Mikael Persbrandt, rädslan och jag

Hamnade på presskonferens med Mikael Persbrandt i dag, i efterdyningarna av ”Måsen”-avhoppet och den nya ”I väntan på Godot”-satsningen, en konstig soppa med personangrepp, konstiga påståenden och vad som visade sig vara väldigt lång framförhållning. Jaja, resultatet kan bland annat läsas här och ses här, även om jag får erkänna att min insats i webb-tv-inslaget är oerhört ringa trots att mitt namn står i slutet, när jag bad om att få ställa några enskilda frågor för tv-inslaget efter presskonferensen svarade han nej för du kommer ändå inte att ställa några frågor om teater och vände ryggen åt och gick innan jag ens hann öppna munnen för att protestera.

Alltså jag vet inte, men det är något med Mikael Persbrandt som gör att man känner sig som fyra år gammal i intervjusituationer. Den där blicken, tonläget, basrösten – han, liksom Jan Guillou, framkallar en slags fånig rädsla hos mig jag inte kan bemästra. Jo, jag ställer frågorna ändå, men jag gör det utan ett uns av glädje och det stör mig rätt ordentligt.