Jag stod ute på gården och krattade löv när mobilen i fickan surrade till och Omni levererade en flash: Gruvbolaget Northland stoppar verksamheten i gruvan i Kaunisvaara utanför Pajala. Företaget har inte begärts i konkurs, men de flesta anställda sägs upp, och framtiden för gruvbrytningen verkar extremt oviss.
Förr oss drygt tio mil norrut verkar förändringen inledningsvis bli måttlig. Enligt Aftonbladet kommer den malm som hittills producerats att levereras, alltså torde de tunga Northlandbilarna som fullastade med malm var åttonde minut passerar genom byn på väg mot omlastningsstationen till järnväg strax norr om Svappavaara fortsätta att rulla en tid till.
Eftersom den sista av de sex sopsäckar som fanns kvar på rullen från förra hösten tog slut nu på morgonen, gick jag strax efter flashen till Konsum för att köpa flera. Där fick jag höra att en av Northlandbilarna stannat utanför affären strax efter nio, stått där ett tag på tomgång innan den rullat vidare. Kanske var det då föraren fick beskedet.
De grönsvarta lastbilarna är omdiskuterade här. Eftersom de passerar genom hela byn både på dit- och hemvägen med sådan intensiv frekvens dygnet runt har de blivit en del av gatubilden på gott och ont. Gott eftersom de stått för sysselsättning och framtidstro, ont eftersom tung trafik alltid medför risker och miljöpåverkan. Till pluskontot har även legat att företaget varit smarta och vid två tillfällen anordnat fotograferingar i de byar som berörs av trafiken, porträttfotograferingar med syfte att dekorera lastbilarna, något som varit populärt hos inte minst barnfamiljer i trakten. Vi var på den andra av dessa fotograferingar i fjol, och således har det rullat en Northlandbil med Tages porträtt på sedan i slutet av förra året och en med Ejdas och hennes kusin Hjalmars sedan i våras. Främst ett sätt att stryka den lokala opinionen medhårs på så klart, men samtidigt också en utsmyckning som gjort lastbilarna mindre dystra att se på och som jag tror att alla har välkomnat.
Men populära har transporterna inte varit. Förra sommaren exploderade ett däck på ett av företagets lastbilar utanför Johannas mosters hus, det blev en mindre krater på vägen och det regnade sten och grus in i trädgården, på andra sidan huset. Ett annat däck exploderade i korsningen vid Karesuandovägen i somras, en smäll jag själv hörde. Som jag har förstått det är kraften i ett exploderande lastbilsdäck att jämföra med den i en handgranat, så råkar man gå på trottoaren när en lastbil rullar förbi och ett hjul smäller är det tack och adjö. Visserligen berodde de exploderande däcken med stor sannolikhet på att byns väg både den här och förra sommaren höll på att rustas upp och det var stundtals rätt grovkornigt väglag, men det är klart att det inte funkar i längden med sådan tung, kontinuerlig trafik genom centrum i ett samhälle där de flesta samhällsfunktioner som affär, skola, restaurang och gångstråk ligger i direkt anslutning till vägen.
Så har också Trafikverket, med grund i Northlands omfattande trafik, beslutat att dra vägen mot Pajala utanför byn. Förberedande arbeten i form av trädröjning gjordes redan i somras, den nya vägen ska stå klar hösten 2016. Frågan är om den satsningen påverkas av dagens besked.
Bortsett från trafiken då? Jag vet faktiskt inte hur många här i trakten som arbetar där nere, men min spontana bild av regionen är att det i Vittangi är kraftig slagsida åt arbete inom LKAB:s anläggningar i Svappavaara, Kiruna och Malmberget/Gällivare, och inte särskilt mycket arbetspendling söderut mot Pajala. Men självklart berörs en del, konstigt vore annars.
Det kan väl inte vara så illa att fyndigheterna ligger där outnyttjade även då efterfrågan och därmed priserna stiger. Något bolag borde vara i stånd att driva verksamheten vidare. Det får vi hoppas åtminstone för bygdens skull.