Via Emma ser jag att Marcus Birro startat en blogg. Eftersom jag åter drabbats av tvivel inför vad min nästa roman ska heta (mitt eget förslag Vi har redan sagt hej då dissades hårt av ett par kompisar häromdagen, samtidigt som de hyllade det ursprungliga arbetsnamnet Hjärtats hundra sista slag, som jag själv tidigare ratat, så nu är jag helt förvirrad och funderar om jag kanske har tänkt fel) så drog jag mig raskt till minnes den lilla ordväxling som följde mellan mig och Birro efter att jag i början av juli publicerat det här inlägget.
Och när jag tänker efter så skrev jag ju faktiskt det här (mer om romannamnsproblematiken) och det här (om minnets förmåga att spela spratt med mig) där han också figurerade. Med tanke på att jag aldrig läst någon av Birros böcker verkar jag besynnerligt besatt av honom.
För övrigt är det lite deprimerande att jag aldrig, trots att jag är rätt djupt insyltad i branschen, aldrig lär mig att det inte kommer några tidningar såna här dagar. I dag hann jag stå vid dörren och svära i säkert fem sekunder och önska det inkompetenta tidningsbudet både den ena och den andra sjukdomen innan polletten trillade ner. Och då nämnde jag ju ändå det här med den tidningsfria dagen i går. Smart.
Och Hjärtats hundra sista slag, dissade jag. Mitt hjärtas förlorade slag hade varit bättre, men det är ju redan taget:) Assvårt när man inte fått läsa nåt ur manuset, dock. Det ska ju vara nåt som passar DET perfekt.
Hej där,
Om du skickar din roman till mig så skickar jag en av mina böcker till dig ( på ett sånt där skönt bokmässeaktigt sätt), antagligen den senaste…Annars hoppas jag du lägger ner lika mycket energi på själva boken som du gör på titel…ler…jag önskar dig allt gott…mvh marcus birro
Ah, sjyst, författarutbyte! Klart jag gör det, men då behöver jag din adress, mejla mig den på mejl@danielaberg.se så har du boken i lådan redan på måndag.
Och angående intensiteten i skrivandet… Tja, eh, lite mer tid på själva texten än titeln lägger jag nog i alla fall. Ibland.
Utan att alls ha läst din roman tycker jag att Vi har redan sagt hej då är ett väldigt fint namn. Hjärtats hundra sista slag låter mer som en pretentiös (tråkig) fransk film. Men det kanske bara är jag?
Jag håller med Emma. Fint vs pretto. (Obs, Mitt hjärtas förlorade slag var såklart varken tråkig eller pretto. Måste ha soundtracket till den!:)
PS. Jag gillade Marcus Birros Alla djävulska främlingar. Ta den vetja;)
En titel bör bestå av ett ord.
Enordstitlar tycker jag ofta är rätt tråkiga. Nej, det blir det inte.
Men åh, det är svårt det här. Men kom gärna med andra titelförslag, jag vill ha den perfekta titeln. Att ingen läst boken är ju så klart ett aber i sammanhanget, men jag vill ha något vackert och slagkraftigt som passar på en roman som handlar om slump, död, sorg, sviken vänskap samt kärlek, i ungefär den ordningen. Och max sex ord!
Skicka över lite manusoutning då så ska jag skicka massa förslag. Hehe. (Lyssnar på skivorna nuu så jag är i perfekt sinnesstämning, gissar jag:)
Och en sak: det finns inget automatiskt likhetstecken mellan pretto och vackert. Less is more ibland. Dvs, både mer slagkraftigt och allt annat…
Nooo, det törs jag inte, inte innan jag gått igenom manuset med förlaget i alla fall…
Men det är ju knappast någon titelbrådska egentligen, boken lär ju knappast komma ut förrän om tidigast ett år även om de skulle älska den upp över öronen redan i det här ofärdiga läget. Det är bara det att det skulle kännas fint att ha något bra att sätta överst på sida ett redan nu.
Varför inte enordstitlar, förresten? Förvillelser är nog min favorittitel.
Haha. Okej, kanske kan komma på nån ändå. Vet ju delar av storyn iaf:)
Det var kanske lite väl kategoriskt av mig att säga att jag ogillar enordstitlar, för det stämmer ju inte egentligen, de kan vara väldigt träffsäkra och bra. Men överlag gillar jag ändå flerordstitlar bättre.
Alla titlar måste väl vara väldigt träffsäkra. Eller kan man släta över en dålig med extraord? Haha. Ju färre onödiga ord deso bättre, tycker jag.
Sorry, läste helt galet slarvigt. Så glöm/radera det sista inlägget va. Nu ska jag ändå messa ett förslag på en enordstitel, som jag kom på. Hehe.
Jag måste säga att jag älskade titeln Vi har redan sagt hej då, men så är jag ju en sucker för långa boktitlar…
vi har redan sagt hej då – spännande. man anar en skön intrig. motsättningar. möten.
hjärtats hundra sista slag – svulstigt. nej tack.
en titel ska ha max fyra ord. du som skriver journalistiska texter till vardags, tänk RUBRIK. hur kan du sammanfatta din bok med fyra ord? (även om vi har redan sagt hej då är en bra titel)
Att vara medvetet pretentiös är, tycker jag, att skyddslöst blotta sig i all sin sentimentalitet. Att sätta sig själv på spel. Ironi däremot, är för fegisar. Så för att avsluta en del av den här diskussionen så tar jag härmed tillbaka titelförslaget ”Hjärtats hundra sista slag”, eftersom det var mitt från början. Jag ska i stället använda det på alla mina kommande böcker. Utan särskiljande numrering eller omslag.
Jaha, därmed var den striden avslutad. Men juryn är fortfarande ute när det gäller \”Vi har redan sagt hej då\”. Jag ska fundera vidare på alternativ.
Jag tycker båda namnförslagen är rätt kassa. Ett ord säger jag. Ett ord!
Vi har redan sagt… Farväl
”Ord”. Det är en enordstitel som väl beskriver innehållet.
Nina: ”Farväl”, ja kanske. Men det känns lite mer definitivt, lite mer avslutat än ”hej då”. Och problemet är väl att mina karaktärer inte riktigt förstår hur pass redo de är att vinka varandra farväl eller inte. Och då känns hej då mjukare. Eller så är jag bara väldigt trött just nu och svamlar…