Alltså, jag skriver gärna under på att morgonstund har guld i mund under de rätta förutsättningarna, men herre min je Karlskrona, det finns gränser! Klockan sex överfölls taket på hotellet av fiskmåsar som bjöd på en symfonisk kakafoni, en timme senare började någon släpa ett okänt men väldigt bullrigt föremål någonstans men verkade tycka att det var otroligt jobbigt för det skedde i trettiosekundersintervaller följt av minutlånga tystnader, och så vidare och så vidare. Tio i åtta var det så dags för finalnumret, klockspelet av guds nåde drog igång ute på Rådhustorget – någon hävdade för övrigt att Karlskrona huserar norra Europas största torg – och spelade och spelade och spelade, psalm efter psalm.
Jaja. Det är bara att acceptera och gå vidare i Melodifestivaltillvaron. Jag börjar med att gå ner till frukosten. Sedan ska jag skriva ut min Charlotte Perrelli-intervju.
Jag älskar saker som är ”norra Europas största”!