Det har dragit igång en liten bokbloggsdebatt så här i sommartider, efter att skribenten Celia Svedhem skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten i slutet av juni om hur bokbloggare ofta bara uppskattas av förlag och författare så länge de skriver positiva omdömen om böcker de fått tillsända sig, men att tongångarna snabbt kan ändras om en recension är negativ. Texten innehåller exempel på hur författare betett sig som för en utomstående betraktare framstår som hårresande tragikomiska eller bara tragiska, men som för den bloggare som utsätts för det antagligen var allt annat än humoristiskt i stunden.
Det som slår mig är att den här texten lika gärna kunde ha skrivits för tio år sedan. Det är inte menat som kritik, artikeln är absolut läsvärd och det finns fina uppföljningar hos flera av de bokbloggare som Svedhem diskuterade med innan hon skrev (bland annat Enligt O och Feministbiblioteket) men vad jag menar är att situationen tyvärr inte verkar ha förbättrats nämnvärt sedan bokbloggarna växte fram under andra halvan av 00-talet, utan kanske har det till och med blivit värre.
Antagligen är det väl flera saker som vandrar hand i hand här. Utrymmet för litteraturkritik har fortsatt att krympa överlag i traditionell press (och även i den mån de hos vissa fortfarande får samma utrymme har deras räckvidd minskat, särskilt när det kommer till landsortspress) vilket ökar betydelsen för förlag och författare att synas hos populära bokbloggare och bokstagrammare och samtidigt har digitaliseringen av bokbranschen och framväxten av hybrid- och egenutgivning lett till att det blivit lättare för mer … ja, vad ska man säga, medieovana författare att ge ut litteratur, och när de får chansen att bli recenserade och kanske inte gillar vad de läser så är gissningsvis steget till att höra av sig och skriva något surmulet kortare.
I ärlighetens namn har det så klart alltid funnits författare och förlag – även mycket kända och etablerade sådana – som inte uppskattar när man skriver något annat än superpositivt om deras böcker. Men vill en författare anmäla avvikande åsikt gällande en recension i en dagstidning hör man antagligen av sig till redaktionen i fråga först, och får då kommunicera med en redaktör som avgör om skribenten ska kontaktas eller inte. Som ensam bokbloggare är man mer utsatt, och enklare att nå fram till direkt. I Svedhems text påtalas också att det i flera av exemplen som nämns i artikeln rör sig om etablerade författare och förlag som gett sig på bokbloggarna.
Det finns oändligt mycket att säga i den här frågan och den kan fördjupas åt flera håll eftersom de nya arenorna för den här typen av texter inbjuder till samtal på ett helt annat sätt än den traditionellt tryckta papperstidningsrecensionen, där avstånden mellan skribenten, läsaren och författaren i regel var stora. I dagens sökbara hashtaggsvärld med öppna och semiöppna flöden (där det främst på Instagram därtill är så att skribenter ibland taggar författares namn för att de vill att författaren ska se och interagera med recensionen) är situationen betydligt mer rörig och komplicerad.
Men den fördjupningen har jag tyvärr inte tid med just nu, deadlinen för Nära gränsen 2 är alldeles för kort inpå och jag skriver den i nuläget alldeles för lång för mitt eget bästa.
Svedhems text har dock fått ett svar eller kanske snarare en uppföljning i GP av skribenten och författaren Johanna Schreiber, där hon går in på den allt mer viktiga roll som bokfluencers har, och vikten av att ta den på allvar.
(Avslutningsvis bör inflikas att jag inte är av åsikten att man som författare aldrig får ha synpunkter på vad någon tycker om ens verk, jag har själv ägnat mig åt kritik av kritiken och fått mothugg på det, men man ska så klart alltid se till att försöka hålla huvudet kallt och agera professionellt.)
Greppet är skickligt, och Jeppsson som till vardags är nyhetschef på Aftonbladet där han bland annat skrev den uppmärksammade artikelserien Sjukt klimat för ett par år sedan, har aldrig några problem med att fånga läsarens intresse. Materialet är visserligen så starkt och pulshöjande att boken kunde vara skriven på byråkratisvenska och ändå kännas medryckande, men nu är så inte fallet. Faktum är att det nästan känns FÖR bra, eftersom innehållet är så hemskt. Är det ens tillåtet att säga att något som beskriver vår kollektiva undergång är ”bra”? Det känns oanständigt.
