Min ipod har dött. Helt fucking stendöd sedan i söndags eftermiddag. Jag har försökt med allt, efter standardåterupplivningsgrejerna gick jag till Apples forumsidor och slutade på några sajter om exorcism och andeutdrivning, inget fungerade. Så typiskt, precis när jag ska åka iväg och med all säkerhet kommer att vilja döva öronen med lite vanlig musik mellan varven i schlageryran. Så halva kvällen i går satt jag och försökte installera ett skript så att jag ska kunna synka några spellistor i itunes mot min mobiltelefon, som jag gick och köpte ett nytt minneskort till. Har man inte jobb så skaffar man sig, som mamma brukar säga. Ibland brukar hon även säga jag kan väl inte trolla med knäna heller. I går skulle jag gärna ha kunnat det, det kanske skulle ha hjälpt. Jag som hade tänkt vänta med att köpa en ny tills det kommer en riktig videoipod, men ändå ha kvar nanon och använda den när jag tränar (som jag ju gör väldigt ofta). Nu är allt slaget i spillror och tillvaron blir sig aldrig lik.
Och eftersom en olycka sällan kommer ensam har jag nu på morgonen bränt en dvd med alla mina mejl, bilder, textdokument och annat smått och gott. Vem vet, jag kanske tappar datorn i Vättern eller något de närmaste dagarna.
Ibland undrar jag om romanen blir bättre av att bara släppa taget när jag skriver. Jag känner mig så kontrollerad ibland. Jag ska försöka med det lite mer tror jag, släppa taget.
Jag brukar tänka att om man skriver alldeles fritt så kommer ALLT med. Det innebär att man får ta bort en massa efteråt istället för att mer blir bra från början.
Jag har skrivit två romaner, så här i efterhand tycker jag att den andra var svårare att få ihop än den första. Mycket svårare.
Det var den där naivitetens illusion som hade gått förlorad tror jag.
Men kanske är det lika individuellt som med allt annat, arbetssätt vad gäller att skriva romaner alltså.
Jag tvivlar starkt på att jag någonsin får ihop en tredje.
”Jag kan väl inte trolla med knäna heller” är ju min morsas replik.
Eller är det en generell mammareplik kanske?
Karin: Jag menar nog inte direkt helt fritt. Bara att jag vill släppa taget … ja lite mer ibland. Svårt att beskriva exakt men jag tror att kärnan kanske är att jag inte ska tänka så mycket hela tiden bara.
R: Jag tror min mamma har ärvt det från min mormor. Eller så har jag drömt alltihop men jag tror inte det. Det sitter nog i mamma-genen.
Jag säger ”trolla med knäna” ganska ofta. Det är ett modernt uttryck passande den urbana kvinnan i farten.
jag läste senast igår att en roman tar fyra år att skriva. ungefär. vet inte om det stämmer… daniel och ni andra författare, hur lång tid tog era romaner att bli klara?
Samma sak har hänt mig. Så jävla hemkt. 50 % livskvalitet försvinner;´(
(Har inte råd att köpa nån ny just nu)
… och det är så jävla förjävligt ljud i våra telefoner (även om kameran är bra). ja, du har ju samma. går att lyssna på i värsta nödfall men det ÄR en pina för öronen.
Zoe: Fyra år låter lite mycket, men det måste ju vara väldigt individuellt och helt avhängigt vilken typ av bok man skriver. Min första roman tog visserligen cirka fyra år från första meningen till utgivning, men jag jobbade ju heltid samtidigt, så det var knappast ett särskilt effektivt arbete. Min förhoppning nu är att min nästa bok, som jag i dess nuvarande form började på i slutet av december, ska vara färdigskriven innan året är slut, sedan tar det väl uppåt ett år till innan den kommer ut.
Namn: Oj, din också? Man borde ordna ett rituell promenad till ipodlunden på Skogskyrkogården.