Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 17 augusti.
——
Under sommaren har hybridförlagen diskuterats flitigt på svenska kultursidor och i sociala flöden på nätet. Är det bra att aspirerande författare som ratats av traditionella förlag kan vända sig till hybriderna? Eller har den här sortens bokförlag bara som affärsidé att profitera på människors författardrömmar?
Först och främst – vad i hela fridens namn är ett hybridförlag? Hybriderna tar vissa delar från traditionella förlags arbetssätt och lånar resten från andra änden av spektrat där egenutgivande författare finns. Författaren får till stora delar bekosta publiceringen själv likt en egenutgivare, men ska för summan de betalar få hjälp med redaktörskap, korrektur, formgivning, tryckning, distribution och marknadsföring – det vill säga sådant som traditionella förlag står för utan att författaren behöver öppna plånboken.
När hybridförlagen etablerade sig för tiotalet år sedan poängterades att de likt ”vanliga” förlag refuserade manus som inte höll måttet. Ett hybridförlag var inte ett bokutgivarföretag som gav ut vad som helst, utan titlarna skulle passera ett kvalitativt nålsöga och ha säljpotential. Kostnaden var en investering som skulle betala sig eftersom författaren även fick en större del av framtida vinst än vad traditionella förlag ger.
Sommarens debatt är egentligen inte ny, kritik har funnits länge och Författarförbundet har flera gånger varnat för hybriderna då man menar att framgångsexemplen är ytterst få och att författarna i slutänden bara står där med en massa böcker som ingen vill köpa.
Att debatten blossat upp på nytt handlar om att hybridförlagen sägs ha blivit mer aggressiva i agerandet. Under pandemin har många suttit hemma och försökt förverkliga författardrömmen, och nu hävdas hybridförlagen ta emot drivor av böcker utan gallringsprocess och kvalitetskontroll, och presumtiva författare utan kunskap om hur bokbranschen traditionellt fungerat luras till att tro att det här är det normala – grattis, du är antagen för utgivning, det kostar hundratusen kronor.
Hybridförlagen tillbakavisar den nya kritiken. Men även jag, som egentligen inte är intresserad av att säga bu eller bä om deras existensberättigande, lutar åt att jo, visst finns det aktörer som fiskar i allt grumligare vatten, och jag har bekanta inom författarsvängen som publicerat sig på hybridförlag och varit väldigt missnöjda med utfallet. Men, det bör sägas – jag har vänner som pratar skit om hur de hanteras av sina traditionella förlag också.
Med det sagt – hybridernas syfte var aldrig att publicera allt de får in, och att Författarförbundet numera kallar dem för ”bokutgivningsföretag” och inte förlag speglar ändå att något har förändrats.
En sak jag verkligen vill säga bu till är dock hur vissa i den här debatten passat på att fullständigt döma ut såväl egenutgivare som hybridförlag. Välansedda litteraturkritiker och kulturredaktörer har under sommaren öppet förkunnat att det inte kommer på fråga att ta in titlar från den här sortens förlag för recension. Inte uteslutande för att allt som dessa förlag ger ut måste vara skit, utan för att det skulle göra arbetssituationen ohållbar om de även lade tid på dessa böcker.
Jag vet att litteraturkritiken är satt under stark ekonomisk press och att det är ett hästjobb att sålla bland allt som kommer in för granskning, men att kategoriskt välja bort något enbart på grund av förlagsnamnet tycker jag är förkastligt, och ur läsarnas och lyssnarnas perspektiv helt oförståeligt. För om det är något jag har lärt mig under mina decennier i den här branschen, så är det att bokläsare är helt ointresserade av vilket förlag böcker ges ut på. De fokuserar enbart på innehållet.
Västerbottens-Kuriren hör som tur är inte till den skara som agerar så här. Jag har själv recenserat – och uppskattat – såväl hybridutgivna som egenutgivna titlar på den här kultursidan. Självklart måste kvaliteten på de enskilda verken styra, inte förlagsloggan på omslaget.