Det har inkommit önskemål om att jag ska blogga mer om hur vårt liv fortgår här uppe.
Jo tack, det går bra. Men jag känner mig ännu lite obekväm att skriva om det, vardagsbetraktelser blir mer intima eftersom man här rör sig i ett mycket mindre sammanhang. Men jag lovar att försöka bortse från det och rapportera en del. Låt mig börja med några saker:
Jag är lite paranoid när jag möter folk, eftersom faktumet att jag inte vet vilka de är inte behöver betyda att de inte vet vem jag är. Vid åtminstone tre tillfällen den senaste veckan har det hänt att människor jag inte haft en aning om vilka de är kommit fram på exempelvis Konsum och frågat Nå, hur går det för er då? och så har det visat sig vara någon granne till oss eller vän till Johannas föräldrar eller barndomsbekant till Johanna eller någon som helt enkelt bara vet på det sätt som folk i den här typen av samhällen brukar veta vad omgivningen sysslar med. Människor som jag inte har en aning om vilka de är, men som så klart har hört allt om vår flytt hit. Och att alla är påpälsade i vinterställ, gigantiska mössor och stora halsdukar i kylan så att det knappt går att se vem som är vem ens om jag skulle råka känna dem gör det inte enklare. Men jag gör mitt bästa, och konverserar glatt tillbaka.
Johannas syster är bekymrad över min kompissituation här. Allt hopp är dock inte ute. Det finns faktiskt en kille i byn som använder cykelhjälm, honom skulle du nog gilla, meddelade hon häromdagen.
I går var vi ute och gick längs älven. Mycket vackert. Jag snor Johannas bildcollage.
Tage har gått på dagis här uppe en vecka nu. Inför flytten var detta det enda jag oroade mig för, jag och Johanna har ju gjort ett medvetet val, medan han bara tvingas haka på och fullständigt byta miljö. Men det verkar gå bra, även om han i torsdags sa att han fortfarande gillar sitt gamla dagis mer, för jag känner dem bättre, som han motiverade det och orden fick det att hugga till en smula i mitt hjärta, men i nästa andetag la han till men det här dagiset är också roligast, kanske för att lugna mig. Älskade unge.
Lycka till med det nya livet – och berätta mer om det! (Jag flyttade med make och barn lika långt norrut som ni gjorde när jag var i din ålder, sissådär 140 mil norrut- men vår startpunkt var skånska Lund så vi kom bara till Umeå.)