– Vi tänkte att vi skulle bygga
– NEJ!
– Jamen kan vi få tala till
– NEJ! Här ska inte byggas NÅGOT!
Ovanstående lilla påhittade konversation kan användas som illustrativt exempel varje gång någon får för sig att bygga något i Stockholm som på något sätt kan ändra stadsbilden.
Den här gången är det omdiskuterade kallbadhuset på Riddarfjärden som upprör, i Svenska Dagbladet i dag berättas att det nog inte blir av, protesterna har varit för högljudda så nu backar politikerna. Det är med andra ord som vanligt, skriker man bara tillräckligt högt så får man som man vill, funkar det på dagis så funkar det nog i vuxenlivet också, verkar många tänka.
Nu kan jag visserligen hålla med om att det där badhuset kanske inte är en så jättestrålande idé, även om dess förespråkare påpekar att det bara kommer att täcka 0,5 procent av vattenytan så lär det dra blickarna till sig på ett konstigt sätt och dölja en hel del utsikt. Dessutom kan man väl ifrågasätta om ett kallbadhus verkligen är den potentiella turistmagnet som byggherrarna hävdar. Men det hör i mitt bloggsammanhang inte hit, det jag vill irritera mig på i dag är företeelsen. Invånarnas paniska rädsla för att ändra minsta lilla detalj i det stadsreservat vi kallar Stockholm. Förra året var det småbarnsföräldrar som ville stoppa hela citybanan, Stockholms största infrastrukturprojekt någonsin om jag inte minns fel, för att en arbetstunnel skulle hamna för nära deras barns dagis. Och när politikerna ville bygga skyskrapor i den nya stadsdelen mellan Norrtull och Solna höll invånarna på att dö av chock. Stadsbilden, väste de, stadsbilden… Och så blev det så klart inget av de planerna.
Jo, det är bra att vi har en demokrati och att man har rätt att uttrycka sin åsikt. Men när den här ryggmärgsreflexen alltid blir dominerande aktör är det något som är fel. Det brukar hävdas att det beror på det folkliga traumat efter rivningshetsen i city på 60-talet. Well, det har gått 40 år. Börjar det inte bli dags att lägga det bakom oss?
Fan, nu fick jag huvudvärk också. Det tär att bli indignerad på morgonkvisten.
Jag jobbade med en av de där småbarnsföräldrarna på filmfestivalen, och det verkade faktiskt som citybanan-planen var minst sagt ogenomtänkt… och det var faktiskt inte själva banan de var emot, bara sättet den skulle byggas på. Fatta, idén var att man skulle ta upp ett skitstort hål vid Observatorielunden (på Drottninggatan typ), och där skulle runt 70 tunga lastbilar per dygn köra med grus och annat ljudligt och dammigt material. Det är ju precis där du bor! Du skulle fått klagomäls-stoff till bloggen så att det räckte till 2010… deras förslag var att man skulle ha tunneln vid Norrtull istället, typ vid Wennergren-center. Vad som däremot är omöjligt är faktiskt att försöka komma med alternativa förslag till något som nån smaltänkande politiker lyckats få med i tidningen…
Jo, jag vet att den där tunneln ska ligga 200 meter från mitt hus och att det är tänkt att alla lastbilarna ska åka på Kungstensgatan från arla morgon till sen kväll (plus att hela Odenplan kommer att bli en stor byggarbetsplats), men det är ju just det här jag menar – man måste acceptera att det sker ingrepp även i stadsmiljöer under en begränsad tid för att något ska kunna byggas överhuvudtaget. Jag kommer säkerligen att gnissla tänder högljutt när lastbilarna dundrar förbi ett par gator ner, men det tycker jag helt ärligt att det är värt eftersom jag gärna vill ha en bra infrastruktur. Jag erkänner visserligen att jag inte har någon större koll på deras Norrtull/Wenner-Gren Center-förslag, men med tanke på att några privatpersoner lyckades få Norra länken uppskjuten i nästan ett decennium när Vägverket ville bygga den under marken där, så antar jag att det också skulle ha lett till högljudda protester.
Tänk om tunnelbanan inte funnits i Stockholm och någon kommit på idén att bygga den i dag – det skulle aldrig ha tillåtits. De grävde ju för sjutton upp hela Sveavägen när de byggde gröna linjen, no way att gnällspikarna skulle ha gått med på det i dag. Det hade blivit ett ramaskri så högt att rutorna skallrat ända ner till Södertälje.
Och visst, de var kanske först och främst arga på grund av placeringen på arbetstunneln och inte på hela bygget, men det stoppade dem inte från att ställa upp på jubelbilder i DN dagen efter att regeringen presenterade sina planer på att skrota Citybanan i höstas.
Mjo mja… okej, det verkar finnas en viss tendens att tycka att alla förändringar som inte kan smygas in helt obemärkt måste vara av ondo. Såklart att det ska damma och skramla om det ska hända nåt. Fast det där citytunnels-skeppet verkade styras av människor totalt utan känsla.
Jag tycker att den här diskussionen kring skyskrapor är intressant. Personligen har jag inget emot skyskrapor; finns det plats så bygg dem, säger jag. Däremot fascineras jag lite över den romantiska bild som många verkar ha kring skyskrapor – Stockholm kommer inte bli världsmetropol bara för att JM smäller upp fyra höghus vid Norrtull. Många verkar ha värsta Blade Runner-visionen framför sig, och tänker att bara de där jäkla höghusen kommer dit så kommer stan fyllas av gula taxibilar, rykande avloppsbrunnar och tusentals människor på gatan. Det kommer ju bli som typ Alby, ju!
”– Vi tänkte att vi skulle bygga
– NEJ!
– Jamen kan vi få tala till
– NEJ! Här ska inte byggas NÅGOT!”
Haha. Klockrent. Och så sorgligt sant…