Min ursprungliga tanke var bara att skriva ett kort inlägg om att Kvarnen verkar vara på väg att förlora sitt sprittillstånd. Det stör mig egentligen inte så mycket i dagsläget eftersom det numera känns som ett turisthak, det var länge sedan jag var där vilket jag till och med skrev om förra året, men jag har ju en romantisk relation till stället, ett par viktiga episoder i min första roman utspelas där och runt sekelskiftet inleddes nästan varje utgångskvälls crescendo med att jag stod i Kvarnenkön och stampade. Jag vet inte hur många gånger jag varit där inne när taklampan plötsligt tänts vid tresnåret, men det är många och det skulle gå att skriva ett finfint minnesjunkieinlägg om det ifall jag bara iddes.
Men så surfade jag in på Svenskans sajt, och la istället blicken på det som låg till höger om Kvarnenartikeln. Inlägget fick plötsligt ett nytt fokus: Mig själv.
Det är andra gången på mindre än två veckor som något av de där gamla Pressens Bild-fotona dyker upp. Mitt hörlursförsedda huvud kommer att bli utslitet i den här takten. Men det känns rätt fint. För vi hör ju ändå på något sätt ihop, Kvarnen och jag.
mediakåt?
Jag bekämpar gärna Jante så ofta tillfälle ges.