Ljudboken – en första utvärdering

Det finns mycket jag vill säga om ljudboken, och det lär jag nog göra vad det lider också, oroa er inte. Men vad vill jag säga först och främst?

Kanske att jag är oerhört glad över att den faktiskt blev klar. Det senaste halvåret har inneburit en förändring av mitt liv på ett helt avgörande sätt i och med Tages ankomst, så arbetet med ljudboken kom helt av sig och har gått på sparlåga under hela våren och sommaren, med stulna halvtimmar här och där – lunchraster på jobbet, sena kvällar, sovpauser mitt på dagen. Det är utan tvekan mycket jobb att få ihop en ljudbok rent tekniskt – mycket mer än med pappersboken och e-boken – men så här lång tid som jag nu behövde på mig ska det naturligtvis inte behöva ta under normala omständigheter.

Kvalitativt är jag stolt. Jag är ingen skådespelare, heller inte van inläsare, men jag rycks själv med när jag lyssnar på det färdiga resultatet och tänker att fanimig, det blev ju rätt bra. Ska jag vara självkritisk på någon punkt så kan jag tycka att det medvetet rätt höga tempot jag läser på vid ett par tillfällen blir nästan för högt, men hellre det än att berättelsen släpar sig fram. Romanen är helt enkelt skriven för att flöda fram på det sätt som inläsningen är gjord på.

När det gäller den tekniska aspekten har jag valt att koda filen i 48 kb/s. Många mp3-böcker som säljs, bland annat de från amerikanska Audible där jag har ett abonnemang, kodas blott med 32 kb/s men jag ville inte gå så lågt, tycker ljudet låter för skadat då. Att de väljer en så hård komprimering beror troligen på att de vill hålla nere storleken på filerna, men då ”Vi har redan sagt hej då” är en relativt kort roman, inläsningen är på 5 timmar och 20 minuter, tyckte jag gott att jag kunde välja lite högre kvalitet utan att filen blev allt för stor.

Kommer jag att göra om det med ”Dannyboy & kärleken”? Det är tanken. Men först ska jag nog beta av några andra punkter på att göra-listan.