Sjöng han kämpa mot abort?

När jag gör mina promenader västerut från mitt hem och kommer till Vasaparken brukar jag tänka på Astrid Lindgren. Hon bodde ju där, portuppgången bredvid Musslan och Wasahof. Och jag minns när jag var där, hur jag som 23-åring en mulen snösöndag i mitten av mars 1998 gick upp för trapporna till hennes lägenhet, hur en liten delegation strävade uppåt med kroppkakor, lingonsylt, grädde, Hallands fläder och öl. Hur dörren öppnades och Astrid var så gammal och så liten bakom kvinnan som var där för att hjälpa henne och hur hon försiktigt gick fram och tog mig om mina frostnupna kinder och utbrast du måste klä dig säger mamma! och sedan gurglade 90-åringens lätt rossliga skratt.

Men vi backar lite först. 1998 var jag andre kurator – ekonomichef – på Kalmar nation i Uppsala där Astrid Lindgren var hedersledamot sedan 60-talet. Pluggat i Uppsala hade hon aldrig gjort, men hon kom ju från Vimmerbytrakten som låg och väl fortfarande ligger i hjärtat av nationens upptagningsområde även om de flesta nu för tiden mest väljer Kalmar på grund av musiksatsningarna. Astrid brukade till i början av 90-talet bevista nationens mest traditionstyngda gasque – kroppkakegasquen – och fortfarande inbjöds hon till festen varje år. Tackkortet som kom tillbaka var dock alltid snarlikt och mitt år stod det tack för att ni vill att jag ska komma, trots att jag är så gammal och grå och hon avböjde. Men i slutet av 1997 fyllde hon 90 år och nationens avgående inspektor, professor Lars König ”Knix” Königson, som känt henne sedan början av 70-talet, tyckte att hon borde firas och sa om inte Astrid kan komma till partyt så får väl partyt komma till Astrid och så kom det sig att dagen efter själva kroppkakekalaset stod vi där, tre pojkspolingar i 23-årsåldern som kallade sig förste, andre och tredje kurator tillsammans med Knix och nationens tillträdande inspektor Birgitta Garme och kroppkakeattiraljer i våra händer. Och den gamla Astrid Lindgren som tyckte att mina kinder var för kalla.

Det är konstigt, för jag minns inte så mycket av vad som sades under själva middagen. Trots att vi varit väldigt sturska inför avresan – till och med blivit utskällda av en av nationens köksmästare för att vi inte visade större entusiasm inför besöket – så vill jag minnas att känslan av att befinna sig i Astrid Lindgrens hem gjorde mig rätt spak. Lägenheten var ordinär, en fyrarummare har jag för mig, och på en av bilderna jag har i min låda ser man att en av tavlorna i salongen där vi satt hänger helt snett. Jag vet inte om den gjorde det innan vi kom eller om det berodde på min kollega Ulfs breda rygg när han gick förbi. Men jag minns att Astrid sa att hon tyckte att det var konstigt att hon skrivit alla de där böckerna – hon kom inte ihåg så mycket av det, att hon blev sentimental när hon berättade om en resa hon gjort till Estland med Ilon Wikland och att hon trodde att hon snart skulle dö. Men bli inte ledsna för det, för inte ens då tänker jag lämna er i fred utan sväva över en som en osalig ande sa hon och viftade med armarna och härmade hur hon skulle hemsöka oss och skrattade igen.

Vad jag dock med klarhet minns är den i efterhand så omsjungna episoden när vi skulle ta till ton. En av de oftast sjungna visorna på gasquer på Kalmar nation är Evert Taubes ”Än en gång däran”, Astrid var inte säker på hur den gick längre men vi hade med oss sångböcker och bläddrade fram rätt sida och stämde upp. Ulf, som var förste kurator, vilket kan liknas vid vd, var vår muntra grupps ledare och självutnämnd sånganförare och satt på Astrids ena sida och klämde i. Vi sjöng alla för full hals, vi hade snaps i våra glas, stämningen var god och vi skrålade kämpa mot allt torrt bröder kämpa mot allt torrt men då stelnade Astrid till och började irriterat fnysa vilket skapade osäkerhet i rummet. Men ont ska med ont förgås så Ulf tog i ännu hårdare i andra versen och vi sjöng kämpa mot allt torrt bröder kämpa mot allt torrt så att det hördes ända ut till Vasaparken, vi skålade och drack vår snaps men stämningen var konstig för Astrid satt fortfarande och fnös med irritation i sin blick. Vi stillade oss, tystnaden lade sig och Astrid lutade sig mot personen på hennes andra sida, och halvviskade förskräckt Sjöng han kämpa mot abort?

Allt förbleknar med tiden. Det var snart ett decennium sedan den där söndagen. Och tanken förbleknar så olika i olika sammanhang. I Uppsalas studentvärld är minnet ovanligt kort, en studentgeneration varar inte mer än tre-fyra år och har något skett mer än två terminer i rad är det en tradition. Vilket får mig att tro att många som bevistar Kalmar nations gasquer nu för tiden måste tro att den med Uppsalaglasögon sett rätt progressiva och moderna nationen har en särdeles rigid syn på det här med kvinnans rätt att välja. För jo, visst berättade jag anekdoten på några gasquer vid senare tillfällen och visst sjungs det därför numera kämpa mot abort ur de flesta av struparna när ”Än en gång däran” stäms upp (kutymen angående det här med textens bröder har dock med tiden blivit att kvinnor sjunger systrar). Varför det sjungs så har nog för de flesta bleknat och förvandlats till den ack så vanliga nationsfrasen men, det har ju alltid varit så.