Nypremiär för ”Nära gränsen” – nu som vanlig ljudbok

I dag har min senaste bok Nära gränsen, som i juli publicerades med ett avsnitt dagligen som Storytels första sommarföljetong, nypremiär som en vanlig ljudbok (och e-bok!). De 31 delarna som ”julikalendern” bestod av har klippts samman till en 11 timmar och 44 minuter lång nagelbitare, eminent inläst av Lo Kauppi.

Vad är då Nära gränsen?

Det är ett kidnappningsdrama som utspelar sig i midnattssolens Pajala i Tornedalen under årets stora marknadshelg, och där precis allt går åt helvete för 35-åriga Lisa Korhonen när hon för första gången på två år får chansen att spendera helgen ensam med sin nioårige son Nils, som hon förlorat vårdnaden om.

Samtidigt som Lisa motvilligt kallas in till sitt arbete på Puben för att avhjälpa en akut kris när marknadshelgen går mot sin final under den avslutande festkvällen, har ett par desperata rånare sprängt traktens enda bankomat och rör sig i Lisas riktning. Ovetandes lämnar hon Nils i vilrummet på Puben och går ut till kassan, där hon möts av två maskerade och beväpnade män … Snart är hennes son saknad och Lisa huvudperson i en internationell gränskonflikt. Och för varje timme som går blir insatserna högre.

Hur långt kan man egentligen gå för att rädda sitt barn? Rätt så jäkla långt, ska det visa sig.

Boken utspelar sig som sagt i gränstrakterna mellan Sverige och Finland kring Pajala i norra Tornedalen, en region jag blivit väl bekant med de senaste sex åren sedan jag själv flyttade till Vittangi, ett stenkast (tio mil) norr om Pajala. Utan att göra några närmare jämförelser så utspelar sig berättelsen tveklöst i Mikael Niemi-land (bland annat äger en viktig episod rum i stadsdelen Vittula, och Niemis polisroman ”Mannen som dog som en lax” har en viss roll att spela i handlingen), och de av er som lyssnat på Lo Kauppis fantastiska inläsning av Karin Smirnoffs finfina ”Vi for upp med mor” kommer nog att känna igen kynnet hos en del av de tornedalingar som skildras i den. Bortsett från spänning bjuds även på glesbygdsproblematik, gruvnäringskonflikter, gränslös kärlek och den djupaste av hjärtesorg.

Gillar ni mina ljudboksserier Virus och Smittad tror jag att ni kommer att uppskatta Nära gränsen också, även om denna är kliniskt fri från farliga sjukdomar – jag tror inte ens att någon hostar under berättelsens gång. Tempot är dock detsamma, drivet och pärlbandet av rafflande cliffhangers likaså (hoppas jag!).

Får man något extra när man lyssnar på den här versionen av Nära gränsen jämfört med sommarföljetongen? Absolut – en liten logisk lucka som tog sig igenom den redaktionella processen har rättats till och lästs in på nytt av Lo Kauppi.

Så vad väntar ni på? In och lyssna eller läs!

Angående Författarförbundets replik: Lite om det här med förakt och konsumenter

Skönt att höra att jag inte är föraktad. I en replik i Dagens Nyheter i dag till den text jag hade i samma tidning 9/10 skriver Författarförbundets ordförande Grethe Rottböll och styrelseledamoten Jörgen Gassilewski att nej, de föraktar inte Storytels författare, och heller inte läsarna och lyssnarna som väljer att använda streamingtjänster.

Nu var det visserligen inte riktigt det jag skrev. I min DN-text förekom överhuvudtaget inte ordet ”förakt”, däremot skrev jag att Storytel Original-författare i förbundets ursprungstext (DN 25/9) utmålades som lättköpta och korkade. Jag använde dock ordet förakt i den ackompanjerande text jag publicerade i min blogg, men jag gav inte uttryck för att förbundet skulle förakta mig som (författar)person, däremot att de verkar förakta den sorts litteratur som jag ägnat de senaste åren åt att skriva. Det tycker jag fortfarande att det finns skäl att hävda utifrån hur de formulerade sig i sin ursprungliga debattartikel.

Nåväl, nog med hårklyverier. I övrigt då? Nja, jag vet inte om jag har så mycket att tillägga, förbundets nya text upprepar mestadels vad som skrevs i ursprungsartikeln, så jag tänker inte försöka föra debatten vidare i någon ytterligare DN-replik.

Fast en detalj kan jag ju ta upp här i bloggen. Storytels kommunikationschef Dan Panas och högsta Storytel Original-chefen Rickard Henley hade en egen replik på förbundets text (DN 27/9), och redan när jag läste den tänkte jag att ojoj, det här kommer inte att tas emot väl, eftersom de flera gånger i texten refererade till sina användare som konsumenter. För finns det något som är ett big no-no i litteratursalongerna, så är det att sammankoppla litteratur med konsumtion. Kallar man litteraturinköp för att konsumera böcker eller en litteraturälskare för en bokkonsument, då flyger topplocket av.

Mycket riktigt tar också förbundet i dagens replik upp faktumet att Storytel valde att kalla läsare och lyssnare för konsumenter. Dock hoppas jag innerligt att ingen förleds att tro att det är jag som skrivit så (min text är den enda det hänvisas till i förbundets replik), för jag skulle aldrig gå i en sådan lätt fälla. Lite har jag trots allt lärt mig av mina femton år vinglandes vid parnassens utkant i gråzonen mellan fin- och fullitteratur.

Dock blir det i sammanhanget lustigt, eftersom det här i grund och botten handlar väldigt mycket om ekonomi. Författarförbundet slåss (och det bör de göra!) för att författarna ska få en större andel av streamingtjänsternas intäkter – men trots det känner de ett behov av att poängtera att Storytel ser på sina användare som konsumenter.

Det blir så bakvänt. Vill ni att människor ska lägga en del av sina surt förvärvade slantar på litteratur eller inte? Om svaret är ja får ni nog acceptera att det är konsumtion ni uppmuntrar till.

Pratar om ljud för finlandssvensk publik

För någon månad sedan intervjuades jag av den finlandssvenska kulturtidskriften Ny Tid om mitt ljudboksskrivande. Nu ligger den rätt fullödiga artikeln ute på deras sajt, tillsammans med ett gäng andra intressanta texter på samma ämne, temat för hela det senaste numret är Den nya boken.

Finland är intressant tycker jag, eftersom utvecklingen på den här fronten inte alls hunnit lika långt som i Sverige, och ingångarna och frågorna därför blir delvis annorlunda.

In och läs, vetja!

En lovsång till Kiruna Bokfestival

Jag och David Väyrynen drog på oss Norrländska Litteratursällskapet-hattarna i lördags och bevistade Kiruna Bokmässa, som för femte året smygstartade Kiruna Bokfestival (som med start på tisdag arrangeras för sjunde året). Och som vanligt var det en strålande fin dag.

Det kan inte nog understrykas hur imponerad jag blir varje år av det samarbete som Kiruna Bokhandel och Kiruna stadsbibliotek lyckats få till stånd och som manifesteras med den nästan veckolånga bokfesten i mitten av oktober. Jag har svårt att se att den har sitt motstycke i Sverige.

Jag och David hade utställningsbord för Norrländska Litteratursällskapet på övervåningen.

Lördagen är alltså startskottet, då den lokala bokmässan arrangeras, och på vilken främst regionala författare och förlag ställer ut, i år var antalet anmälda utställare rekordstort (42 styck) så två våningsplan på Kiruna Folkets Hus hade för första gången tagits i bruk för mässan. Och som vanligt hängde folk på låset och fyllde lokalerna från start till stängning. Parallellt med mässgolvet arrangerades kvartslånga miniseminarier hela dagen, vars program också hade förlängts för att några fler av de medverkande författarna skulle få plats att framträda jämfört med tidigare år.

Delar av utställningsgolvet på mässans nedervåning.

Jag hade tyvärr inte tid att besöka något seminarium då vi hade fullt upp vid vårt bord hela dagen (i fjol hade jag och David ett seminarium där vi presenterade Norrlitts verksamhet), men jag anslöt till bibliotekspersonalen en kort sväng på Bishops Arms efter mässan där de skulle äta middag innan jag rattade bilen hem mot Vittangi, och fick höra att det varit så gott som fullt i salongen (som har 120 sittplatser) hela dagen och att de redan funderade på hur de skulle kunna utöka programmet ytterligare nästa år.

Värt att understryka är att lördagen är helt gratis, såväl för besökare som för utställare. Samtliga utställare får även gratis lunch och obegränsade mängder kaffe (tur att Folkets Hus i Kiruna har ett rätt rikligt utbud av toaletter).

Betydelsen av att lokala författare och småförlag ges en sådan här välbesökt, fast återkommande arena att visa upp sig på kan knappast överskattas. De senaste åren har det poppat upp ett antal lokala författarfenomen som är i stort sett okända utanför Malmfältsregionen eller Norrbottensregionen i stort, men som på hemmaplan blivit oerhört populära, som Lainioförfattaren Lars Alm och barnboksförfattaren Carina Kero Esberg, som i två fina bilderböcker skildrat Kiruna i skuggan av gruvan och stadsomvandlingen. Och under resten av året är såväl biblioteket som bokhandeln kontinuerliga advokater för de lokala författarskapen. Även litteratur på meänkieli har en framskjuten plats, och den samiska litteraturen har också vuxit i betydelse på mässan, där exempelvis det samiska förlaget Ravda Lágádus är årligt återkommande. I år hade även Tjállegoahte/Författarcentrum Sapmi bord på mässan och informerade om sin verksamhet.

Därtill har, likt de stora förlagen gör inför bokmässan i Göteborg, en del författare börjat använda den lokala bokmässan i Kiruna som lanseringsplattform för nya böcker, vilket Norrländska Socialdemokraten lyfter fram i sin artikel från helgens mässa, då bland annat romanförfattarna Anna Kuru och Siv-Britt Mangi hade releaser för sina nya romaner.

Bokhandelns föreståndare Tora Lindberg håller i de flesta av författarsamtalen under bokfestivalens kvällsarrangemang.

Bokfestivalens huvudprogram pågår därefter tisdag till torsdag följande vecka med gästande författare i samtal med Kiruna Bokhandels föreståndare Tora Lindberg. Även dessa kvällar arrangeras i Folkets Hus, men då i stora salongen Nåjdens sal, som rymmer närapå 400 personer. Och det är i princip alltid utsålt, en betydande del av biljetterna säljs därtill redan innan årets författare har presenterats – en vanlig kommentar när folk köper biljetter i bokhandeln i förväg är jag litar på er, ni har ju alltid så bra program. I år är uppställningen Anna Laestadius Larsson, Karin Smirnoff och Nina Wähä på tisdagen, Tove Alsterdal och Pascal Engman på onsdagen samt Jonas Bonnier och Kristin Kaspersen på torsdagen. Tidigare år har festivalen gästats av författare som Håkan Nesser, Stina Wollter, Mikael Niemi, Katarina Wennstam, Theodor Kallifatides, Roslund & Hellström, Malin Person Giolito, Jens Lapidus, Bea Uusma, Lars Kepler, Klara Zimmergren, Fredrik Backman och Åsa Larsson, som även haft rollen som festivalens ambassadör under ett antal år, dock inte i år.

Den största kulturgärningen går dock av stapeln på onsdagen, då Bokfestival Ung bjuder in samtliga av Kiruna kommuns drygt 2000 skolelever, från F-klass upp till och med gymnasiet, för att komma till Folkets Hus och lyssna på framträdanden av barn- och ungdomsförfattare. Med tanke på att Kiruna kommun till ytan är landets största och ensamt upptar en tjugondel av Sveriges areal, innebär det att en del skolor tvingas resa väldigt långt – och även gör det, barnen från skolan i Karesuando åker buss 18 mil enkel väg för att komma in till Kiruna. Till i år har författarna Jonna Björnstjerna, Christina Wahldén och Mats Söderlund bjudits in, tillsammans med de lokala författarna Carina Kero Esberg och Anders Skoglind. Från Vittangi skola åker årskurs 1-9 in (bara 7,5 mil enkel resa härifrån), men dock inte F-klassen, till Ejdas stora förtrytelse. Tage ser dock mycket fram emot resan, i år ska de få lyssna dels på Jonna Björnstjerna som skrivit och illustrerat Sagan om den underbara familjen Kanin-böckerna, som med sina suggestiva och småotäcka illustrationer skrämde slag på Tage när vi brukade högläsa dem för några år sedan, och dels Anders Skoglind, som skrivit och illustrerat den fina Fjällvandrarens trollguide.

Summa summarum: Kiruna Bokfestival gör Kiruna till en oerhört mycket rikare plats att bo på och verka i. Och det är verkligen genuint fint att se hur lokalbefolkningen sluter upp kring satsningen, vilket tyvärr är långtifrån givet när det gäller sådana här regionala kulturarrangemang.

Skriver replik i DN på Författarförbundets utspel

I dag har jag en replik i Dagens Nyheter på den långa debattext som Författarförbundet publicerade inför bokmässan i samma tidning. Deras text, som på vissa sätt var läsvärd men i mina ögon alldeles för lång och spretande, beskrevs Storytel Original och de som skriver för denna satsning i oerhört förklenande ordalag, och jag blev ärligt ledsen när jag såg deras formuleringar.

Jag hade vid den här tidpunkten en flik öppen i min webbläsare av kom ihåg-skäl gällande arbetsstipendier ur Författarnas Kopieringsfond, som delas ut av Författarförbundet och hade deadline 1 oktober. Men när jag såg den där texten stängde jag fliken direkt, vad är meningen med att lägga ett par timmars arbetstid på en sådan ansökan, när arbetet man ska visa upp så uppenbart är något som ens eget förbund föraktar? (Och ja, rent formellt har jag rätt att söka trots att Original-satsningen främst fokuserar på ljud, då Virus-serien även är utgiven i pocketform).

Min replik skrev och skickade jag in till DN samma dag som Författarförbundets text publicerades, men den har av utrymmesskäl blivit liggande fram till i dag. Det jag försökt formulera rör dels ett antal nidbilder och rena felaktigheter som jag tycker att Författarförbundet ger uttryck för, och dels den sorg jag känner över deras uppenbara ointresse av att föra en diskussion med de författare som inte bara har negativa saker att säga om att arbeta med Storytel Original. De hänvisar till att medlemmar ska ha kommit till dem efter att ha skrivit på kontrakt de inte förstått vad de innebär, vilket skapar en bild av att Storytel Original-gänget medvetet för författare bakom ljuset. Vidare målas vi som skriver för satsningen fram som anonyma uppdragsskribenter utan något som helst att säga till om.

Och det här gör mig perplex, för jag känner inte igen bilden. Men visst, även om jag har ganska täta kontakter med ett antal av SO-författarna, så kan jag inte hänvisa till mer än mina personliga erfarenheter när det gäller dialog med förlaget och de förläggare och redaktörer som arbetar där. Och visst, det är möjligt att jag hanterats extra väl eftersom min Virus är en av ljudboksserierna som gått bäst hos Storytel, det vore väl närapå tjänstefel att inte måna om författare man gärna fortsätter arbeta med. Men med det sagt, så har jag under hela den här tiden haft vanliga standardkontrakt med samma skrivelser gällande upphovsrätt och ersättningar som andra SO-författare, vilket kan vara värt att poängtera.

Jag har fått uttala mig om Storytel Original-satsningen och ljudboksutvecklingen i olika medier jag vet inte hur många gånger vid det här laget (jag skrev ju därtill en text i DN även förra året när en liknande debatt pågick). Men mig veterligen har Författarförbundet hittills aldrig visat något intresse för att höra den sidan av skranket, utan verkar enbart lyssna till de röster som tycker att allt är skit och pannkaka.

Jag vet att det finns SO-författare som varit missnöjda med hur avtalen ser ut, främst gäller det väl rättighetsbiten, så jag misstror inte att förbundet har verkliga berättelser att falla tillbaka på i det de skriver, men jag tycker ändå att helheten blir underlig. Vore inte en vettig fråga – om nu Storytels satsning på egenproducerat ljud- och e-boksmaterial är så hemsk – vara hur i hela friden det kommer sig att vissa av förbundets medlemmar trots detta frivilligt skriver för dem, och inte bara en utan flera gånger? Vilka är våra bevekelsegrunder? Jag är övertygad om att det skulle gå att föra ett vettigt samtal om det.

Nåväl. Lite av det har jag försökt ge uttryck för i min text. In och läs och bilda er en egen uppfattning, och läs för all del gärna förbundets inledande text också.

Ljudbokshatt eller tv-hatt? Svårt att veta ibland.

När jag var i Göteborg på Bokmässan intervjuades jag av Kulturnytt i Sveriges Radios P1 till ett kommande inslag om ljudboksutvecklingen. I fredags kontaktade de mig igen, den här gången för att jag skulle uttala mig i kapacitet av film- och tv-streamingexpert, utifrån min roll på sajten TVdags där jag ju skriver om dessa ämnen. Det blev ett inslag senare samma dag, som handlade om TV4:s beslut att stoppa smygpremiären av den nya säsongen av Solsidan på C More.

Inte särskilt mycket matnyttigt som kom fram i intervjun kanske, vi hade ett ganska långt samtal varav sisådär fyra meningar kom med, men hur som helst, det gäller att veta vilken av sina hattar man ska ha på skallen när de ringer. Här återfinns inslaget.

Pratade om att skriva för örat i Sundsvall

Reste ner till Sundsvall i dagarna två, höll ett föredrag i morse på en nationell bibliotekskonferens om det som på något sätt kommit att bli mitt paradämne – att skriva för örat.

Det var ett fyrtiotal åhörare, och jag inbillar mig att det blev uppskattat, även om det här med kommersiella ljudbokstjänster så klart är en het potatis inte bara bland de traditionella bokförlagen utan även inom den offentliga bibliotekssektorn. Jag hoppas hur som helst att jag lyckades avdramatisera skiftet en aning, samt förklara de skillnader och likheter jag ser mellan de olika formaten. Och jag tycker verkligen att det är roligt att föreläsa, ska erkännas.

Sveriges är avlångt, inser man vid sådana här tillfällen. Eftersom jag helst inte ville flyga ner till Stockholm och sedan upp till Sundsvall igen, blev det i stället bil, tåg, buss och tåg i timmarna tretton. Rullade hemifrån strax efter halv sex på morgonen med riktning Gällivare, där jag tog tåget ner till Luleå, där jag efter en timme bytte till buss som tog mig vidare ner till Umeå, där jag efter ytterligare en timmes väntan tog tåget vidare mot Sundsvall. Strax före sju på kvällen var jag framme. Onekligen en lång tid, med tanke på att de som tagit tåget upp från Stockholm gjorde sina resor på tre och en halv timme.

Hemresan är inte så särskilt mycket mer smidig. Jag var färdig med mitt föredrag klockan tio i morse, men nästa tåganslutning norrut där jag tar mig hela vägen till Gällivare utan att tvingas till övernattning någonstans längs vägen, innebar att jag måste vänta tills nattåget från Stockholm passerar här klockan 22.45 i kväll. Det blir alltså en natt på tåg, jag angör Gällivare klockan åtta i morgon bitti.

Den ack så bespottade regionala tågoperatören Norrtåg lyckades faktiskt ta mig ner i går utan en enda minuts försening i går. Hoppas SJ lyckas med detsamma i natt.

Så vad göra i Sundsvall en fredagseftermiddag och -kväll? Jag har hängt på stan och på Kulturmagasinet under eftermiddagen, och bokat en biljett på Filmstaden till Quick på tidiga kvällsföreställningen, och tänkte väl gå och äta någonstans efteråt. I den bästa av världar skriver jag även några tusen tecken på Smittad 3 (jag var extremt flitig under gårdagens resdag!), men det är ju tyvärr ganska sällan som man lever i den bästa av världar.

Bokmässans glansdagar är troligen förbi

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 26 september.

——

I dag öppnar årets upplaga av Bok & Bibliotek i Göteborg. Efter fjolårets återgång till normalläget efter debaclet 2017 som kulminerade med den bisarra nazistdemonstrationen utanför mässområdet på lördagen, hoppas säkerligen mässcheferna Frida Edman och Oskar Ekström på arbetsro, noll kontroverser och en fortsatt återhämtning för besökssiffrorna.

Frågan är dock i vilken utsträckning det kommer att ske. När jag summerade fjolårets mässa i den här spalten skrev jag att 2018 års publiksiffra på 85 000 besökare visserligen var tio procent högre än katastrofen 2017, men jämfört med 2016 – året innan allt kom att kretsa kring tidskriften Nya Tider, författarbojkotter och nazister – så var det alltjämt ett tapp på elva procent av den tidigare publiken.

Det är siffror som borde oroa mässledningen, särskilt med tanke på de senaste veckornas rapporter om att den fysiska boken fortsätter tappa mark till förmån för digitala ljudböcker. Den fysiska boken är viktig för Bok & Bibliotek, att få höra ett montersamtal och sedan köa ett tag för att köpa ett signerat exemplar och kanske växla några artighetsfraser med sin favoritförfattare har för många besökare alltid varit en viktig orsak att åka dit.

Gör man den resan om man redan hunnit lyssna på den aktuella boken i någon av ljudbokstjänsterna? En del kanske, men långtifrån alla.

Bok & Bibliotek är så klart medvetna om det här problemet, och det är antagligen också en av orsakerna till att de i fjol valde att inkorporera deckarfestivalen Crimetime i programmet, efter att denna arrangerats på Gotland i ett antal år utan att verksamheten gått runt. Spänningslitteratur är det som går allra bäst hos ljudbokstjänster som Storytel, Bookbeat och Nextory, och att kunna erbjuda mässbesökarna en särskild avdelning med seminarier som ”Ny teknik och forskning – hur påverkar det deckargenren?”, ”Skandikrim i världen” och ”Miljön i kriminalromaner” är antagligen ett sätt att försöka locka den publiken.

Studerar man den officiella programtidningen – som enligt mässledningen med sina 334 gram är den tyngsta de någonsin presenterat – får man dock bläddra ända till sida 100 innan man når Crimetime, som avslutar den digra luntan. Jag tror dock inte att det bör läsas som att mässan ser den inbyggda deckarfestivalen som ett appendix, utan snarare som en möjligen ängslig strävan efter att fortsätta bevisa sin tyngd.

Och Bok & Bibliotek har, trots sin enträgna stämpel som krängarmetropol för uppmärksamhetstörstande bestsellerförfattare, en oerhörd bredd och tyngd i programmet. Ingen kan heller anklaga dem för att inte med näbbar och klor försöka göra sig ännu tyngre för att visa sig fortsatt oumbärliga.

Något som vid sidan av det fysiska programbladet är tungt i år är användandet av ordet ”tema” – mässan har tre officiella teman i Sydkorea, jämställdhet samt tungvrickarordet medievetenhet, och dessa kompletteras sedan med fem ”tematiska rum” för historia, ideologi, populärvetenskap, bibliotek och mediefrågor.

Årets tema är alltså tema.

Bokmässan försöker uppenbarligen gasa sig ur krisen. Det gör de nog rätt i, men trots de goda ansatserna, tror jag att dess absoluta glansdagar är förbi. Inte så att dess existens behöver vara hotad, men den kommer att tvingas finna sig i att i växande utsträckning dela positionen som Litteratursveriges tummelplats med arrangemang som Littfest, som i dag troligen skulle ha underlag från såväl publik som förlag för att växla upp verksamheten både en och två nivåer (om det inte rent fysiskt hotade att få Folkets Hus i Umeå att rämna, vill säga).

PS. På tal om Littfest, som alltid är duktiga på att i programmet förvalta sin position i Norrlands mitt – på Bokmässan får man leta länge efter det norrländska. I programtidningen finns ”Norrland” inte alls med, faktum är att inte ens ordet ”norr” förekommer. Men ”Västerbotten” återfinns, dock blott en gång, under punkten ”Lokaljournalistikens framtid avgörs nu” där VK:s chefredaktör Jessica Wennberg är en av paneldebattörerna. DS.

——

Brukar oftast lägga ut dessa krönikor här med ett par veckors eftersläpning eftersom jag vill att VK ska få exklusivitet på dem ett tag – de betalar ju mig trots allt för att skriva dem – men den här kändes så aktuell att jag lägger ut den redan nu. Kan vara värt att nämna att årets besökssiffra när Bok & Biblioteks-ledningen summerade på söndagskvällen visade sig innebära en liten ökning, men det var på håret – från 85 371 till 86 132. Så någon fortsatt återhämtning av 2017 års katastrof kan man väl egentligen inte tala om.

Kraxar negativt om bokmässans framtid

På väg ner mot bokmässan. Passerar Umeå, och passar på att läsa Västerbottens-Kuriren i fysisk form för en gångs skull. Hittar mig själv!

Tungt för Bonniers författare efter ljudkonflikten

När freden slöts i ljudbokskriget mellan Storytel och Bonniers den 21 augusti siade jag om att det skulle bli lite sämre tider för vissa förlag, när titlarna från Bonnier Audio började trilla in igen. Så här formulerade jag mig:

En del förlag som på senare år visat framfötterna på ljudboksmarknaden kommer antagligen att få se sin lyssning hos Storytel att till viss del sjunka, då konkurrensen om prenumeranternas tid ökar när de populära Bonniertitlarna med ett antal av Sveriges största författare återvänder. Lind & Co är väl det förlag jag främst tänker på, onsdagen då detta skrivs har Lind & Co exempelvis fem titlar på Storytels topp tio-lista (fyra av dem på topp fem) – en vecka in i september gissar jag att så knappast är fallet längre, då Storytels kunder ska lyssna ikapp de senaste alstren av Läckberg, Backman, Jungstedt, Roslund och Nesbø som getts ut under månaderna som konflikten pågått. Och sedan kommer ju Bonniers hela höstutgivning. Det blir mindre utrymme för övriga förlag när jätten återvänder.

En vecka in i september var jag faktiskt redo att skriva att jag haft fel, för bortsett från Camilla Läckbergs En bur av guld var det då fortfarande skralt med Bonniertitlar högt på listan. Men nu, tre och en halv vecka in i normalläget, verkar lyssnarna åtminstone delvis ha hittat fram och lyssnat på böckerna. Dags för en utvärdering, således.

Storytel topp 10, söndag 22 september:

1. Hon som måste dö av David Lagercrantz, inläst av Stefan Sauk (Norstedts)
2. Dotter saknad av Anna Jansson, inläst av Niklas Engdahl (Norstedts)
3. En bur av guld av Camilla Läckberg, inläst av Mirja Turestedt (Bonnier Audio)
4. Jåmåhonleva av Anders Roslund, inläst av Thomas Hanzon (Bonnier Audio)
5. En annan tid av Lee Child, inläst av Magnus Roosmann (Norstedts)
6. Jag ser dig av Mari Jungstedt, inläst av Katarina Ewerlöf (Bonnier Audio)
7. Thea 18: Eldhav av Trine Angelsen, inläst av Maria Lyckow (Lind & Co)
8. Kniv av Jo Nesbø, inläst av Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
9. Den andra dödssynden av Jan Guillou, inläst av Thomas Bolme (Piratförlaget)
10. Skytten av Jonas Moström, inläst av Marie Richardson (Lind & Co)

Fyra titlar av Bonnier Audio, tre från Norstedts, två från Lind & Co och en från Piratförlaget. Samtliga av Bonniertitlarna gavs ut under månaderna när bojkotten pågick, ingen har getts ut efter 1 september.

Sedan Bonniers bojkott avbröts har Storytel varje vecka lagt en av de Bonniertitlar som gavs ut under de fem tappade månaderna på den viktiga ”Veckans utvalda”-lista som är det första Storytelanvändarna möter när de öppnar appen, titlar som ofta får bra fart på topplistan. Läckberg var först ut och det gav snabbt resultat, hennes En bur av guld nådde andraplatsen efter bara några dagar och har sedan legat där nästan konstant, men har nu fallit till tredjeplatsen. Även för Anders Roslund tog det snabbt fart efter att han placerats bland de utvalda den andra veckan, men för Fredrik Backman, som låg där tredje veckan (listan byts ut varje fredag) gick det sämre, hans Folk med ångest ligger i skrivande stund bara på plats 20 på topplistan. Mons Kallentofts nya Se mig falla är utvald den här veckan, men med bara ett par dagars exponering har den ännu inte nått högre än till plats 71 på listan. Då den nya boken inte är en del av Kallentofts populära deckarserie om Linköpingspolisen Malin Fors utan en helt fristående titel, finns det väl en risk att den nu, drygt fyra månader efter att den egentligen gavs ut och hade lite ”buzz” kring sig, inte orkar ta sig särskilt högt.

En bok som (åtminstone inte ännu) hamnat bland de utvalda är Denise Rudbergs Det första chiffret, som likt Kallentofts bok är en ny satsning och som är tänkt att vara första delen i en serie. Som jag minns det har Rudbergs tidigare Elegant Crime-svit gått väldigt bra hos Storytel, så hon kan knappast vara särskilt nöjd med utfallet på topplistan, Det första chiffret ligger i nuläget blott på plats 36.

Med nya böcker i varsin stark, väletablerad deckarserie har Mari Jungstedt och Jo Nesbø dock inte haft några problem med att hitta tillbaka till topplistan i egen kraft, Jungstedts bok har legat på topp 10 i åtminstone en dryg vecka och Nesbø har klättrat stadigt den senaste tiden, trots att de alltså inte figurerat på utvalda-listan.

Så – visst är det delvis så som jag skrev i mitt förra inlägg, det har blivit trängre i toppen och där Lind & Co för en månad sedan hade fem titlar bland de tio har de nu bara två. Bonnierförlagen har helt enkelt så många populära författarskap i sitt stall att normalläget är att de har tre, fyra titlar bland de tio relativt konstant.

Men med det sagt – jag är tveksam till om någon av de här författarna är nöjda med utfallet. Såväl Läckberg, Jungstedt, Nesbø som troligen även Roslund hade haft givna förstaplaceringar på topplistan om de tillåtits komma ut även på Storytel på sina rätta utgivningsdatum. Nu tvingades de dels fajtas sinsemellan om lyssnarnas uppmärksamhet när de släpptes i klump, och dels försöka sätta sig upp mot David Lagercrantz sista Millennium-titel som gavs ut i samma veva som konflikten blåstes av. Den kampen verkar ingen av dem lyckas vinna – Camilla Läckberg som hade den bästa potentialen har sakteliga börjat dala.

Men bortom kvartetten som i alla fall nått topp 10 finns antagligen ett helt gäng än mer missnöjda författare. Vill man se alla titlar som Bonniers bojkott berörde så har Storytel skapat en särskild kategori som sedan fredsavtalet slöts legat högt ”puffad” på startsidan i deras app under namnet ”För dig som saknat Bonnier”, en lista som enkelt kan sorteras i popularitetsordning om man vill kolla hur det gått för titlarna sinsemellan. Tidigare nämnda Denise Rudbergs ambitiösa andra världskrigs-berättelse Det första chiffret hade nog behövt få skjuts av den egentliga lanseringen i juni, och Mariette Lindsteins Sprickor i jorden har också stått och stampat, trots att första delen i hennes Falksekten-serie från i fjol gick väldigt bra (det här är del två). Och de något mer litterära men alltjämt breda titlarna, som Regnmannen av Jonas Karlsson och Herravälde av Elin Olofsson, hade antagligen i än större utsträckning behövt få hjälp av det som skrevs om böckerna när de gavs ut, nu har de i stället inte alls lyckats hitta fram till Storytels ljudbokspublik. Inte ens nylanseringen av ett så givet kort som den delvis omskrivna Hypnotisören – Black edition av Lars Kepler har kommit någon vart.

Att Bonniers författare förlorade på den här bojkotten torde stå klart. Visst, lite fick de säkert igen av att Bookbeat och Nextory vann kunder under konflikten så att de fick fler lyssningar hos dessa tjänster, men det finns ingen chans att hela tappet kunde tas igen på det sättet, Storytels försprång är fortfarande överlag så stort på ljudboksmarknaden i Sverige. Förhoppningsvis kommer lyssnarna att hitta fram till de ”förlorade” böckerna över tid, men eftersom det hela tiden ges ut nytt, nytt, nytt och Storytel knappast kommer att fortsätta lyfta fram de här titlarna i tid och evighet, får vi nog utgå från att dessa författare får dras med ett bestående hack i sina kurvor.

Sedan kan man så klart vända på steken, och säga att Bonniers författare kanske är vinnare i det långa loppet, om bojkotten resulterade i ett avtal som är mycket bättre än vad andra förlag får vilket på sikt ger mer betalt. Men eftersom detta avtal (åtminstone än så länge) är höljt i dunkel för oss utomstående, väljer jag att i nuläget förlita mig på det som går att se – de konkreta topplistorna.

Lite om förlags- och författarkvällen i Uppsala

Jag var ju i Uppsala förra veckan och deltog i en samtalskväll på Teater Blanca under rubriken ”Förverkliga bokdrömmen”. Här har Eva Ludvigsen som var en av arrangörerna skrivit om evenemanget.

Det visade sig för övrigt att hennes make var ett stort Virus-fan. Alltid roligt att få höra talas om dem!