Läget i bruksorten julen 2008

Tog en promenad genom Sandviken på julafton, på jakt efter trisslotter som en sista minuten-present, svängde förbi biblioteket åh jag älskar att de har öppet på julafton, juldagen och alla andra -aftnar och -dagar, läste tidningarna, vidare in i gallerian – Teliabutiken är på väg att slå igen, Valbo köpcentrum sväljer ännu en bit av lokalkommersen – trisslotter salufördes dock fortfarande och jag köpte fyra och tog en sväng ner till Bokia som höll öppet till klockan tretton men nej stadens store unge son hade de inte i lager, inte undra på att det går åt fanders för den fysiska bokhandeln i det här landet.

Utanför minilivset nere vid gamla busstorget – bussarna går numera till Sandvikens resecentrum någon kilometer söderut och har inget med centrum att göra förutom att något kommunalt snille döpt det så – stod en man och pratade upprört i mobilen, och det kan jag då säga att jag tänker inte sluta vara förbannad och nej, det vore väl för mycket begärt med julefrid här i världen.

2008 verkar vara året då Sandviken fastnade i 1950-talet. Vid busstorget – eller Jerntorget som det egentligen heter – hade en ny krog öppnat, Monroe’s där Marilyn skulle hyllas men inte under helgerna för då höll de stängt.

Några hundra meter bort har under hösten Elvis Rockcafé slagit upp portarna. På juldagskvällen var det dock nästan folktomt även om jag tycker att rockabillykulturen faktiskt borde ha en chans här. Men skon klämmer nog på annat håll, de har försökt för mycket, på rockcafét var det som att stiga in på en amerikansk femtiotalsbar med bås formade som stjärtfenorna på en Cheva, renoveringen av fiket som tidigare huserade här bör ha kostat bowlingskjortan om ordvitsen ursäktas och det är för mycket, de tror att de är något och publiken vågar/vill inte gå in, nöjer sig med Lillpuben tjugo meter längre upp på gatan där rock’n’rollen sitter i väggarna och man dricker Åbro och Jäger istället för milkshakes i tidstypisk miljö. Före sommaren har nog ägarna tvingats ge upp och inredningen åter ändrats.

Sista stoppet blev Steel Town bredvid Arbetsförmedlingen rätt nära mammas hem, mig veterligen också rätt nyöppnat. Puben/biljardhallen/casinot/vandrarhemmet huserar i en lådaktig byggnad som ser ut att vara byggd för ungefär alla typer av verksamhet förutom just pub/biljardhall/casino/vandrarhem.

Och med den något bakvända men ändå självklara logik som finns i alla bruksorter är jag övertygad om att Steel Towns långvariga överlevnadschans är tiofalt större än det påkostade rockcaféts.

De gör ju sig inte till.