Besökte Akademibokhandeln i går eftermiddag. Visserligen hade jag i princip just landat efter USA-resan, men jag tror inte att den tomhet jag kände när jag klev innanför dörrarna på Mäster Samuelsgatan kunde härröras ur jetlag.
Det var så … futtigt.
Visst, San Francisco må ha andra förutsättningar och världen är en annan i USA men jösses vad andefattig Sveriges största bokhandel kändes. Gles. Händelselös. Opersonlig. Tråkig.
Jamenvafan flytta till USA om du tycker att det är så jävla bra där då.
Nej, jag trivs nog trots allt bättre här. Men det blir ändå väldigt påtagligt vilket skrattretande kulturklimat vi på vissa sätt har, trots att vi så gärna vill tro något annat.
Vi var på jakt efter två böcker. Den första, nyss utkommen och placerad på topplistan, hittade vi snabbt. Den andra letade vi efter ett tag, utan framgång.
– Är den ny, den där boken? frågade jag.
– Nej, den är nog några år, svarade Johanna.
– Ja men då har de ju den så klart inte.
Att böcker med mer än två år på nacken är omöjliga att hitta på hyllorna är visserligen inte enbart bokhandelns fel, men ändå.
Bu.
Håller med. Efter att ha knallat omkring på Powell’s Books i Portland en hel kväll, hade kunnat stanna i en vecka, där det fanns ett halvt (enormt) våningsplan med bara begagnade böcker, och… ja. Det kanske är tur, men ledsamt ändå.