Långfredag längs älven

Vi tog bilen de dryga tio kilometerna till Rovasuando, pulsade genom sockrig snö till stugan och möttes av två plusgrader inomhus, varvid Johanna påbörjade operation tokelda i kaminen. Åtta timmar senare har mörkret lagt sig och termometern visar närapå tjugofem.

Vi tog en kvällspromenad på Torne älv längs skoterspåren strax innan solen gick ner. Väl tillbaka ville Ejda samla lav från trädstammarna och placera ut i högar runt stugan så att djuren skulle få mat under natten. Får väl se om vi vaknar mitt i en djurpark i morgon.

Halvdag vs halvvägs

Tänkte i morse skriva ett sturskt inlägg om att gårdagen bjöd på den första skrivardagen sedan jag började med Nära gränsen 2 då jag kom över det jag alltid sätter som dagsmål – 10000 tecken. Visserligen krävde det att jag skrev såväl ute i bilen medan jag väntade på Ejda vid ridskolan samt i sängen efter att jag gått och lagt mig, men ändå – jag nådde målet, och kunde med gott samvete drömma utan kval.

Men så blev det ny dag och när jag nu summerar dess resultat ser jag att jag bara kommit halvvägs. Okej att skärtorsdsgen brukar räknas som halvdag av många, men ska den här deadlinen ha en chans att hålla funkar det inte med sådana halvmesyrer.

Kvällspass att vänta, således.

Vi går en bister kulturvår, sommar och höst till mötes

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 19 mars (och bör alltså läsas snarare som nutidshistoriskt dokument och inte som en dagsaktuell rapport, mycket har ju hunnit hända i coronakrisen på kulturområdet under de snart tre veckor som passerat, dock inte så mycket till det bättre, tyvärr).

——

Ropen från kulturvärlden har den senaste veckan varit unisont: Hjälp oss! I spåren av coronakrisen ställs kulturevenemang in på löpande band och många tvingas se sina kommande framträdanden gå upp i rök, och med det även arvodet.

Ibland har arrangörerna gett diffusa halvlöften om att försöka igen senare när situationen lugnat ner sig – kanske i höst? – medan andra varit mer krassa och konstaterat att de själva kanske inte ens finns kvar när krisen är över och kan boka in någon alls.

Ett antal upprop har nu startats via olika forum. Budskapen är snarlika – glöm inte den lilla människan när ni utlovar stödåtgärder, det är inte bara SAS, turistnäringen och bolåneräntorna som måste räddas, utan även landets tusentals författare, musiker, skådespelare och konstnärer som i form av enmansföretag hankar sig fram på olika typer av framträdanden och kortare åtaganden i projektform.

I ett av uppropen, som initierats av organisationen Ideell kulturallians, står bland annat:
”Inom kulturbranschen slår effekterna av corona mycket hårt. Kulturarbetare förlorar sina jobb och vet inte om de kan betala månadens hyra. Arrangörer runtom i landet går fullständigt på knäna och riskerar konkurs. Folk börjar varslas. Ideell sektors föreningsliv saknar marginaler och kommer att drabbas hårt. Det här kan bli långvarigt och i värsta fall kan det, när allt är över, komma att påverka människors kulturvanor, åtminstone för en tid. Regeringen måste på samma sätt som för andra samhällspolitiska områden sätta in extra medel. En krisbudget för kulturbranschen!”

Även den enskilda medborgaren uppmanas dra sitt strå till stacken. I en text hos Dagens Nyheter skrev författaren Susanna Alakoski häromdagen:

”Kära människor, stöd genom att köpa en bok du inte tänkt dig. Låna några extra romaner på biblioteket. Efterskänk kostnaden för biljetter du köpt till pjäser, filmer, konserter och annat som ställs in. Boka om det som går att boka om. Uppfinn sätt att stötta lokala kulturarrangörer. Varför inte göra som idrottsvärlden, skapa och köp stödbiljetter till matcher som inte spelas? Och när viruset är över skynda, skynda tillbaka till biblioteken, teatrarna, biograferna och alla andra små och stora kulturscener. Strax annars stor risk: kulturen – inställd.”

Det ska medges att jag talar i egen sak när jag hoppas att de här försöken till vädjan blir framgångsrika. Som mestadels digitalt publicerad författare som främst finns på ljudboksplattformar tillhör jag visserligen inte dem som vanligen bjuds in för författarsamtal på exempelvis bibliotek eller i bokhandeln – det krävs i regel en aktuell fysisk bok för det – men även jag har de senaste dagarna sett ett uppdrag som föreläsare gå upp i rök och ett annat arvode förhandlas ner till följd av ändrade förutsättningar. Jag verkar heller inte ha någon möjlighet att få tillbaka pengar för resan jag själv skulle bekosta till föreläsningen som ställdes in – snåljåpen i mig hade köpt den billigaste, icke ombokningsbara biljetten.

Med det sagt – det är inte synd om mig, jag tillhör inte de verkligt drabbade, och tror mig fortsatt kunna reda mig okej.

Men det är viktigt att komma ihåg – bortsett från några storsäljande undantag, tjänar de som skriver böcker överlag ganska dåligt även i ett samhälle som mår bra. Författare är inte anställda av sina bokförlag, tryggheten är obefintlig och när förlaget väl gett ut en bok, är efterarbetet i mångt och mycket upp till författaren själv för att få uppmärksamhet. I dag handlar det mycket om att lyckas sälja in sig själv till framträdanden hos bokhandlare, i skolor och på bibliotek, framträdanden som bortsett från att de ger viss synlighet och ökar försäljningen även ger ett (i praktiken ofta rätt blygsamt) arvode.

Och nu har alltså denna möjlighet att nå ut stängts på obestämd tid.

Därför får jag ont i magen när jag ser de här vädjandena, eftersom jag fruktar att de har ganska låg chans att ge något – åtminstone när det gäller de enskilda individerna. Att be människor om stödköp och att efterskänka biljettkostnader i en tid när oerhört många drabbas av svårigheter – samtidigt som jag försöker få till slutklämmen på den här texten kommer en nyhetsflash om att hotellkedjan Nordic Choice varslar 4500 personer i Sverige – kommer att bli oerhört svårt att lyckas med.

Så hoppet står till staten, som inte heller direkt saknar svåra utmaningar att hantera just nu.

Jag är därför rädd att vi går en oerhört bister kulturvår, sommar och höst till mötes.

Inte båda på topp tio samtidigt, men nästan!

En tredje, avslutande notering gällande de båda Våroffer-titlarna jag skrivit om tidigare:

Jag missade att hålla koll i helgen, så kanske har de faktiskt legat precis bredvid varandra någon av dagarna, men i dag måndag ser det ut så här – Anders De La Mottes Våroffer: Årstidskvartetten är på plats 10 på Storytels topplista, och Maria Richardssons Våroffer återfinns på plats 13. De La Mottes bok som gavs ut förra måndagen har en stigande trend, samtidigt som jag tror att Richardssons titel sakta börjat dala (den har ju legat på topp 10 i flera veckor).

Mitt personliga lyssnande på de båda titlarna har tagit lite längre tid än planerat på grund av orsaker, jag är bara halvvägs in i Richardssons våroffrande, och har ännu inte alls hunnit ta mig an De La Mottes. Men snart så!

Tomgångskörning

Är väl som en repig skiva vid det här laget, men jösses vad svårt jag har att komma igång med den nya boken.

Ja, jag vet att jag brukar säga detta ungefär varje gång jag påbörjar en ny bok, men den här gången måste vara någon form av rekord.

Inledningsavsnittet – som jag redan borde ha varit klar med för en vecka sedan – är fortfarande bara halvskrivet, och det känns som att de aldrig kommer till skott, tomgången är så påtaglig att jag vill skrika när jag sitter vid den förbannade skärmen.

Att de rent bokstavligt sitter i en bil på tomgång när de sedan länge borde ha öppnat dörren och gett sig ut för att pulsa genom snön en kall decembernatt gör inte saken bättre. Lossa säkerhetsbältet och sätt fart! vill jag vråla.

I morgon, säger rösten som svarar på skriker. I morgon tar de sig ut, får upp pulsen, agerar.

Synd bara att den upprepat det med en dåres envishet varje dag sedan cirka 23 mars, hittills utan framgång.

Läraren i ljudboksskrivande viker in hovarna för säsongen

Det var roligt att vara lärare! Utmattande därtill, jag var helt slut i går efter att ha suttit i videokonferens mellan typ 9-16, och därefter lagt några timmar ytterligare på att gå igenom de skriftliga övningar som jag inte hann med under dagen och lämna kommentarer på dem.

Att riktiga lärare antagligen har det så här mest varje dag är jag stum av beundran inför.

Skrivarläraren in action på torsdagens webinarium.

Man kan inbilla sig att det på skrivarutbildningar kanske inte är det mest statusfyllda att börja skriva specifikt för ljudboksformatet – det är ju primärt (dock inte uteslutande!) ett format för underhållningslitteratur i olika former. Och alla drömmer vi väl om att skriva den stora, tunga romanen med stort R och inte en evighetsserie om ett hyperaggressivt pandemivirus där författaren behöver spotta ur sig två böcker/säsonger per år för att kunna försörja sig på det.

Men! Jag tycker ändå att jag har fått bra gensvar under de här utbildningarna som jag har hållit för Skrivarakademins elever det senaste halvåret, och de verkar vilja ha mig tillbaka nästa läsår, så något bör jag väl ha gjort rätt.

Fint!

En gång distansare, alltid distansare

I höstas debuterade jag ju som skrivarlärare på ljudboksdelen av Skrivarakademins ettåriga distansutbildning. Med start i morgon onsdag skulle jag ha hållit i en variant av den utbildningen på plats i Stockholm för två av deras ordinarie klassrumskurser, en resa som sedan skulle ha krönts genom att gå på Storytel Awards-galan på torsdag kväll.

Av coronaskäl frös dock såväl undervisning på plats som festligheter in. Därför blev jag nu återigen en distansare, och ska likt så många andra dessa dagar i morgon begå Zoom-debut, då jag håller i en 90-minuters videoföreläsning med start efter lunch. På torsdag blir det därefter undervisning hela dagen via Google Classroom. Inte riktigt samma sak som att vara på plats, men man får ju laga efter läge.

Hur jag ska ersätta torsdagskvällens inställda ljudboksgala (eller kanske snarare framskjutna, de hoppas kunna arrangera den i sommar) har jag dock ingen plan för ännu. Jag får väl ta ett kvällsskrivarpass på nya boken och dricka ett glas rödtjut.

Lyssnar män mer på ljudböcker än kvinnor? Nja.

Ett inslag på P1:s Kulturnytt med tillhörande artikel har diskuterats i ljudboksgrupperna på Facebook den här morgonen. Med rubriken Män lyssnar mer på böcker än kvinnor skapades viss förvirring, eftersom kvinnor brukar sägas vara kraftigt överrepresenterade när det kommer till bokläsning, och så även när det kommer till lyssning av ljudböcker.

Det visar sig också att rubriken leder tanken snett. Forskarstudien som inslaget handlar om har använt sig av data från Bookbeat, och enligt datan är över 75 procent av Bookbeats abonnenter kvinnor. Däremot så visar studien att bland abonnenterna, så lyssnar männen överlag 98 minuter per dag, och kvinnorna 94. Det studien mer exakt säger är alltså att bland Bookbeats användare lyssnar en manlig abonnent fyra minuter längre per dag än en kvinnlig abonnent (men kvinnorna utgör mer än tre fjärdedelar av kundstocken och lägger alltså totalt betydligt mer tid på ljudböcker än vad män gör).

Rubriken är alltså inte direkt felaktig, men kraftigt förenklad.

Hela studien, som gjorts av Elisa Tattersall Wallin och Jan Nolin vid Högskolan i Borås, kan hittas här.

Vad kan den här tidsskillnaden bero på, då? Utan att göra någon djupare könsanalys är det väl inte så svårt att tänka sig att kvinnor helt enkelt har lite mindre fritid än män att avvara, eftersom de fortfarande rent generellt drar det största lasset när det kommer till ickebetalt hemarbete.

Uppdateringar kring Våroffer-titlarna

Ett par uppdateringar gällande mitt inlägg tidigare i veckan om de dubbla Våroffer-titlarna som är under utgivning nu i mars.

1. Nu har Forum fixat till den där konstigheten med kommatecken i titeln på Anders De La Mottes bok, så att den i stället går under namnet Våroffer: Årstidskvartetten i alla digitala format (men inte de fysiska, vad jag kan se hos nätbokhandlarna). De har även passat på att ge de tidigare delarna i bokserien samma titeltillägg.

2. Maria Richardsson som är författaren till den andra Våroffer-boken (eller första då, sett till när de kom ut), skrev just en kommentar till mitt ursprungliga inlägg. Det visar sig att hon så tidigt som i juni i fjol skrev om sin kommande deckare Våroffer i sin blogg, och att den redan då fanns att hitta på Lind & Co:s hemsida. Så infon om hennes boktitel låg alltså ute på nätet före De La Mottes, verkar det som.

Nu ska man inte göra för stor sak om det här med de identiska titlarna – det är som sagt inte ovanligt med samma namn på olika böcker – och jag skulle inte ha skrivit om det överhuvudtaget om det inte var för att de kom så otroligt tätt inpå varandra, båda är deckare och därtill med stor sannolikhet båda två kommer att ligga högt på de digitala topplistorna samtidigt (Richardssons bok finns bara utgiven som ljudbok, så i fysisk form slipper De La Motte tampas med den). En perfekt storm (i ett vattenglas), alltså.

De La Mottes bok blir tillgänglig på måndag i ljudbokstjänsterna. Jag har gillat de tidigare böckerna mycket, och tänker således börja lyssna direkt. Med all tid jag nu lagt ner på att rapportera om det här måste jag så klart även ge den andra (eller ja, första då!) Våroffer en chans, så den åker nu genast in i bokhyllan den också.

Boktuggs test av ljudbokstjänster firar fem

Branschsajten Boktugg har recenserat och jämfört svenska ljudbokstjänster sedan 2016, och jag såg att de nyligen uppdaterat testet för 2020, vilket torde innebära femårsjubileum. Testet är välskrivet och mycket intressant att läsa för alla som är intresserade av ljudbokstjänster, och förutom de tre stora – Storytel, Bookbeat och Nextory – har de också gått igenom Bokus Play och amerikanska Audible.

Den kritik jag har mot testet är att jag kan tycka att det lägger väl stort fokus på de tekniska aspekterna. Av de fem delbetygen handlar fyra om hur tjänsterna på olika sätt är uppbyggda sett till funktion och form samtidigt som bara ett delbetyg berör utbudet, trots att jag gissar att just denna aspekt är den som i slutänden är mest väsentlig för de flesta användare. Det är så klart viktigt att abonnemangstjänsterna är lätta att hantera och förstå, men är bokhyllans utformning verkligen lika väsentlig i valet av tjänst som hur utbudet ser ut? Och bör verkligen e-boksläsaren – som i runda slängar bara 10-15 procent av användarna använder – verkligen bära samma tyngd i betygssammanställningen som ljudboksspelaren, som i princip alla använder? Hade jag utformat testet hade jag nog klumpat ihop teknikkategorierna en aning, och i stället infört en kategori där barnvänlighet bedöms, och en där tjänsternas abonnemangsformer dissekeras, eftersom det där har börjat spreta en del.

Men då frågar kanske vän av ordning – påtalar jag inte bara det där om utbudet på grund av att jag i min författarroll utgör ett exempel på Storytels egenproducerade material? Jo, det gör jag nog, och mina reflektioner bör så klart ses i ljuset av det. Men att jag är en av dem som skrivit mest för Storytel Original-satsningen medför också att jag genom åren har lyssnat på och botaniserat runt en hel del i utbudet, och jag har hittat mycket som jag tycker är riktigt bra där! Dessutom börjar det bli en bred flora av innehåll, som inte längre bara består av de vanliga ljudboksserier som mina alster utgör en del av. Där finns numera även en rik (och kvalitativ!) barnutgivning, en växande faktaavdelning i gränslandet mellan ljudböcker och podcasts (som den pågående succén med dokumentärserien Var är Olle? som just nu är den mest lyssnade ljudboken på hela Storytel) och en stor utgivning av affärslitteratur i olika former, med nylanserade satsningar som Bostads- och Aktieskolan samt det rätt digra materialet med affärsböcker i sammanfattning under namnet Brief. För att inte tala om den stora satsningen på avslappningslitteratur à la Somna (som jag i ärlighetens namn nog tycker har tagit lite väl stor plats i Storytelappens flöde under den tidiga våren, men i dessa coronatider är det kanske befogat).

Med det i åtanke tycker jag att Boktugg gör det lite enkelt för sig när de i inledningstexten skriver att ”utbudet av ljudböcker är snarlikt för de svenska tjänsterna”, med det enda tillägget att Storytel har ”något fler exklusiva titlar” jämfört med konkurrenterna. Skulle det vara så, kan jag visserligen förstå varför utbudet inte bedöms som viktigare än bokhyllans utformning, men jag håller som sagt inte med om att utbudet är så snarlikt. Det stämmer visserligen att det traditionellt utgivna materialet av ljud- och e-böcker i princip är identiskt i de olika abonnemangstjänsterna sedan borgfred slöts mellan Storytel och Bonniers i fjol, men att summera hela Original-satsningen med ”något fler exklusiva titlar” är enligt min mening orättvist. Och eftersom varken Bookbeat eller Nextory gjort satsningar på eget material (ännu!), tycker jag att den lilla skillnad som ges i betyg för utbudet blir märklig. Storytel får visserligen högst poäng (8/10), men det är bara en ynka pinne mer än Bookbeat och Nextory, som båda får 7/10. Jag anser det vara lite i underkant.

Men som sagt, läs de där styckena medvetna om att jag de senaste åren författat åtta Storytel Original-säsonger, och nyss påbörjat en nionde.

Att de gett amerikanska Audible betyget 8/10 i utbud måste jag dock säga känns mysko på ett även neutralt plan. Visst – de har överlägset störst engelskspråkig katalog och det ska de rosas för – men för den svenska normalljudbokslyssnaren är deras utbud tämligen värdelöst, eftersom de med några enskilda förlagsundantag inte har svenskspråkiga ljudböcker. Det borde väl avspeglas i betyget i ett sådant här test brett syftande test?

Nåväl, det var min kritik. In och bilda er en egen uppfattning nu!

Sju år i dag

Bry er inte om den där orakade, nytränade typen till höger, det är flickan till vänster i bild som står i fokus nu.

Ejda Ögren, tjejen i mitt liv, blir sju år i dag. Det känns inte som att det var i går som jag klippte navelsträngen på den där lilla arga typen en tisdagsmorgon på Gällivare sjukhus, men det känns heller inte som sju år sedan. Jösses, nu får du till och med följa med på elvaårsfilmer på bion, bara en sådan sak!

Arg är hon ofta fortfarande, eller kanske snarare frustrerad, och inte sällan just på mig. Men samtidigt är hon också väldigt tydligt pappas flicka, och jag älskar att vara med henne.

Frustrationen kommer ofta av att hon inte tycker att hon får lära sig något, att allt är för enkelt, men när man väl försöker lära henne något slår hon genast bakut, kan själv och vägrar ta emot instruktioner. Ejda i ett nötskal.

Fast det är klart, hon har väl själv uttryckt det bäst en gång för ett par år sedan, när vi utmattade över att hon än en gång satt sig på tvären sa med en suck:

– Men snälla Ejda, måste du vara så krånglig?
– Jag är inte krånglig, jag är Ejda!

Ja, det är du sannerligen. Men bortsett från att vara Ejda, är du också världens största djurvän, väldigt feministiskt medveten och synnerligen kreativ.

Älskade lilla stora unge, grattis på din dag.

Våroffer x 2 att vänta på topplistorna

När jag såg att Lind & Co för två veckor sedan gav ut en deckare av författaren Maria Richardsson med titeln Våroffer tänkte jag att oj då, här är det upplagt för viss förvirring i ljudbokstjänsterna om denna blir poppis. För i slutet av mars ska ju Anders De La Mottes sista deckare i hans mycket populära årstidskvartett komma ut på Bonnierförlaget Forum, med titeln … ja, ni gissade det – Våroffer.

När det nu återstår mindre än en vecka tills De La Mottes bok kommer, ser detta ut att bli verklighet. Maria Richardssons Våroffer är i skrivande stund fyra på Storytels topplista. Hos konkurrenten Bookbeat är den visserligen bara 21:a, men deras topplista uppdateras bara en gång i veckan och jag har inte koll på vilken dag den byts ut, så den kan vara i stigande även där (Storytels topplista uppdateras varje dag).

Oavsett vad, så gissar jag att man på Forum inte är helt nöjda med situationen, titeln på De La Mottes kommande har legat ute på deras sajt sedan åtminstone i oktober (då jag själv hittade den då jag skrev en recension av de tidigare böckerna i serien), och jag tror att den har legat listad som kommande i ljudbokstjänsternas kataloger sedan i början av året. Det bör dock föras till protokollet att även titeln på Maria Richardssons bok kan ha varit spikad och legat ute ett tag, det har jag ingen koll på. (Uppdatering 27/3: Se författaren Maria Richardssons kommentar under inlägget för mer info i frågan!)

Hur som helst, Forum har uppenbarligen känt sig nödgade att försöka rädda upp situationen och i sista stund ändrat den officiella titeln för de digitala formaten till det något knöliga Våroffer, Årstidskvartetten (varför inte det betydligt elegantare tankstrecket?). På det viset blir de ju åtminstone inte helt identiska i titellistorna.

Det är för övrigt inte helt ovanligt att samma boktitel förekommer på helt olika böcker – särskilt inte på relativt generiska enordstitlar – men att två böcker med samma namn inom samma genre ges ut inom loppet av tre veckor och där båda har topplistepotential, torde vara en unik händelse. Ska bli spännande att se om de hamnar precis bredvid varandra.

Fotnot: Jag kan ha drömt det här, men jag har för mig att det i Svensk Bokhandel lite längre tillbaka fanns en spalt där förlag kunde avisera kommande boktitlar, antagligen i syfte så att ingen skulle råka ge en annan bok samma titel. Hittar dock inte detta nu.

Tillägg: Mattias Boström på Piratförlaget gav mig snabbt svar på Facebook gällande den där Svensk Bokhandel-spalten: Det stämmer att SvB hade en spalt med titelskydd förr om åren. Vet ej exakt när de slutade med det, men det känns som minst fem år sen. Jag tror dock inte att spalten hade någon juridisk funktion, utan fanns mest till för undvikande av krock. Det var lite skojigt att läsa den där spalten ibland, för vissa av titlarna var så unika och smala att risken för krock var obefintlig.

——

Uppdatering 27/3: Bokförlaget Forum har nu fixat till titeln på Anders De La Mottes bok, så att den kallas Våroffer: Årstidskvartetten i de digitala kanalerna.