Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 21 september.
———
Känner ni litteraturpirret i kroppen? Inte? Det vankas ju bokmässa i Göteborg nästa helg! Och i år är det dessutom tema Sápmi, vilket gör att ovanligt mycket av de officiella seminarieprogrammet kretsar kring frågor som berör de nordliga delarna av landet.
Men innan jag prisar det jättearbete som temaarrangören Tjállegoahte lagt ner för att få till ett toppenprogram, vill jag lägga några rader till att skriva om mig själv. Det är nämligen tjugoårsjubileum för mig på mässan, och det måste väl ändå vara värt utrymme? Jo, det tycker jag.
2004 var världen mångt och mycket en annan, men bokmässan fungerade i princip på samma sätt som nu. Jag hade fått min debutroman Dannyboy & kärleken antagen på Bokförlaget Forum tidigare under året, och den skulle ges ut i början av 2005 nästan samtidigt som jag skulle fylla 30 (herregud – vart flydde min ungdom?). Eftersom boken ännu inte ens var tryckt i september 2004 var det så klart inte tal om att jag skulle delta i någon programpunkt på mässan, men förlaget gav mig en entrébiljett och sa att om jag åkte ner, så var jag varmt välkommen på de Bonnierägda förlagens stora mingel på torsdagskvällen.
Sagt och gjort, jag tog två dagar ledigt från jobbet, bokade tåg och ett billigt kyffe till hotellrum och begav mig mot Göteborg. Resten är bokmässehistoria.
Nej, skojar bara, jag gick mest omkring och var storögd och drack av ren nervositet några glas gratisvin för mycket, men jag minns faktiskt Bonnierminglet med oväntad klarhet och kommer ihåg flera av personerna jag pratade med. Och jag minns även att jag tänkte exakt detta: Dra mig baklänges vad jag gillar det här.
Förvånansvärt många författare skyr mässan, och dyker högst motvilligt upp de år de har en ny bok som ska marknadsföras. Dessa skulle aldrig nedlåta sig att åka dit om de inte fanns med i programtidningen.
Jag är av en annan sort. Jag älskar minglet, vimlet och så klart samtalen om litteratur som pågår i varje vrå i dagarna fyra (trots allt gnäll om att bokmässan bara är kommers och spektakel). Jag har försökt sätta en ära i att åka dit varje år vare sig någon vill ha min närvaro på en scen eller inte. Några plumpar i protokollet har det blivit, främst under småbarnsåren, men inte mer än tre om jag räknat rätt.
Nå, nog om mig. Tema Sápmi var det ju. Ursäkta svordomen, men jäklar vilket program de fått ihop med små finansiella medel!
När Bokmässan utser sina årliga teman och ”guest of honours” medföljer en hel del prestige och uppmärksamhet, men också tonvis av arbete för den utnämnda arrangören, som förväntas producera såväl ett starkt seminarieprogram samt en fysisk monter på central plats på mässgolvet, som också ska innehålla ett monterprogram (som besökare inte behöver ha köpt den dyrare seminariebiljetten för att ta del av, utan kan lyssna på bara de löst entréavgift). Om jag räknat rätt, så arrangerar Tjállegoahte och dess samarbetspartners över 60 programpunkter i montern och drygt 20 seminarier med totalt 46 personer medverkande på scen. Puh!
Att rabbla alla samtal jag hoppas kunna gå på blir långrandigt, men fyra kan jag nämna: ”Finns det en samisk sanning?” där sanningskommissionens ledamöter Marie B Hagsgård och Krister Stoor samtalar om den svenska samepolitiken med författaren Elin Anna Labba, ”Sápmi och kolonisationen av rymden” där jojkaren och berättaren Ánte Mihkkal Gaup talar med författaren och översättaren Ánne Márjá Guttorm Graven och rymddocenten Jan Erik Wahlund i ett seminarium som för samman Sápmi med årets andra mässtema Rymden, ”Varför inte på samiska?” med författarna Moa Backe Åstot och Saia Marilena Stueng om bristen på litteratur skriven på de samiska språken (ett ämne jag skrev en krönika om i våras) samt ”Byns betydelse i litteraturen” med översättaren Lea Simma och författarna Ann-Helén Laestadius och Mattias Timander. Det kommer att bli toppen.
Så tack för våra första tjugo år ihop, bokmässan. Jag hoppas det blir minst lika många till.