Jag har suttit och sökt mig lika blå i ansiktet som Tages smurfpyjamas efter ett inlägg som jag vet att jag har skrivit om det här tidigare, men jag hittar det inte. Nåväl.
När jag skrev ”Dannyboy & kärleken” var jag ofta särdeles lat. Eftersom jag dessutom har en tendens att ofta när jag skriver finna själva sättapåpräntprocessen outsägligt tråkig, hände det rätt ofta att jag satt där framför skärmen och istället för att skapa nytt började tänka har jag inget som jag skrivit tidigare som jag kan klistra in här istället, och få upp dagens antal nya tecken bara så där, pangbomtjom?
Och som tur är hade jag det. Ett nästan halvfärdigt romanprojekt med ambitionen Den stora Uppsalaromanen låg på min hårddisk och bara väntade på att få bli lånad från. Och vänta särskilt länge behövde det inte. Faktum är att om inte det där dokumentet funnits hade nog min debutroman sett rätt så annorlunda ut. Hela tanken på att väva in huvudpersonens förflutna i Uppsala och göra det till en nyckelingrediens i romanen kom ur den här latheten, eftersom jag var tvungen att hitta på ett sätt att få bitarna att passa ihop. Dessutom kändes det väldigt fint att faktiskt få använda den där oavslutade affären på något sätt. Med facit i hand var det en vinnvinn-situation, eftersom berättelsen behövde ett förflutet för att fördjupa nuet.
Men man ska heller inte underskatta känslan av tillfredsställelse när teckenräknaren vissa dagar steg från 500 inmatade tecken till 7 000 i ett enda svep. Även om det inklistrade så klart behövde putsning och bearbetning. Men den delen av skrivarprocessen tycker jag ju om, det är originalinmatningen jag hatar, så även det var en vinst.
Hur som helst. I går satt jag framför datorn för att få ur mig lite text till ett kommande projekt – nej, inte den nya romanen, den får anstå ett tag till – och det tog emot något ofantligt. Så slog mig tanken hm, undrar om jag inte har bloggat något om det här som kan passa in i den här texten?
Och det hade jag ju så klart. Vips så var summan av de tecken jag fått in i dokumentet sexfaldigad, och texten jag hade planerat tog en ny och bättre vändning.
Visste väl att jag skulle få nytta av den här förbannade bloggen.