Jag skrev inte en rad i går. Jag var bakfull efter ”Könskrig”-releasen på Papa Ray Ray i onsdags kväll, och var tvungen att lägga de energireserver jag ändå hade på att vakta sju månader gamle Hiro. Jaa du, tänk om man fick göra så där utan att få däng, sa mannen jag stötte ihop med uppe i Stadshagen som var ute och promenerade med en liten spetstik vars bakdel Hiro uppvisade fascinerande långvarigt intresse för. Jag hummade smått förläget något ohörbart till svar, tyckte inte det fanns så mycket annat att säga.
Hiro är rätt snäll. Förutom att han, på vår väg tillbaka till hans hem efter att ha hängt i Rålambhovsparken, ansåg det vara en god idé att huka sig och mycket omständligt göra en rejäl nummer två mitt på övergångsstället vid Drottningholmsvägen vid Fridhemsplan, ackompanjerad av den gröna gubben som ettrigt tickade ner mot bilarnas återinträde på vägbanan, så flöt allt fint.
Jag börjar bli en riktig hejare på hundvakteri, jag har ju tidigare skrivit om mina erfarenheter av Whimsy. Men jag tror att min längtan efter en hund får stanna vid en teoretisk tanke åtminstone i några år till. De är ju som … ja som … som små barn.
Det stör mig att jag inte spenderade en hundring av mina Pilsner Urquell- och cava-slantar till ett exemplar av boken på festen, som för övrigt var mycket trevlig, kanske hade mitt huvud dessutom mått bättre i går. Jag fick ett exemplar av Elin Alvemark på releasefesten i Göteborg på bokmässan, men det gav jag bort till min vän Anna i födelsedagspresent, och nu sitter jag här, visserligen inte med skägget i brevlådan men åtminstone boklös trots två goda försök.
——
I dag ska jag, förutom att gå till tandläkaren, skriva. Minst två hjärtskärande sidor. För det är lite så jag känner mig.