Jag får erkänna att jag tänkte mig för både en och två gånger innan jag gjorde det. Det här med att gå ut och kommentera recensioner av sin roman är inte helt okontroversiellt. Som författare förväntas jag stillasittande och helst med stängd mun ta emot recensionerna oavsett om de är bra eller dåliga, börjar man reflektera och eventuellt till och med ifrågasätta är man bråkig, bryter mot spelets regler, ruckar tillvarons ordning.
Självklart bör jag som författare inte reagera snarstucket eller idiotförklara recensenten, jag har sett sådana exempel och håller med om att det inte är snyggt – även om det kan vara uppfriskande att se även sådana uppenbart ärliga utanpåskinnetreaktioner. Sedan bloggvärldens genombrott och de kommentarsfält som följt i dess spår har det ju blivit oändligt mycket enklare för författare – eller musiker, filmregissörer eller vad man nu månde pyssla med – att själva ge sig ner i syltburken. Så länge det sker med stil och äger rum på saklig nivå tycker jag att det är bra, är man som recensent beredd att leverera en offentlig åsikt om något bör man även acceptera att man kan få mothugg, även av den recenserade. Det ser jag inte som kontroversiellt.
Men det är ju det ändå, på något vis. Det visar om inte annat den korta artikel som Arbetarbladet i dag publicerat, där man skriver om min kritik av kritiken, och således kontrar med kritik av kritiken av kritiken. Även om texten (osignerad på webben, men enligt pappersupplagan skriven av kulturredaktören Bodil Juggas) inte säger det rent ut, så anar jag lite av det jag försöker beskriva ovan, det finns en obestämd udd däri som säger att det inte är helt okej att jag yttrar mig, att jag inte borde reflektera kring vad recensenter anser om det jag har skrivit. Jag tycker det är lite konstigt, och en smula tråkigt. Borde det snarare inte berika samtalet om litteraturen om den kritiserade deltar i debatten?
Sedan vill jag även protestera lite mot formuleringen i texten. Jag anser inte att jag recenserar recensionerna, mitt syfte är att sammanfatta samt i vissa fall kommentera dem, det finns en skillnad däri.
Och jodå, självklart har jag kommenterat texten hos Arbetarbladet. Så nu är vi på kritik av kritiken om kritiken av kritiken-nivå.
Jag tycker att det borde stannat vid kritik av kritiken. Efter det verkar det inte finnas så mycket att prata om. Se det inte som kritik av dig eller Arbetarbladet. Det skulle bara göra saken värre.
Jag får erkänna att jag inte riktigt förstår vad du menar…
Bara att jag håller med dig om att texten i Arbetarbladet var konstig. Det är kanske gammaldags av mig att tycka att det finns en gräns för när en kommentar på en kommentar etc. är intressant. Min gräns gick mellan dina kommentarer på recensionerna och Arbetarbladets kommentar av dem.
Det som stör mig lite är att enligt mitt resonemang är mina egna kommentarer här så långt ner i kommentar-kedjan att man inte kan ta dem på allvar. Det är slöseri att skriva eller läsa det här!
Tycker det är lysande att du kommenterar alla recensioner. Helt plötsligt blir det dialog och lite intressant djup på recensioner. Sen att det är lite ovant för recensenter att bli luppade är faktiskt helt och hållet deras problem.
Keep the comments comming!