Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 10 december, och är en uppföljning på texten ”Varför är Västerbotten så svältfött på deckarserier?”.
——
Jäklar i min lilla norrbottniska låda vilket liv det blev om min senaste krönika där jag ställde frågan varför det finns så få deckarserier som utspelar sig i Västerbotten – detta trots att trakten gärna ser sig som Bästerbotten när det kommer till berättandets kraft.
Nej, nu både skämtar och raljerar jag – någon storm blev det inte, men däremot ett trevligt inflöde av synpunkter och allmänna kommentar, om jag räknat rätt plingade det till i min inkorg fem gånger. Det kan noteras att detta är fyra fler än mitt tidigare rekord – det kom ett ensamt mejl i somras när jag dristade mig att skriva en litteraturkrönika om klimatet.
Om vi börjar med det jag missade, så visar det sig att det faktiskt finns en hyperaktuell Västerbottensdeckare på väg ut på ett av landets största förlag – i januari ger Norstedts ut Snöängeln av Anki Edvinsson, som är andra delen i hennes serie om Umeåpoliserna Charlotte von Klint och Per Berg. Jag ska inte komma med undanflykter, men jag blev lite lurad i min research inför förra krönikan just gällande Edvinsson. Det pinglade någonstans i bakhuvudet att det hade kommit en Umeådeckare på förlaget North Chapter för ett par år sedan, men när jag sedan mindes att det förlaget lagts ner och upptäckte att deras hemsida inte längre existerade, övergav jag just den tråden. Korkat, Daniel! Edvinssons första bok i serien kallad Lust att döda kom just på North Chapter några månader innan förlaget avvecklades.
Jag uppmärksammades också på att författaren Stellan Linder från Innertavle krimdebuterade 2018 med Den som syndar om Umeåkommissarien Evert Bredberg, och att Linder redan hunnit ge ut två uppföljare – plus skrivit klart en fjärde del som väntar i kön.
Littfestkoordinatorn Erik Jonsson hörde också av sig efter ett besök i arkivet – jag hade väl inte missat Umeås egen Stieg Trenter, det vill säga författaren Fale Burman? Jo, honom hade jag absolut missat, men nu har jag läst på och sett att Burmans produktion började 1953 med Spinn, spinn mördaren min och att han enligt Wikipedia vann stor popularitet på sin tid, ”trots jargongprosa och lite väl konstruerade problem”.
Och när jag ändå är inne på det mer oskyldiga förflutna – jag borde så klart ha tänkt på att Tvillingdeckarna av kollektivpseudonymen Sivar Ahlrud utspelade sig i den fiktiva norrlandsorten Vindsele, vars förlaga var västerbottniska Vindeln. Där kan vi verkligen snacka om en deckarserie dragen i sträckbänk – det gavs ut totalt 54 ”tvillingdeckare” mellan 1944-1983.
Dessutom, icke att förglömma – jag fick ett mejl om en potentiell deckarserie som skrivs i detta nu och vars första del ska utspela sig i fjälltrakterna kring Hemavan, dit några Umeåpoliser skickas. Hoppas den blir utgiven!
Okej, då har jag gått igenom mina missar. Men min tes då, att Västerbottens tunga berättararv har en avskräckande effekt på dem som skriver underhållningslitteratur i serieform – höll någon med? Jo. En mejlare skrev att jag hade helt rätt – och det var bra att det var så! – för han såg inte fram emot några ”lättare” västerbottniska bidrag till litteraturhistorien. Det är inte är en åsikt jag personligen delar, men jag har respekt för den. Bara för att jag går igång på indragande underhållningslitteratur i kriminalform behöver inte andra göra det.
En författare jag nämnde i krönikan som trots arvet från Lidman, Enquist och Lindgren låtit sin spänningslitteratur utspelas i Västerbottens gränsland (dock inte i serieform) var Stina Jackson, och vi kom att diskutera krönikan några vändor i ett kommentarsfält på Facebook. Hon hade inte reflekterat över att hon rörde sig i giganternas trakter när hon skrev Silvervägen och Ödesmark, men hon kunde inte utesluta att avståndet spelat in – som sedan länge boende i Denver i USA finns en distans till hemlänet. Hade hon varit bosatt i Umeå eller hemstaden Skellefteå hade kanske västerbottensarvet hängt över henne på ett annat sätt.
Oavsett vad, kul att krönikan berörde! Nu tar jag jullov, inväntar recensionsexemplaret av Anki Edvinssons Snöängeln och håller tummarna för att den där Hemavandeckaren blir verklighet.
