Läsarkontakt och censur

Som nyhetsbyråjournalist får man väldigt sällan läsarkontakt. Det är långt avstånd mellan tidningarna som texterna publiceras i och vår redaktion. Om någon läsare upprörs över något så ringer de till tidningen direkt, och när de då får förklarat för sig att de måste ringa till nyhetsbyrån i Stockholm för att få göra sin röst hörd lägger de oftast ner, det blir för omständligt. Men inte riktigt alltid. Fick ett mejl från min kollega Kalle D på morgonkvisten:

Det ringde en tant och sökte dig. Hon var mycket upprörd. Du har nämligen skrivit ”en massa trams” i XX. Hur kan man, undrade hon, skriva att Sebastian och Måns Zelmerlöw är konkurrenter? Sebastian är ju en fin kille, men Måns är ju bara en smilfink som flinar upp sig för journalister. Får man verkligen skriva så? Är det verkligen tillåtet?Ja, svarade jag. Det handlar ju om tycke och smak.

Då blev hon riktigt arg och sa att det bara var skräp det vi skrev. Skräp! Och det är inte alls tillåtet att skriva så.

Så jag sa att hon får vända sig till Pressombudsmannen om hon har några formella klagomål. Bli inte förvånad om du får en fällning på dig. Är det här verkligen förenligt med god publicistisk sed? Jag trodde du var en seriös journalist.

k

Jag har valt att censurera varifrån personen i fråga ringde, vill inte peka ut någon särskild landsände.

Men på tal om censur, Mattias Dahlström skrev i DN:s schlagerblogg i går att ”vissa journalister som ska få vara namnlösa [håller] på att ta bilder på sig själva medan de lyfter skrot” i ett inlägg. Tvivla ej, det var jag och mina två kumpaner. Ni kan se mig pumpa en 22-kilosvikt på bilden ovan.

Nu ska jag gå och intervjua Kristian Luuk.