Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 23 december.
——
Har männen slutgiltigt kastat in handduken när det gäller skönlitteratur? Att män läser allt mindre och att det främst är romaner som får stryka på foten har det pratats om tidigare, men frågan aktualiserades igen för några veckor sedan genom en omtalad krönika av Åsa Beckman i Dagens Nyheter. Utgångspunkten var att en manlig bekant till henne ondgjort sig över att Augustpriset i skönlitteratur tilldelats kvinnor fyra år i rad – ”vill de som röstar att vi män HELT ska sluta läsa romaner?” ska den manliga bekanta ha sagt.
Det är så klart en extremt trist inställning. Men att män läser män, och kvinnor läser allt bär tyvärr på ett visst mått av sanning.
Själv kan jag dock inte låta bli att bara bli trött och tänka att ja men tack och adjö då, män. Om vi som släkte är så tjockskallade att vi inte orkar med romaner skrivna av kvinnor, vad ska vi då ens med oss till? Släng oss på soptippen. Och nej, jag är inte ironisk.
”Jag vet inte riktigt om jag skulle orka läsa en roman om Sylvia Plath”, ska den här mannen ha sagt, detta eftersom årets Augustvinnare Eufori av Elin Cullhed är en fiktiv skildring av Sylvia Plaths sista tid före självmordet. Att kvinnor i alla tider orkat läsa böcker om män skrivna av män eftersom det länge var vad som stod till buds, spelar ingen roll – den här mannen orkar inte läsa om kvinnliga erfarenheter. Trååkigt!
Behöver vi ta hänsyn till det här? Jag kan inte riktigt komma runt att Åsa Beckman verkar anse det. I textens ingress står att läsa att det visserligen är glädjande att kvinnors erfarenheter nu får synas, ”men vi måste också fråga oss vad det får för konsekvenser”. Man ska visserligen vara försiktig med att citera och dra slutsatser från just ingresser eftersom dessa ofta formuleras av en redaktör och inte av textskribenten själv, men jag tycker mig se att andemeningen går igen i själva texten – det här är problematiskt eftersom det ytterligare skjuter männens läsande i sank.
Vad betyder det i sådant fall? Att kvinnor återigen måste börja dalta med män så att de inte känner sig exkluderade? Kanske välja lite mer inkluderande ämnen i sina böcker, så att de handlar om typ … män? Eller varför inte återuppväcka traditionen att skriva under manlig pseudonym? Det funkade ju jättebra på 1800-talet för Victoria Benedictsson och Mary Ann Evans – förlåt, jag menar så klart Ernst Ahlgren och George Eliot.
Nej förlåt, jag ska inte raljera. Men om inte ”männen får fan ta och skärpa sig” är ett realistiskt alternativ, kan jag inte se att det här problemet går att lösa på något annat sätt. Ska manskollektivet räddas inom skönlitteraturen, måste vi strykas medhårs.
Tröttsamt är bara förnamnet.
Men jag då, som här i princip idiotförklarar mitt eget kön – är jag något föredöme för det kvinnliga? Det vet jag väl inte. Jag minns att jag för ett femtontal år sedan räknade de skönlitterära titlarna i min bokhylla, och då till min fasa upptäckte att endast tjugofem procent var skrivna av kvinnor – jag hade i förväg gissat på cirka fyrtio/sextio. I dag tror jag dock att min min läsning och lyssning överlag är rätt jämställd, något som understryks av det nästan pinsamt PK-aktiga i att jag i skrivande stund kan se att jag har lyssnat på trettioåtta ljudböcker i min ljudbokstjänst i år, och av dessa är nitton skrivna av kvinnor och nitton av män. Det verkar dock bli mansdominans innan 2021 är slut, för jag började i går lyssna på Niklas Natt och Dags bok 1795 vilken lär bli den sista jag hinner avsluta i år, och med den inkluderad blir det manligt i topp.
Är det problematiskt att män i allt mindre utsträckning läser skönlitteratur? Absolut. Är det kvinnornas ansvar att ändra på det? Absolut inte.
Ansvaret måste hamna hos männen själva, såväl läsare som författare. Själv har jag nu skrivit tio böcker i rad med kvinnor i huvudrollerna, och därmed antagligen bidragit till att skrämma bort några manliga läsare.
Jag får väl sätta en Anders i fokus i nästa bok och se om det hjälper.