Det här året har inneburit en del förändringar i mitt skrivande liv. För första gången har jag kunnat lägga merparten av min tid på att skriva skönlitterärt, utan att för den sakens skull behöva göra avkall på mina månatliga inkomster. Mitt författande har tidigare alltid varit en ren hobbyverksamhet som dragit in löjliga summor sett till hur mycket tid jag lagt ner på det, men med de två säsongerna av Virus har det förändrats.
Kontraktet jag har skrivit med Storytel är belagt med viss sekretess så några exakta summor kan jag inte delge, men de två böckerna/säsongerna har hur som helst gett mig möjlighet att skriva på heltid i ungefär sex månader. Hade jag varit mer disciplinerad i hur jag arbetar och kombinerat med att ha ett jämnt journalistiskt frilansflöde som motsvarar ungefär 25 procents arbetstid, hade jag kanske kunnat dryga ut det ytterligare 2-3 månader.
Med traditionella bokkontrakt får författaren i regel inte en krona förrän ett färdigt manus har lämnats in till förlaget (förskottet eller garantihonoraret som det kallas ses då som ett ej återbetalningsskyldigt förskott på framtida försäljning och inte som en ersättning för arbetet som lagts ner under skapandets gång), men här har jag kunnat fakturera kontinuerligt samtidigt som jag skrivit, vilket inneburit en enorm lättnad ur monetär synpunkt. Förskottet har dessutom varit rejält mycket större än vad traditionella förskott brukar vara (en normal debut- eller mid list-roman får man vara glad om man får ett förskott på 40 000 kronor för, och det är pengar man sedan måste skatta och betala sociala avgifter på själv, så räkna bort åtminstone hälften).
Med de större pengarna följer även att Storytel har större rättigheter till Virus än vad som är brukligt i branschen, något de fått en del kritik för. Jag höjde också på ögonbrynen gällande ett par saker i kontraktet när jag fick det tillsänt mig, men kom fram till att möjligheten att faktiskt få betalt för tiden jag lägger ner vägde rejält mycket tyngre. Och som en parentes kan nämnas att Storytel en tid efter att jag skrivit på avtalet återkom och bad mig riva det ursprungliga kontraktet och därefter sände ut ett nytt, där ett par detaljer gällande rättigheterna hade ändrats till min fördel.
Men visst, skulle någon vilja göra actiondockor av Amanda och Iris, då är det Storytel som får kosingen från leksakstillverkaren och inte jag. Den chansen bedömer jag dock som rätt liten.
Vad jag vill säga är att jag gillar den här skrivartillvaron betydligt mer än den tidigare. Visst är det till viss del frustrerande att det jag skrivit ligger bundet hos en specifik tjänst och inte är allmänt tillgängligt, men återigen – för mig bleknar nackdelarna i det här fallet eftersom det faktiskt ger mig lön för mödan. Dessutom är Virus, trots att Storytel ”bara” har cirka 220 000 svenska abonnenter, redan den av mina böcker som har nått flest lyssnare/läsare.
Och det om något är väl ett skäl att känna sig nöjd.