Så Luke Perry dog. Jag satt i bilen och körde hemåt från Gällivare när beskedet kom, och strax därefter hörde TT av sig och frågade om jag i min roll som någon slags tv-expert hade något att säga om Perry och Beverly Hills betydelse för ungdoms-tv anno början av 1990-talet. Jag bromsade ner lite och babblade på över högtalare, Johanna fick hålla telefonen. Det resulterade i två rätt ofokuserade pratminus i TT:s text, jag skyller på att E10-sträckan Gällivare-Svappavaara är en av alla dessa svenska vägsnuttar som kallas dödens väg, det gäller att fokusera på var mittlinjen och snövallen finns när man möter timmerbilarna.
Även Johan Hilton uttalade sig i texten som blev resultatet, och jag måste tyvärr säga att jag inte håller med honom – alla såg absolut inte Beverly Hills ironiskt, jag gjorde det då inte. Visst kunde man himla med ögonen åt moralismen från tid till annan, men ironi? Jag vill nog ändå hävda att jag såg på Bevvan med rätt stort allvar.
Hur som helst, otroligt sorgligt med Luke Perrys alltför tidiga död.
När det kom till rollfigurerna var jag själv mer team Brandon. Varför? För att jag – tvingas jag erkänna – var betydligt mer lik helylle-tvillingen Walsh än badboy-Dylan.