Kort om Förlagspoddens sorti och Jönssons entré

Ett par branschrelaterade kortgrejer:

• Trist att Förlagspodden tar en paus, eller alternativt lägger ner. Slutet (?) blev också lite sorgligt, eftersom det föranleddes av den klumpiga hanteringen av hur de valde att presentera sina uppgifter om att Brombergs förlag var på väg att läggas ner. Det hela hade onekligen kunnat skötas snyggare, men tiden lär väl utvisa om de i sak hade rätt eller inte. Jag blev själv intervjuad av Lasse Winkler för Förlagspodden i slutet av januari, och tanken var ursprungligen att den skulle ha sänts i ett avsnitt ungefär en månad senare, men så blev aldrig fallet. Jag vet inte riktigt varför (jag har helt enkelt inte frågat), men gissar att det var en kombination dels av att coronakrisen tog ett fast grepp om bokbranschen kort därefter och nästan allt kom att fokusera på det, och dels att jag nog inte riktigt sa tillräckligt spetsiga saker i vårt över timslånga samtal, som fokuserade på framväxten av den digitala ljudboksmarknaden och min kanske något unika position som landets mesta ljudboksförfattare. Lasse vill gärna att det ska finnas en konflikt som man ska kunna skapa friktion kring, vilket ligger ganska långt ifrån min personliga natur. Hade jag varit mer konfrontativ och mindre stillsamt resonerande kanske den hade sänts, vad vet jag. Dessutom hann nog en del av det vi diskuterade bli inaktuellt – jag pratade till exempel ganska mycket om hur författare som främst publiceras i digital form tappar möjligheten att åka ut till bokhandlare, bibliotek och festivaler för att tala om sin litteratur, eftersom det inte finns någon fysisk produkt att visa upp och sälja. Nu är ju plötsligt detta fallet för alla författare i det rådande världsläget.

• Fint att se att Carina Jönsson blir ny chefredaktör på Svensk Bokhandel! Hon har i många år varit redaktionschef såväl under Tove Lefflers som PeKå Englunds chefredaktörsskap och i perioder klivit upp som ställföreträdande chefredaktör, så att hon nu får axla rollen på riktigt känns sannerligen på tiden. Våra vägar korsades för första gången när vi båda jobbade på TT för ett drygt decennium sedan, och jag känner henne som en väldigt engagerad, driftig och inte minst genuint trevlig person. Trist dock att hon tvingas ta över en tidning i viss motvind, antalet nummer som ges ut per år drogs ner i fjol, och nu meddelas att hennes tidigare position som redaktionschef inte kommer att fyllas upp av någon ny person, till följd av försämrat annonsläge.

Tio av mina ljudboksfavoriter

Jag gavs privilegiet att få ljudbokstipsa i Storytels app i samband med utgivningen av Virus 7. Här kommer de tio tipsen i bloggeen också.

———

Jag har levt med ljudböcker i mina öron sedan 2008. Att försöka summera det i några utvalda titlar känns omöjligt, så i mina tips här nedan har jag försökt plocka några russin ur kakan, böcker som enligt min mening på olika sätt fungerar särskilt bra i ljudboksformatet. När jag ser min lista märker jag också att jag kanske något har färgats av mitt liv i nordligaste Sverige (jag bor i Vittangi öster om Kiruna sedan ett antal år) när jag gjort mina val. Men vi präglas ju alla av vår omgivning, eller hur?

Herrarna satte oss hit – Elin Anna Labba
Hjärtskärande sorglig och samtidigt lättfattlig och intresseväckande skildring av statens tvångsförflyttning av samer i 1920-talets Sverige. Författaren Elin Anna Labbas egen inläsning är stillsamt vemodig men bär en outtalad vrede inom sig, och skänker ett extra lyft åt bland annat de samiska jojkar som återges i boken. En av årets hittills viktigaste svenska fackböcker.

En osynlig – Pontus Ljunghill
Pontus Ljunghills hittills två deckare om 1920-talets Stockholm och polismannen John Stierna är oerhört stämningsfyllda och fina, och melankolin som finns i Reine Brynolfssons röst passar de här skildringarna ypperligt. En osynlig kom 2011 och uppföljaren Lykttändaren 2016. Det är hög tid för en tredje del!

Marken – David Väyrynen
Nordligaste Sverige har alltid rymt ett myller av berättelser, men på senare år har de stigit fram i rampljuset på ett nytt sätt. David Väyrynens Marken har på kort tid kommit att bli något av en bibel för malmfältsregionen, ett spretande men samtidigt knivskarpt diktverk. Har man sett Väyrynen framföra delar ur Marken live glömmer man det aldrig, men även hans egen inläsning av ljudboken sätter djupa avtryck.

Norra Latin – Sara Bergmark Elfgren
Ibland tycker jag att klassificeringen ”unga vuxna” står i vägen för riktigt bra böcker. Sara Bergmark Elfgren har skrivit flera ypperliga berättelser i det här gränslandet dels på egen hand, och dels i samarbete med Mats Strandberg. Norra Latin är en bok som även ”riktigt vuxna” bör ta sig an, en fin skildring om att bli vuxen och därtill en spännande spökhistoria. Inläsningen av Nina Zanjani är av högsta klass, och det glädjer mig att hon på sistone blivit en allt mer anlitad ljudboksinläsare.

En helt vanlig familj – Mattias Edvardsson
Mattias Edvardssons roman En helt vanlig familj är dels en väldigt spännande historia, men det är också en i Sverige relativt ovanlig ljudbok, då den rymmer tre inläsare i form av Magnus Roosmann, Rebecka Hemse och Johanna Lazcano. Flera röster är annars något som brukar vara vanligare på den engelskspråkiga marknaden, delvis säkert av kostnadsskäl, men också för att den svenska ljudbokspubliken – trots att den ligger så långt framme och är så stor – verkar vara rätt konservativ. Edvardssons romaner med flera tydliga berättarperspektiv passar dock utmärkt att avnjutas med flera inläsare, och han ska använda samma grepp i den kommande Goda grannar.

Träskkungens dotter – Karen Dionne
Oerhört spännande thriller som bär vissa likheter med Tara Westovers Allt jag fått lära mig, men till skillnad från Westovers verk är Dionnes bok ren fiktion, inspirerad av HC Andersens saga Dykungens dotter. Därtill vasst inläst av Philomène Grandin, som även läst in de senare delarna i min Virus-serie.

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö – Håkan Nesser
Jag är svag för bra författarinläsningar, och Håkan Nesser tillhör dem som gör det bäst. Tyvärr har han slutat läsa in sina egna alster (och jag kan inte för mitt liv begripa varför), men inläsningen av den moderna klassikern Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö är en av hans bästa.

Hotet – Mats Söderlund
Ännu en ”unga vuxna”-bok, men jösses vilken ambitiös sådan. Hotet är första delen i Mats Söderlunds Ättlingarna-trilogi (sista delen har precis kommit ut), och det är en klimatdystopi med vissa fantasyinslag där centrum för handlingen är norra Västerbotten men där hela världen och storpolitiken snart gör sitt intrång. Spännande, välresearchat och otäckt om en framtid där klimatförändringarna blivit akuta och färskvatten en global bristvara värd att döda för. Lo Kauppi som läst in fångar dialekterna och kärvheten som ämnet kräver på ett ypperligt sätt (säger jag helt opartiskt, hon har ju även läst in min bok Nära gränsen).

Bakvatten – Maria Broberg
En väldigt stilsäker och fin romandebut från tidigare i våras, som gavs ut som ljudbok så sent som för en vecka sedan. En drabbande historia från Västerbottens inland som fungerar oväntat bra även i ljudformatet, trots en rätt komplicerad uppbyggnad med en berättelse som inte räds att ideligen hoppa fram och tillbaka i tiden. Likt författaren Maria Broberg är inläsaren Elias Dahlgren debutant, och han gör det med den äran. Bara att hoppas på fler uppdrag för honom.

Redovisningsavdelning Marviken – Lars Wilderäng
Trots att jag skrivit en lång nutidsdystopisk ljudboksserie brukar jag inte lyssna på eller läsa särskilt mycket böcker inom genrer som postapokalyps, sci-fi eller dystopi, utan har mer funnit min inspiration till Virus inom filmens och tv-seriernas värld. Men Lars Wilderängs böcker har jag alltid lyssnat på med stor behållning (även om jag kan tycka att han blir lite väl ”möp:ig” ibland, men han har dragit ner på militärinslagen i senare böcker). Hans nya bok Redovisningsavdelning Marviken är när jag skriver dessa tips ännu inte utgiven, men jag är extremt peppad på den, kontrafaktisk svensk nutids- och stormaktshistoria förpackad i agentromanskrud tycker jag låter riktigt coolt. Inläsaren Niklas Engdahl har gjort ett bra jobb med flera av Wilderängs tidigare böcker, och är säkerligen stabil här också.

Planlös spaning efter den dåtid som flytt

Skulle göra en bokbranschrelaterad sökning här i bloggen, och halkade i stället in på några vardagsinlägg från sisådär tretton år sedan. Vilket extremt annorlunda liv jag levde då. Var det roligare? Ja, på vissa sätt, kanske, det var åtminstone betydligt mer fartfyllt och alkoholfyllt, om nu det ska vara någon värdemätare på hur kul ens tillvaro är.

Nu kan jag inte ens minnas när jag drack mer än ett glas vin på en kväll. Jo, det kan jag för den delen, det var när jag var nere på en fest hos Storytel i Stockholm kring den 20 februari, det vill säga ganska exakt tre månader sedan, då blev jag rund under fötterna och var ute tills Gamla stan stängde framåt tretiden på morgonen.

Då var det var och varannan kväll, framstår det som. Sedan upp och arbeta. Inte för att jag sover mer i dag visserligen, i natt har jag stångats med armbågande sjuåringar och bökande kattskrällen som tycker sig ha rätt att bli matade varannan timme natten igenom (och sedan rofyllt sover exakt hela dagarna). I dessa tider av midnattssol borde de ju lika gärna kunna vända på steken, föreslår vän av ordning.

Eller jo, en sak är sig likt. 2007 våndades jag i var och varannat inlägg om att jag aldrig kom någon vart med bok nummer två. Nu har jag visserligen skrivit vad som känns som ett tjog böcker sedan dess, men jag våndas fortfarande lika mycket varje dag för att jag aldrig skriver tillräckligt och når de mål jag satt upp.

Nå, det fanns väl ingen större poäng än så med det här inlägget. Livet kändes mer rosenskimrande förr.

Det gjorde det å andra sidan säkert 2007 också.

Ny kurs i ljudboksskrivande i höst

Jag kommer att utöka mitt läraruppdrag på Folkuniversitetet/Skrivarakademin kommande termin. Utöver att ha delmomentet i ljudboksskrivande på den ettåriga distansutbildningen som jag hade i fjol kommer jag att leda en egen distanskurs i kortare format, den består av fyra träffar och fokuserar helt på det här med att skriva texter särskilt ämnade för ljudboksformatet. Hoppas någon vill anmäla sig!

Jag saxar lite ur kursbeskrivningen:

Är en bra bok alltid samma sak som en bra ljudbok? Inte alltid! I den här kursen går vi igenom vad som fungerar och vad som inte gör det när den primära publiken är en lyssnande sådan. Teoretiska lektioner blandas med praktiska övningar där du tränas i att skapa en historia optimerad för örat. Några exempel: Vilka element i en traditionell bok gör sig sämst i en ljudbok? Hur tydliggör du vilka som talar i dialoger i en ljudbok? Hur skapar du effektiva cliffhangers? I ljudbokstjänsterna finns tiotusentals titlar bara ett par klick bort – hur håller du kvar lyssnarens intresse för just din bok? Vi går också igenom hur ljudboksbranschen ser ut och vilka olika aktörer som finns. Hur går produktionen av en ljudbok till? Vilka genrer har visat sig fungera bäst? Och vilka verkar inte fungera alls?

Det känns lite läskigt bör erkännas, jag ser mig inte i grunden som en naturlig lärare. Men kanske borde jag revidera den åsikten, som jag har förstått det har jag fått fina vitsord av eleverna hittills, dels från i höstas men också nu under våren, då jag har haft kursdagar på de två ettåriga skrivarlinjer hos Skrivarakademin som normalt inte sker på distans, men som nu i coronans tidevarv ändå blev träffar över Zoom och Google Meet (egentligen skulle jag ha åkt ner till Stockholm och haft undervisning med dem ett par dagar i början av april).

Och att Folkuniversitetet faktiskt hörde av sig och frågade om jag ville leda en sådan här kurs, bör väl ses som ett tecken på att de är nöjda, kan jag tycka.

Hur som helst, här finns kursbeskrivningen. Ska bli skoj.

Adlibris skjuter trovärdigheten i sank med sin Läckberg-kampanj

Måste verkligen stämma in bland dem som i dag i en del trådar på Facebook uttrycker irritation och besvikelse på att Adlibris låtit bokförlaget Forum köpa hela startsidan på deras nätbokhandel för att göra reklam för Camilla Läckbergs nya deckare Vingar av silver. Boktugg har en bra artikel om tilltaget.

Det är alltså inte som det ibland brukar se ut på nyhetssajter att ett företag köpt en helsidesannons som ligger ovanför dem vanliga startsidan och måste klickas förbi, utan startsidan har helt enkelt gjorts om så att den bara består av – om jag räknat rätt – 25 olika puffar med köplänk för Läckbergs bok.

Det går helt enkelt inte att hitta någon annan titel på startsidan, skulle du gud förbjude vilja köpa en annan bok, måste du söka dig fram till den manuellt via sökrutan eller klicka på rullgardinsmenyn till vänster och sedan välja Böcker, som tar dig till en sida där nätbokhandelns hela sortiment på drygt 14 miljoner titlar listas. Vilken bok som ligger allra överst bland de 14 miljonerna? Gissa.

Är det här verkligen bra reklam som ökar försäljningen? Jag är ingen marknadsföringsmänniska, så jag tänker inte spekulera i det. Men för mig känns det tyvärr bara unket, och gör att jag tycker att Adlibris tappar i trovärdighet, särskilt när de även puffar för titeln under vinjetter som Redaktionens tips, där man i vanliga fall åtminstone hoppas kunna inbilla sig att det inte bara är titlar som förlag betalat marknadsföringspengar för som får synas, utan böcker som redaktionen faktiskt tycker om.

Nej Adlibris, Forum och Bonniers (som äger såväl Adlibris som Forum) – det här kändes inget vidare.

Tillägg: I en intervju som Boktugg har med Adlibris pr-ansvarige, säger denne att de gjort samma massiva lansering en gång tidigare, i samband med David Lagercrantz första Millennium-bok 2015. Det sätter ärendet i ett lite annat ljus, får jag erkänna, Millennium-böckerna har getts ut på Storytelägda förlaget Norstedts och man kan då alltså knappast anklaga Adlibris för att bara tillåta sådana här ”kupper” för storsäljare inom den egna koncernen.

Hur som helst. Oavsett förlag som gör det – sluta tack, det är inte ”en rolig grej” som den pr-ansvarige säger, det är bara tröttsamt och driver på bästsäljerismen ytterligare.

Tillägg 2: Svensk Bokhandel har letat fram sin gamla artikel från 2015 om Millennium-kampanjen Adlibris körde då. Den gången fejkhackade Lisbeth Salanders nätalias Wasp sajten och sänkte priset på e-boksutgåvan till 9 kronor (vilket kunderna då kunde köpa den för på riktigt), något som inte känns fullt lika tondövt som den nu aktuella varianten.

Virus finns nu också som musik

En av de roligaste sakerna kring Virus just nu är att min ljudboksserie har gått och blivit musik! Musikern som skapat verket heter Emil Fredenmark, han kontaktade mig första gången i december 2018 och berättade att han var ett stort Virus-fan och hade börjat komponera musikstycken inspirerade av rollfigurerna och handlingen i serien. Vi hade lite kontakt från och till under 2019 i takt med att hans demoversioner växte ut till färdiga verk, och sent i höstas föreslog jag att han borde publicera musiken om han hade möjlighet, vilket det visade sig att han hade. Under vintermånaderna har han därför jobbat hårt med att mastra slutliga versioner av de spår han gillade bäst (det finns fler låtar än de sju som skivan innehåller, tror att jag har runt tolv spår som demos i mitt eget musikbibliotek).

Min ringa insats har varit att föreslå låtordning och bolla titlar på verken utifrån de scener i handlingen Emil sett framför sig när han komponerat och känslorna de framkallat. Storytel bistod sedan med omslaget, men musiken är helt hans egen skapelse.

Min egen favorit bland spåren är antagligen fjärdelåten We’re losing her eftersom den bygger på en mycket intensiv, utdragen och tung scen i Virus 3, som jag minns som väldigt jobbig att skriva och som han har lyckats fånga väldigt väl. Och det är inte bara jag som gillar låtarna, fick mejl från en vän i går som skrev att hon – citat: ÄLSKAR Emils musik! Den fångar stämningen i Virus på pricken! Fick ångestpåslag direkt vid första låten och håller med om att spår 4 är favoriten!

Kunde inte ha sagt det bättre själv. Här är albumet hos Spotify, och här hos Apple Music.

Intervjuad i Norrbottens-Kuriren om Virus-finalen

Lika bra att fortsätta Virus-bloggandet även i dag. Blev intervjuad av Norrbottens-Kuriren i måndags, i dag kom intervjun i tidningen. En rätt bra artikel tycker jag, men det är lite spoilervarning på den om man inte lyssnat/läst Virus 3 och Virus 4 och känner att man vill göra det ospoilad. Så ni vet.

Snubblade även över podden Sånt vi läser, där de hade pratat om (och gillat) Virus i det senaste avsnittet. Roligt!

Har även fått en del glada tillrop från fans på Instagram i dag när de börjat lyssna på sista delen. Ingen av dem verkar dock ha nått slutet ännu vad jag sett eller hört, lite spänd på hur de reagerar en del av sakerna som händer i finalen.

Dagen är här – Virus 7 är ute!

Så blev det äntligen dags. Efter totalt 3,78 miljoner skrivna tecken och 75 timmar och 44 minuter ljudbok sätter jag i dag punkt för Virus-sagan. Virus 7 ligger sedan ett antal timmar ute i Storytel-appen, och kan såväl avnjutas i Philomène Grandins inläsning eller läsas som e-bok i appen. Gör det, vetja!

Det har varit resa, sannerligen, och lär fortsätta att vara det ett tag framöver, för även om jag satt punkt för själva storyn, så lever konceptet vidare på olika sätt. Det nämndes ju i pressmeddelandet som gick ut i går om de nederländska respektive indiska spinoff-serierna Virus: Amsterdam och Virus: Mumbai, och de kan komma att följas av några ytterligare. Jag ska återkomma till att skriva lite mer om spinofferna så fort jag hinner. Det finns även lite andra Virus-relaterade saker jag ska berätta om vad det lider.

Men i dag kan jag väl unna mig att bara njuta av att hela seriesviten nu faktiskt är ute. Känns väldigt fint.

Pressutskick om sista Virus-säsongen

I morse skickade Storytel ut följande pressmeddelande:

——

Storytel släpper sista delen av Virus – och succén får spinoffer på andra marknader

Den efterlängtade sjunde delen i Daniel Åbergs uppskattade Storytel Original-serie Virus släpps den 5 maj. Därmed knyts berättelsen om en grupp människors kamp för överlevnad under ett globalt virusutbrott ihop. Virus har sedan premiären 2016 blivit en lyssnarsuccé på Storytel, och nu ges de första delarna också ut på engelska. Dessutom görs spinoff-varianter av spänningsserien i Nederländerna och Indien.

Sedan den första delen av Daniel Åbergs Virus släpptes på Storytel 2016 har spänningsserien fått en stor skara hängivna lyssnare. Fyra år efter starten kommer nu den sjunde och sista delen i ljudboksserien om en grupp människor som kämpar för sin överlevnad i en värld drabbad av ett virusutbrott som hotar att utplåna allt.

Efter nästan fyra miljoner tecken sätter Daniel Åberg punkt för Virus. Men att seriens final skulle sammanfalla med coronapandemin var ingenting författaren kunnat föreställa sig när han i julas blev klar med finalen.

– Visst har jag funderat över hur ett utbrott likt det i Virus skulle te sig i verkligheten. Det känns förstås underligt att gå i mål med min serie mitt i dessa oroliga coronatider. Men Virus är på intet sätt en skildring av den verklighet vi befinner oss i nu. Det här är ren fiktion, och jag tror och hoppas att lyssnarna ska uppskatta den nervkittlande upplösningen för Iris, Amanda, Dano och de andra överlevarna, säger Daniel Åberg, som är överväldigad av vad hans ljusboksserie vuxit till.

Jag vid Torne älvs strand förra sommaren. Inte riktigt lika grönt och isfritt här uppe i detta nu, direkt…

Virus har i Sverige mer än 800 000 lyssningar, och delar av serien har översatts till finska, turkiska, arabiska, spanska, italienska och ryska. När den sjunde och avslutande ljudboken nu ges ut översätts dessutom de första delarna till engelska, och läses in av skådespelaren Michelle Fox.

– Virus är en av våra allra mest uppskattade originaltitlar genom tiderna i den svenska tjänsten. Det är en serie med oerhört engagerade lyssnare, och vi vet att det är många som har väntat spänt på avslutningen. Det är också väldigt roligt, och ett fint betyg för det välskrivna och täta manuset, att flera tv- och filmbolag visat intresse för serien, säger Marta Hedener, förlagschef på Storytel Sverige.

– Flera av våra marknader släpper nu dessutom egna spinoffversioner av serien, som Virus: Mumbai och Virus: Amsterdam, med författaren som showrunner. Det säger verkligen något om att Daniel Åberg och våra lokala team har lyckats skapa en berättelse som fängslar oavsett var på jorden lyssnaren befinner sig, tillägger Rickard Henley, global förlagschef på Storytel.

Virus:7 släpps på Storytel den 5 maj och är liksom de två föregående delarna inläst av Philomène Grandin. Del 1-4 är inlästa av Disa Östrand.

——

Jag ska skriva lite mer om det här med spinofferna och den engelskspråkiga utgivningen vid ett senare tillfälle. En dag kvar till premiären av sjuan nu. Kul!

Tisdag 5 maj knyts Virus-sagan ihop

I dessa bistra, konstiga pandemitider känns det en aning kymigt att slå på trumman och meddela att det blivit dags för den stora finalen i min långa Virus-serie där världen faller samman i en ytterst aggressiv pandemi, men föga anade jag hur världsläget skulle utvecklas när jag satt och våndades i höstas för att få ihop den sista delen. Och nu när det äntligen är färdigskrivet, inläst och klart – ja, står vi här, mitt i den otäcka coronatiden.

Hur som helst – tisdag den 5 maj kommer den sista säsongen av Virus, där sagan om Iris, Amanda, Dano, Jenny, Risten och alla de andra knyts ihop. Och finalen blir extralång, det krävdes 13 timmar för att all action och känslomässig dramatik skulle få plats. Jag hoppas verkligen att ni som gillat min ljudboksserie ska älska den avslutande Virus 7.

Men vänta nu – Virus 7?! De senaste säsongerna har ju hetat Smittad? Jo, och detta förtjänar en förklaring. För i samband med att sista säsongen i sviten nu ges ut så har dels samtliga tidigare säsonger klippts ihop till vanliga ljudböcker och relanserats i det formatet (inga fler uppdelningar i tio avsnitt per säsong, alltså), och dels har vi tagit beslutet att döpa om säsongerna som tidigare hette Smittad 1 och Smittad 2 till Virus 5 och Virus 6, för att skapa en tydligare helhet nu när finalen kommer. Det som var tänkt att bli Smittad 3 när jag började skriva, får alltså i stället namnet Virus 7.

För att summera siffermagin: Den sammanhängande ljudboksseriesvit som ursprungligen var tänkt att gå under namnen Virus 1-4 samt Smittad 1-3 blir nu alltså i stället Virus 1-7. Och i stället för att dessa sju säsonger ska bestå av totalt sjuttio uppdelade avsnitt, består de nu av sju hela ljudböcker.

Men varför krånglade vi ens till det och började med det där Smittad-namnet? Ja, sett i backspegeln var det nog ett misstag. Min tanke var att det skulle visa att serien nu skiftade fokus lite, jag hoppade fram i tiden några månader, breddade persongalleriet genom att lyfta upp den tidigare birollsfiguren Jenny till en huvudperson och introducerade Risten och Patrik som helt nya, tongivande rollfigurer, vilket sin tur breddade världen vi befann oss i – Risten bodde ju i Kiruna, och Patrik i norra Hälsingland. Det gamla persongalleriet fanns kvar, men de fick dela på utrymmet med den nya trion. Tanken var också att man skulle kunna ta sig an Smittad även om man inte lyssnat på de fyra Virus-säsongerna, all förkunskap som behövdes om utbrottet, virusets beskaffenhet och det som skett tidigare i historien skulle man få invävt i den nya berättelsen.

Rätt snart upptäckte vi dock att ytterst få valde att göra så, det var fortfarande ”bara” Virus-fansen som lyssnade. Därtill upptäckte vi att en del inte förstod att Smittad var den direkta fortsättningen på Virus, jag fick flera mejl med frågor om när Virus 5 egentligen skulle komma, de ville inte ta sig an Smittad-serien innan jag verkligen avslutat Virus-storyn, meddelade de. Och så var det ju inte tänkt.

Nu rättar vi till det. Jag hoppas att ni ska gilla finalen, oavsett dess namn och nummer. Och att ni ljudbokslyssnare som varit tveksamma till att hoppa på tåget eftersom ni inte gillar serieformatet med säsonger uppdelade i avsnitt nu ska ge Virus en chans. För det tycker jag nog – helt opartiskt (host host) – att den är värd.

Tisdag 5 maj, som sagt. Här är länken till sista säsongen, och här är den till första, om ni vill börja från noll.

Avstannad

Ja det här med det dagliga bloggandet gick ju fullständigt åt skogen. Nåja, det är som det är med det, ska väl försöka hålla en någorlunda takt ändå.

Våren kom av sig lite här uppe, det smälte på bra ett antal dagar, men nu har nätterna varit kallare och det har kommit små irriterande mängder snö under morgontimmarna, som dagen sedan fått ägna sig åt att smälta. Vägarna är rena och barnen har börjat cykla, men på gården ligger snön fortfarande djup, och Ejda hade skidåkning på schemat på idrotten i tisdags.

Har alltid tyckt att det här är den underligaste tiden på året här uppe, den då man ser människor i landets mer sydliga delar sitta i grönt gräs i tunna tröjor som om det vore någon sorts sommar, samtidigt som vi fortfarande skottar snö här uppe och har två, kanske tre veckor kvar tills isen ens försvinner från älven.

Nåja, det blir nog bra här också vad det lider.

Grattis Dannyboy – 15 år för en vecka sedan!

Fasiken, jag missade ju att det var femtonårsjubileum för Dannyboy & kärleken förra veckan! Onsdag den 6 april 2005 gavs min debutroman ut, och livet blev sig aldrig riktigt likt igen, även om det till stora delar så klart fortsatte precis som vanligt.

Hur som helst, surt att jag missade, jag är ju en anhängare av siffermagi och cirklar som sluts och sådant där. Och att mitt förstlingsverk fyller moppe och blir byxmyndigt är ju ändå något lite speciellt.

Nåväl, i dag har det gått exakt femton år plus en vecka, det är väl hyfsat jämnt det också. Så här skrev jag om dagarna kring utgivningen i ett blogginlägg redan 2008:

Jag minns de där dagarna kring släppet som rätt jobbiga, fast på ett roligt sätt. Att få stå i centrum, bli intervjuad, nagelskådad och granskad kittlade mitt ego även om det så klart här och där fick sig ett par törnar längs vägen. På måndagskvällen hade jag releasekalas, ett drygt hundratal personer kom – en del hade jag aldrig sett tidigare, andra trodde jag inte att jag skulle få se men de dök ändå upp och det gladde mig och jag drack rätt många glas rosa champagne och öl men alkoholen fick aldrig något fäste trots att bilder försöker påstå motsatsen, kroppen jobbade på högtryck, intrycken var för många, människorna likaså, allt blev splittrat men samtidigt alldeles underbart. På natten sov jag inte en blund, på tisdagen traskade jag runt som levande död och väntade på onsdagens dom när boken hade första recensionsdag.

Jag såg framför mig ännu en sömnlös natt men som jag minns det somnade jag till sist och så kom onsdagen och jag började jobba klockan tio och sökte genom internets alla vrår efter recensioner på morgonen och det som kom ut var överlag väldigt glädjande. Av rikstidningarna var det bara Aftonbladet som recenserade första dagen, en okej recension men inte så mycket mer, men Upsala Nya Tidning var översvallande, Helsingborgs Dagblad likaså, Arbetarbladet väldigt positiva, en kollega som för tillfället befann sig i Bohuslän ringde och meddelade att recensionen i Bohusläningen var jättefin och den dagen var väl enda smolket i bägaren att Gefle Dagblad, den dominerande tidningen i Gästrikland och således en recension som många där hemifrån skulle kunna läsa och jantelagigt säga ”vad var det vi sa” och ”han ska inte tro att han är nåt den där Åberg” om, innehöll den mest surmagade recension jag skulle komma att få överhuvudtaget. Och jo, jag vet att man ska akta sig för att recensera recensioner men det var enligt min mening en konstig, spekulativ och delvis felaktig sådan som jag inte tycker att boken förtjänade.

När onsdagen den sjätte april lades till handlingarna var jag nöjd. Jag hade överlevt, de flesta tyckte om det jag skapat och jag var fortfarande hel och någorlunda ren.

Det där med att recensera recensioner var ju för övrigt något jag ändrade åsikt om några år senare, i samband med att Vi har redan sagt hej då gavs ut. Men det är en annan historia.

Så grattis Dannyboy! Vid nästa jubileum får du börja köpa ut på Systemet själv.