På väg norrut igen efter ett par dagar på resande fot i huvudstaden, det var julmingel på Storytel i onsdags kväll, och i går åt jag lunch och pratade framtid med min förläggare. Hann även med ett besök till Sundbyberg för att inspektera ett par nyanlända tvillingar. Utifrån vad jag kunde notera är det här med tvillingar ingen konst, då de sov sig igenom hela den 90 minuter långa fikastunden.
När jag reser själv brukar jag i möjligaste mån försöka vara ekonomisk, det är enklare att utsätta sig själv för lite umbäranden än hela familjen. Alltså tog jag bussen (som kostar 100 kronor för ett årskort inom Kiruna kommun) in till staden, klev av ute på E10:an och gick de två kilometerna ut till flygplatsen och fick vänta i tre timmar innan flyget skulle gå. Väl i Stockholm tog jag flygbussen in till staden efter att ha köpt biljetten i mobilen – 20 kronor billigare än i automaten vid hållplatsen! – när jag vandrade från gaten. Väl vid Cityterminalen promenerade jag till Södermalm, och sedan upp igen till Norstedtshuset på Riddarholmen efter att snabbt ha svidat om.
Det billigaste alternativet för hemresan visade sig vara nattåget. Egentligen borde jag så klart alltid välja detta alternativ och i teorin älskar jag den inre resan, men i praktiken är det värre. I går kväll när jag fejstajmade med Ejda och hon med daller på rösten sa att hon saknade mig så mycket, sken hon upp när jag sa att jag snart skulle promenera till tågstationen. Då kommer du ju hem snart! Ehm, ja, jo, typ, tåget anländer Kiruna station tjugo över två på eftermiddagen, lagom så att jag missar tidiga bussen hem, jag är i Vittangi halv sju i morgon kväll.
Mindre entusiasm i fyraåringens röst efter det.
När man då vet att det fortfarande skulle finnas tid att traska bort till Södra station och ta pendeltåget upp till Arlanda och hinna med kvällsflyget upp till Kiruna och vara hemma i Vittangi före midnatt, känns 16 timmar i en liggvagn med en medelhastighet på cirka 75 kilometer i timmen sisådär.
Nog för att det vid det laget skulle ha gått loss på över 3 000 kronor för en biljett, men ändå.
Men visst, nu när morgonen motvilligt gryr över de snöklädda skogarna i Västerbottens inland någonstans mellan Bastuträsk och Jörn och jag har hela kupén för mig själv eftersom alla andra klev av redan i Umeå vid halv sju i morse, då känns livet helt okej.