men vi behöver ta fram en ny läsplatta som folk vill köpa som är lika het och sexig som de produkter som vissa hårdvarutillverkare inom elektronik är riktigt bra på. Det är något vi arbetar på.”
Någon tidsram för när denna produkt kan tänkas vara redo angavs inte, men en helt spekulativ gissning från min sida skulle vara att vi åtminstone talar om det närmaste året, eftersom Tellander ändå är så pass konkret att han faktiskt talar om en ny produkt, och inte bara beskriver plattformen (läsplatteformen?) i mer svepande ordalag som skulle kunna tolkas som att de jobbar med att vässa användarupplevelsen på den existerande plattan.
Målet är alltså en läsplatta som till sin wow-faktor ska sträva mot samma känsla som en flaggskeppsmobil à la ny iPhone ger när man får den i sin hand. Det når knappast den första versionen av Storytel Reader fram till, även om den är synnerligen kompetent och gör sitt jobb helt okej (här är min utförliga recension från förra sommaren).
Hot and sexy, alltså. Spännande!
Nedanstående litteraturrecension publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 juli:
——
Kjell Eriksson skriver lika bra och precist som någonsin när han gör en nystart med en trilogi som tar avstamp i den uppländska myllan.
Kjell Eriksson
Den skrattande hazaren
Ordfront förlag
Upplandsförfattaren Kjell Eriksson, som på 00-talet skrev en tio böcker lång deckarserie om Uppsalapolisen Ann Lindell, har nu ett decennium senare plockat upp Lindelltråden igen. Resultatet ”Den skrattande hazaren” är en till stora delar mycket angenäm återkomst till den uppländska myllan.
Kjell Eriksson, som efter Lindellsviten bland annat skrivit två deckare som utspelar sig i Brasilien där han numera bor, blev aldrig en av de riktigt storsäljande krimförfattarna under deckarboomens 00-tal. Böckerna var ändå framgångsrika och den fjärde titeln i sviten, Prinsessan av Burundi, tilldelades Svenska Deckarakademins utmärkelse Bästa svenska kriminalroman år 2002. Eriksson nämndes ofta som en av de mest kvalitativa i kriminalvågen, och författarens bakgrund i arbetarrörelsen och som trädgårdsmästare lyste igenom i prosan – när arbete med händerna beskrevs var det alltid tydligt att kunskapen inte googlats fram sittande i en skrivbordsstol, utan sprang från praktisk erfarenhet.
I böckerna fanns därtill ett lågmält patos och en förståelse och sympati för den lilla människan. På vissa sätt liknade Erikssons Ann Lindell-svit Henning Mankells böcker om Kurt Wallander, de skildrar samma Sverige och ställer samma frågor om samhället, men Lindellböckerna var bokstavligen mer jordnära och saknade den pompösa ton Mankell ibland fastnade i.
När nu Ann Lindell återvänder känns kvaliteterna igen, Eriksson skriver lika bra och precist som någonsin, och ska något läggas nystarten – som är tänkt att bli en trilogi – till last är det att Lindells plats i tillvaron känns en smula konstruerad när vi möter henne igen.
För i Den skrattande hazaren har Ann Lindell lämnat polisyrket, flyttat till den norduppländska landsbygden och börjat arbeta på ett ostysteri (kärleken till arbetet med händerna, som sagt). Snart drabbar dock – föga förvånande sett till genren – ond, bråd död den till synes idylliska bygden. En nedlagd skola som huserar en sluss för asylsökande brinner, tre människor dör och snart har traktens inneboende mörker trängt upp till ytan och den forna kommissarien står åter i centrum av en polisutredning.
Det är ett grepp vi sett många gånger förr och det görs egentligen inte dåligt här heller, men det är något i uppbyggnaden som känns sökt, ett par bärande bjälkar vars konturer kan anas även i ytskiktet. Kanske borde författaren även ha låtit Ann Lindell anno 2019 stå lite friare till det förgångna, nu blir det trots att hon hängt in uniformen i garderoben några kopplingar för mycket till det tidigare polislivet, inte minst spökar fallet som avhandlades i den ovan nämnda Prinsessan av Burundi. Det blir aldrig exkluderande för dem som är nya Lindelläsare, men jag är heller inte säker på att vi som följde bokserien under 00-talet vinner så mycket på trådarna bakåt.
Min kritik bör dock inte låta någon avskräckas. Jag är otroligt glad att Kjell Eriksson återvänt till det uppländska slättlandet och den komplicerade Ann Lindell. Ämnena han med brotten som grund vill diskutera känns därtill brännande aktuella och är väl gestaltade – den tynande, av centralmakten ignorerade landsbygden och misstron mot främlingar som ofta följer i dess spår.
Att han dessutom avrundar historien med att på känt tv-seriemanér ”teasa” om vart historien ska ta vägen i nästa bok tyder på självförtroende. Jag längtar redan till nästa.