Det händer inte mycket här. Kungsgården är en stilla plats där saker sällan förändras. Människor växer upp här, skaffar familj, lever sina stilla liv, de åldras och de dör. Eller så flyttar de, för evigt eller endast temporärt för att återvända till det de känner som trygghet. Ett helt normalt, ordinärt samhälle som lite föll i träda då riksväg åttio, eller stora vägen som vi kallade den, drogs norr om samhället någon gång när åttiotal blev nittiotal. Bilistenmacken lever dock ännu, verkar frodas mer än jag minns den och jag undrar hur det kommer sig.
En vän till mig jag lärde känna på gymnasiet i Sandviken, sedan länge boende även hon i Stockholm, var i somras på bröllop i Gästrike-Hammarby, ett slumrande ställe en mil söder om Kungsgården dit vi i tonåren brukade cykla om somrarna för att spela tennis. På bröllopsfesten hade hon hamnat i slang med en tjej från Kungsgården. Då kanske du känner Daniel Åberg? frågade hon. Han är författare och journalist och kommer från Kungsgår’n. Tjejen tvekade, trodde inte det och frågade hur gammal jag var. Han är sjuttiofemma, svarade min vän. Jaha, men jag är ju född åttionio, svarade tjejen.
Det var ack så länge sedan jag bodde här. Men det lär alltid förbli hemma.
jag bor här i bilisten och omar